Johan har tappat rösten och jag slemhostar. Men Saabis slank igenom besiktningen med goda vitsord. Körde Kycklinglårfiléer i ugnen över en halvtimme men blodet rann ändå invid benen. Men äggnudlar med sweet chilisås och knaperstekt bacon var riktigt gott bara det.

 

Jag genomgår någon form av "avspelifiering". Fick hjärnan att slappna av med Hay Day och The Simpsons såpass att det till slut fick motsatt effekt. Logga in och skörda, inkassera och sälja kom till slut att handla mer om ett tidsödande måste morgon och kväll än avslappning. Så jag slutade. Samma sak med Facebook, bloggar och Instagram. Minimerat bloggarna till två-tre och lagt ner Instagram. Facebook hänger dock kvar, med delade känslor. Den huvudsakliga kommunikationen gällande Nordic Wellness och instruerandet går via den kanalen så den fyller en form av syfte men försöker minimera användandet i övrigt. Otroligt mycket skit förmedlas via FB men också en del bra saker. Jag får helt enkelt se till att bara anamma det positiva och begränsa spelandet. Hamnade ju till slut i Candy Crush men dess begränsade antal liv medför automatiskt relativt kort tid.

 

Undviker också Aftonbladet för allt elände som ändå bara får mig att må dåligt. Det är ju så självklart egentligen, att ta bort sådant som påverkar en negativt, sådant som jag faktiskt själv kan påverka och ta bort. Det tog bara ett tag att inse hur pass illa det var. Men det kan också handla om faser på samma sätt som läsning, virkning, stickning och målning. Eller detta i kombination att jag börjar ha så mycket på jobbet att den lediga tiden vill ägnas åt något mer kvalitativt än meningslöst spel på fån och padda. Hitta balans, koppla av hjärnan med spel och FB en stund istället för timmar. Göra någon meningsfullt istället. Som att ... blogga? Hoho!

 

Apropå jobbet bollade jag lite med Johan igår gällande min gnagande känsla av att jag överskattas. Vafalls? Hur kan det vara något negativt? Jag får erbjudanden och uppdrag jag själv känner mig långt ifrån kvalificerad för. Det får mig att tro de fått en helt felaktig bild av mig, som att jag kan mycket mer än jag faktiskt gör. Och jag förstår inte varifrån eller hur de fått denna uppfattning. Det handlar inte om någon falsk blygsamhet, det gör mig orolig, fyller mig med känslan av en ballong som bara växer för att slutligen explodera då allas ögon öppnas.

Jag har lärt mig massor bara de senaste månaderna, men ju mer jag lär mig desto mer uppenbart blir det hur lite jag faktiskt vet. Då är det frustrerande när alla omkring en har en uppfattning jag själv står långt ifrån. Det går så fort och farten kastar mig hit och dit, i lika delar förtjusning som förskräckelse över hastigheten. Jag vet inte vart det leder, vet inte om jag vill veta heller. Vill bara göra ett bra jobb där jag befinner mig just nu men hinner inte. Vill men hinner inte, vill för att jag vill och inte för att jag måste. För att det är roligt och inte bara plikt och ansvarskänsla som annars är en av mina starkaste drivkrafter.

 

Mitt sista utbildningsblock närmar sig och oron gör sig påmind bara jag tänker på hur jag ska få det att gå ihop med min nuvarande kalender. Har inte uppdaterat materialet sedan Shanghai för över ett år sedan och inte heller utbildat på lika lång tid. Materialet kommer att ta sådan jäkla tid och känns än mer frustrerande eftersom jag kommer att måsta lägga all den tiden bara för att sedan lämna ifrån mig det. I samma veva kommer troligtvis Johan att åka till Barcelona för jobbet under två veckor samtidigt som nya combatreleasen ska pluggas in. Har fortfarande inte fixat ny musik till ViPR-passen, för att inte tala om att koreografin till båda passen också behöver bytas. Just detta att bygga själv är en anledning till att jag nu känner för att sluta instruera ViPR när min erfordliga tid är slut. Kanske kan jag istället hoppa på GRIT som likt alla LesMills koncept har färdiga kit att "bara" plugga in.

 

Nu börjar jag bli trött på den här hostan. Sådana där djupa roliga hostningar som lockar lungorna upp till halsmandlarna. Imorgon är planen att åka och bada tillsammans med Eddie och hans familj. Lilltjejen gillar det ju skarpt och Sundahallens varma pool lämpar sig väl för undertecknad. Till eftermiddagen är det sedan Combat kvartal på SATS anläggning mitt i centrum. De digitala kiten som nu gäller kan vi redan nu ladda ned och musiken känns som vanligt sådär. Blir intressant att se var koreografin har att bjuda på. Kan ju faktiskt redan börja kolla på den.

 

Outooks kalender är piffig på så sätt att en påminnelse plingar femton minuter innan inlagd post. Detta kan man naturligtvis styra men min ligger automatiskt på femton minuter, default inställning som 98 procent av folket i detta bygge har. Det medför att alla vet när befintliga mötet går in i sista kvarten eftersom alla deltagares mobiler plingar karaktäristiskt. Piffigt som sagt.

Sedan finns det tillfällen när man är betjänt av att lägga den där påminnelsen något tidigare. Då hade man till exempel sluppit få panik när pop-up fönstret proklamerar att Saabis besiktning endast är femton minuter bort!

Körde jag Saabis idag som planerat? Nej. Såklart.

Vi hade inte ens flyttat över barnstolen till Gulingen och eftersom det är Johan som brukar göra det skyller jag detta på honom.

Imorgon har Saabis körförbud. Ute i god tid som vanligt. Skyller också det på honom.

Jag ringer kundtjänst för att boka om. De öppnar 08.00. Halleluja för Internet och Besiktas webbokning. Tar sista lediga tiden för dagen så jag åker hem och jobbar sista timmarna istället för att brumma hit och tillbaka igen.

Phu. Fredagsfrukost snart eller?

God morgon!

Både jag och Johan har senaste dagarna gått med den där jobbiga känslan att vara förkyld men ändå inte. Jag hostar och är småseg men energin idag var det inget fel på tack och lov. 

Laddade upp med en vulgärt stor banan. Blä.

Igår hostade Lilltjejen så hon kräktes. Sedan var det bra men Thomas och senare Monica kom och var hemma med henne under dagen. Bra energi, bra aptit och inget mera hostande medför att hon återvänder till dagis imorgon. När jag och Johan anländer hem efter våra respektive träningar har hon somnat. Golvet är dammsugat och skurat, soffkuddarna arrangerade som de faktiskt ska vara och ytorna rena. De bortskämda föräldrarna kan bara slå sig ned vid bordet och frossa i surdegsbröd och ost som Uffe köpt till Johans snabbesök efter jobbet. Att skiva härligheterna gav undertecknad ännu ett träningspass.

Bra dag idag.

Johan hade sin whiskeyträff så jag pendlade mellan Melodifestivalens deltävling nummer x och Hunger games innan jag avslutade kvällen med Den otroliga vandringen i sängen. Nej, jag hade faktiskt inte sett den förut och behövde något mysigt efter Hunger games.

Så idag hände det.

Jag fick till en riktigt bra köttgryta! Och kolla grönsakerna! Och vänta, vänta, brödet - är hembakat! Wahoa, jag kan ibland!

Jepp, och så plåga en bra hög Partellianer för ytterligare tillfredsställelse, denna helg som annars haft mycket att önska på mammainsatsen. Stackars Lilltjejen med sin ointresserade morsa. Imorgon ska vi till vårdcentralen för att kolla hennes polyper. Så kan dagis sluta tjata om det i alla fall. Lilltjejen har ärvt sin mammas asiatiskt inspirerade plattnäsa. Vet inte hur många gånger jag som barn fick frågan varför min näsa var så platt. Barn  i all sin obetänksamhet kan vara så elaka!

Många nya, svett som lackar, massa energi och fokus. Lycka!

En liten tjej sover i soffan när jag kommer hem och farfar i andra änden framför OS-final i damhockey. Hann se de sista minuterna och Canada vinna. så mycket OS har jag inte sett sedan invigningen.

Johan är på after work så jag ska krypa till sängs - på tvären. Hoho, nyttja ytan.

Till skillnad från förra helgen var det en väldans massa deltagare till dagens 3D, även om det också idag avbokades en hel del sista timmarna. Likaså Athletic hade riktigt många. Kul!

En snapshot av nuläget och vardagsröran. Johan har slocknat i soffan och Lilltjejen har (troligtvis inte) gjort detsamma framför paddan i sin säng. Då passar jag på att... jobba lite.

Lämnade arbetsplatsen för veckan med en obekväm känsla i magen. Beslut jag tagit, eller kanske snarare brist på beslut när när jag var ny och oerfaren i mitt nya uppdrag börjar komma ikapp mig. För att jag inte hade kunskapen, tiden och modet att verkligen fråga sitter jag nu här och ifrågasätter min rätt tlll mitt uppdrag. Jag har ofta känt mig överskattad, och mina tvivel bemötts med att jag underskattar mig själv. Konsekvenserna nu bekräftar de tvivel jag kände då.

Jag pendlar mellan känslan av att vilja fly eller stanna och bita ihop. Vara feg eller våga stå på. När jag rattar Gulingen genom av sportlovet gles trafik frågar jag mig själv vad varje alternativ skulle göra med min självbild. Att fega ur är lätt men inte att leva vidare med vetskapen. Att bita ihop är tufft men stärkande när man kommit igenom det.

Det är så mycket jag behöver göra men är tillbaka där tiden inte räcker till. Alla möten äter upp min tid, möten som var det tråkigaste jag visste för att de inte talade till mig och fick ögonlocken att förvandlas till bly. Mötesinnehållet svävade ofta ovanför eller runt omkring, om saker som jag antingen inte förstod eller faktiskt inte behövde. Alllt eftersom jag börjat förstå och behovet nu är där inser jag dess nödvändighet och tiden flyger fram. Tiden går inte bara fort när man har roligt. Den går desutom superfort när man behöver mer av den.

 

Läser om en skola i Helsinborg som efter medialt tryck drar in rosutdelning på alla hjärtans dag. En niondeklass ville samla in pengar till egen aktivitet och tog initiativ till detta. Organisationen Friends reagerade, media rapporterade och till slut backade rektorn - under protest.

Jag tycker själv denna typ av aktivitet är förkastlig och den förekom också vid den skola jag undervisade. Varje år svalde jag den illasmakande känslan i munnen när jag såg eleverna med åtskilliga rosor vandra omkring i korridorerna stolt bärandes dessa bevis på sin popularitet. Lika tydliga dessa handfasta troféer var, desto tydligare var de tomma händerna. I skolans värld vet alla redan vilka som är "inne" och inte. Det behövs inte skyltas med en kommersiell kalenderdag som anledning.

Jobbar dock hemifrån så kollegorna slipper mitt självömkansgnäll, och eventuell smitta. Jag är så omtänksam.

Med några få timmars varsel fick jag tag på en ersättare, skyndade hem och drog på de tjocka mysbyxorna och fleecetröjan. Däckade sedan huttrande under två filtar och täcke. Nu har jag bytt ut hutter mot värk och golvrullning och termometern visar nästan trettionio grader. Jäkla skit. Jag som var så taggad till kvällens pass. Visserligen har jag gjort det mesta framför mina deltagare, men spy tänkte jag försöka låta bli.

Pulat i mig lite kräm och mår bättre. Jag avser att må som ingenting hänt imorgon och återgå till jobbet. Jäkla matlåda.

Apropå återvinning fick jag med mig batterierna till holken på min väg till träningen. Det var på tiden.

Blev en liten promenad i regnet också för att vi alla skulle få lapa lite frisk luft.

Fullbokad Athletic sjönk till ynka två deltagare och oj vad de fick slita. Hohoho! Grymt kämpade dom för det är onekligen svårare att fuska när jag står mitt i synen och gastar.

Nästa vecka är det sportlov här nere vilket kanske förklarar bortfallet på passen. Jag är i vilket fall grymt taggad till imorgon!

Från det ena jobbet till det andra. Under förmiddagen fick vi chansen att besöka en av våra datahallar. Inte riktigt som filmens värld men nog så fräckt ändå. Det krävs lite kapacitet att driva alla våra system! Han som visade oss runt lät frågan gå runt vilka system vi ansvarade för. Det var enskilda stora applikationer här, produktionsskarpa applikationer där. Och så jag med min mish-mash av patent, besöksbokning, mediasite, internkontroll och så vidare.

Överlämning och snabb intro till styrelsens nya app under eftermiddagen. Duger inte den ena byter man snabbt till den andra, så, så!

Sjukt nöjd nuna trots rejält manfall idag. Så mycket bättre prestation än förra veckan så kan inte vara annat än nöjd och hög på endorfiner. Fina grejer.

Min skrivklåda är tillbaka. Vill så gärna skriva, vet inte vad men bara skriva. Vet inte heller när om inte dygnet får fler timmar eller nattsömnen offras men jag vill skriva! Vill ha en behändig liten laptop som jag plockar fram närhelst minuterna eller känslan infinner sig och låta fingrarna flyga över tangenterna. Ingen middag som måste lagas, ingen avkomma som ska nattas. Bara jag och mina ord som flödar lätt och obehindrat. Som att det vore så enkelt. Pöh.

Neh, jag tar min stinkande lekamen till duschen och köper middagen med mig hem. Johan hade visst en önskan om grillad kyckling. Middag the Iglamyhr way.

Funkade oavsett ypperligt för lek i sanden. Väl hemma visade den sig funka lika bra för både leksaker, badkarslekar - och kräk. Fredagen där jag var mer död än levande slocknade jag i sängen vid åttatiden. Vid tio hade Lilltjejen kommit till Johan i soffan med ont i magen för att sekunden efter tömma magen över dom båda. Därefter blev det inte mycket mer sömn.

Morgonen efter var det dock som ingenting hänt. Bra aptit och full rulle, så efter jag skottat hos oss och grannen drog vi ut och shoppade. Stolsdynor, kuddar och en massa kläder till Johan och Lilltjejen.

Tacomiddag och så medioker Melodifestival innan skön säng. Än mer skön söndag med sovmorgon och lök i soffan. Töar tråkigt nog som sjutton på utsidan även i om det är lite trevligt med solsken genom fönstren.

Några timmar till och det ska svettas i Partille. Gött slut på en ändock bra helg.