En snapshot av nuläget och vardagsröran. Johan har slocknat i soffan och Lilltjejen har (troligtvis inte) gjort detsamma framför paddan i sin säng. Då passar jag på att... jobba lite.

Lämnade arbetsplatsen för veckan med en obekväm känsla i magen. Beslut jag tagit, eller kanske snarare brist på beslut när när jag var ny och oerfaren i mitt nya uppdrag börjar komma ikapp mig. För att jag inte hade kunskapen, tiden och modet att verkligen fråga sitter jag nu här och ifrågasätter min rätt tlll mitt uppdrag. Jag har ofta känt mig överskattad, och mina tvivel bemötts med att jag underskattar mig själv. Konsekvenserna nu bekräftar de tvivel jag kände då.

Jag pendlar mellan känslan av att vilja fly eller stanna och bita ihop. Vara feg eller våga stå på. När jag rattar Gulingen genom av sportlovet gles trafik frågar jag mig själv vad varje alternativ skulle göra med min självbild. Att fega ur är lätt men inte att leva vidare med vetskapen. Att bita ihop är tufft men stärkande när man kommit igenom det.

Det är så mycket jag behöver göra men är tillbaka där tiden inte räcker till. Alla möten äter upp min tid, möten som var det tråkigaste jag visste för att de inte talade till mig och fick ögonlocken att förvandlas till bly. Mötesinnehållet svävade ofta ovanför eller runt omkring, om saker som jag antingen inte förstod eller faktiskt inte behövde. Alllt eftersom jag börjat förstå och behovet nu är där inser jag dess nödvändighet och tiden flyger fram. Tiden går inte bara fort när man har roligt. Den går desutom superfort när man behöver mer av den.