Björns bok innehöll också mycket sådant men var egentligen mer just självbiografi än självhjälpsbok och hans ödmjuka titel genomsyrade också innehållet vilket gjorde läsningen behaglig. Att det var han själv som läste, och på ett bra sätt var extra plus. Onekligen fascinerande livsval.

Plöjt de första tre av Keplers men körde fast i början av den fjärde. Christer gillar inte deckare med sådana blodiga och psykologiska mörker och efter tre stycken var jag böjd att hålla med och tyckte det var nog. 

Får se om jag nu kommer igenom "Elon Musk, Tesla, Space X och jakten på en fantastisk framtid". 

Så var det dags igen, fästingarna har uppenbarligen vaknat!

Mina älskade trailskor som jag köpte i juli släppte i sulan framtill och efter Löplabbets misslyckade försök att limma dem erbjöds jag halva dess pris vid nytt köp. Modellen är utgående sedan två säsonger men hon hittade ett oregistrerat par som fallit ned bakom lagerhyllan- som jag fick helt gratis! Såå glad!

Kändes betydligt lättare att köpa nya löparskor, nya modellen av Nikes Zoom Pegasus som gått sönder inuti bakom hälarna. Testade andra märken men är uppenbarligen van vid dessa nu och minns hur ont jag fick första rundan med dessa med högre form under trampdynan.

Väl hemma avslöjade den tillstökade hallen att katterna dragit in något levande. Hittade inget lik men väl en otroligt söt större mus som tryckte vid skohyllorna. Omöjligt för mig att jaga fram så bara att låta Plutt sköta den saken...

Fick dokumentera vad-den-nu-kallas som Ronja entusiastiskt köpte för egna pengar vid vår efterföljande shoppingtur. Grejen ska uppenbart tilltala samma hjärncenta som går igång på bubbelplast. Man flipp-floppar de där  gummimembranen. Ett alternativ till stressboll.

Vi testade också Max tjänst där de levererar ut till bilen. Kön till drive-in var lång och restaurangen välfylld men detta fungerade finfint! 

Och självklart mera kattmys!

Ett av mina team, Dragonstone krymper mer och mer allteftersom applikationen kommer närmare och närmare nedstängning. Från två fulla team knappt två år sedan till en handfull utvecklare i sommar. En nyckelperson, Krupa åker tillbaka till Indien nästa vecka så jag och Mikael bjöds på liten avskedsträff. Eftersom det var Ronja-vecka fick hon lov att följa med, typ andra gången jag drar med henne på en ren "mamma-aktivitet", ännu en fördel med att inte ha några kompisar. Visst blev det än tråkigare för henne när hon inte kunde förstå vår engelska men hon var väldigt snäll och höll ut med sin padda tills jag tre timmar senare med gott samvete kunde tacka för oss. Då hade vi servats med massa gott, framför allt Binods fantastiska kycklingrätter. Såå makalöst gott och kyckling som smälte i munnen! I deras anda "gästen är kung/drottning" servade de ivrigt och stod eller satt och bara tittade på medan vi åt. Lite obekvämt ja men bara acceptera och tacka på det sätt de värdesätter mest - att bara äta och visa sin uppskattning.

Jag var så mätt att jag var på gränsen till illamående. Bara det där riset som de gör hur de nu bär sig åt! 

Tagit igen gårdagens missade våffeldag, avslutat en sprint och kattgosat. Sedan har jag lyckats övertalas till att se på andra Svamp Bob filmen. Jag fattar verkligen inte hur stora namn som Keanu Reeves kan nedlåta sig till att vara med i dessa pinsamma bedrövligheter. Jag soffligger med Mini som skärmskudde å hans vägnar!

Knäet värker vilket innebär att jag måste ut igen så snart det känns bättre. 

Lilltjejen tränar fotboll så morsan passade på att nöta asfalt. De håller på i nittio minuter så hade ingen brådska, gick ut med målet att köra lugnt med tanke på hur ovan jag är vid både asfalt och jogg över huvudtaget. Kroppen kändes jättebra, hamnade snabbt i den där känslan av att kunna fortsätta hur länge som helst. Men efter en dryg halvtimme tyckte höger knä att det fick vara slut på det roliga. Det blev ett patetiskt framryckande där  jag pressade mig haltande fram tills jag fick ge mig för knivarna som kördes in snett upp under knäskålen. Linkade några steg till det värsta släppte och jag kunde pressa en bit till och så höll jag på. Så jäkla störigt när resten av kroppen kändes så lätt och villig att bara fortsätta!

Smärtan är värst när jag lyfter benet, det vill säga när jag inte belastar det, är inte det konstigt?

Nåväl, efteråt åkte vi ut till Lindome för lite kattmys! Vi kattvaktar de små systrarna Skorpan och Smulan medan Johan och Elena befinner sig i huvudstaden. Jag gosar och Lilltjejen ger mat och tömmer låda.

Höjer blicken och ser himlens olika nyanser av grå. Lilltjejen har cyklat iväg till Isabella för att slå följe till skolan, Christer har åkt hem till sitt kontor och jag slagit mig ned i mitt egna krypin med Bror i bokhyllan intill och fågelsång som sipprar in genom fönstren. Mina grå mysbyxor är på med matchande bekvämlighetsplagg upptill. Där har jag några fler alternativ att välja på i kategorin hemmasköna tröjor medan det nedre alternativet skulle behöva utökas - fast egentligen inte. Varför liksom?

Lunchade med Ola igår, en veckotradition vi anammat för att bryta hemmasittandet och tillhörande lunchtorka. Jag tror vi båda har en ganska stark uppfattning och vilja kring många saker, men de mindre viktiga så som lunchställe avskyr vi att bestämma. Lösningen för våra ständiga velanden och osäkerhet kring den andres vilja har blivit att vi nu turas om, att varannan vecka tvingas vara den som beslutar var veckans lunch ska intas. Vi betar raskt av våra kända ställen och våndas inför dagen vi tvingas bryta ny mark. Olas val av hans och Jennys ställe Vietnameshaket hade riktigt mumsiga dumplings och jag fick göra ett av mina extremt sällsynta besök i stan, vältajmat med mina sommardäck över gatan med dubbförbud.

 

Lustigt det där, vår ovilja att bestämma men likväl om någon skulle välja ett ställe man inte råkar känna för - då protesterar vi, för vi vill inte bestämma men ändå få som vi vill! Kanske är det så mycket val och beslut hela tiden att det är skönt att slippa kring saker som i syende och sist är ganska orelevanta.

 

Jag försöker ju åka in till kontoret på måndagar och en kollega som är extremt extrovert och åker in varje dag pejlar ofta in mig för att byta några ord eller hundra. Ibland känns det som det dryga årets hemmasittande har förstärkt min introvertsion då jag upplever att jag blir trött mycket snabbare av sociala möten av exempelvis detta slag, dvs det jag själv inte valt att delta i. Jag känner mig också otränad, har svårt att hitta tonen och orden som att jag helt sonika blivit socialt ringrostig. Noterade det också när jag var ute på vandringen i lördags och stötte ihop med den där pappan som uppenbart gärna slog följe de gånger vi möttes. Jag kände mig verbalt och mentalt famlande och osäker kring hur och vad jag skulle säga och interagera. Vad blir resultatet av sådana tillfällen? Jo att man drar sig för att utsättas för dom igen och således ökar på sin självisolering och sociala inkompetens. Där jag inte upplever det är i gruppträningslokalen, antagligen för att jag träffar de alla regelbundet.

 

Jag känner inget behov av att åka in till kontoret, saknar inte att vara där och träffa kollegor ansikte mot ansikte. Jag saknar däremot att gå på bio, teater eller äta en god middag ute. Jag har min Lilltjej och Christer och har insett att jag inte behöver mycket mer än så, ett faktum som det nog alltid varit men kanske blivit än tydligare under denna period. Och så katterna, jag behöver mina katter också! Okej, någon vän också, Ola för veckoluncher och sporadiska meningsutbyten i Teams är en lagom nivå och Robert som nio komma nio gånger av tio är den som ringer för lite allmänt tjöt som inte får bli för länge. Se där, jag har ju en jättestor social sfär!

 

 

Det är inte ofta som Plutt kommer till ens knä så fick dokumentera detta unika tillfälle då vårsolen värmde gott.

Lilltjejen hämtades först igår då Philip testats för Corona och svaret var negativt. Grannens dotter som inte använt sin cykel fick övergå till min Lilltjej medan hennes såldes till grannens systerdotter. Smidigt! Från 24 till 26 tum och ännu en bekräftelse på hur min Lilltjej växer. Skostorleksmässigt är hon nu snäppet över mig!

Glad i hågen cyklade hon iväg till skolan för första gången i år. Nästa år blir det kanske 28!

Jag har en ambition att vandra mer i år, något jag alltid uppskattat men inte prioriterat, fått tummen ur att faktiskt göra. Förra årets utflykter bekräftade min vilande passion så höjer förutsättningarna och ambitionen till denna säsong. Lite dålig tajming då Coronan och hemester skapat rena folkskockningen på lederna och Kebnekaise som Christer föreslog känns i nuläget inte så lockande. Andra vandrare vittnar om allt skräp och raststugor som nyttjas som att folk förväntar sig hotellservice- usch!

En annan ambition är att få mig mig Lilltjejen mera. Hon gillade ju att sova i tält men har inte vandrat mycket. Målet är just vandring där dagsturer är tillräckligt och inte nödvändigtvis  övernattning. Finns ju otroligt mycket bara här i närområdet för att inte tala om Halland och Bohuslän. Vackra västkusten!

Direkt efter min klass i Majorna drog jag norrut  med destination Tjörn och Dyrön. Christer låg hemma med mat- eller snarare ostförgiftning! Det känns alltid vemodigt att passera Stenungsund, så mysigt litet samhälle med många minnen. Parkeringarna närmast färjeläget var nästan fulla och den lilla båten behöver inte många passagerare för att upplevas full. De bofasta gick snabbt inombords (säger man så för en båt?) medan vi med uppenbara ryggsäckar och skalkläder spred ut oss på däcket.

Så vacker som bara västkusten kan bli! Att komma runt en krök och se Marstrand fästning och Pater noster i fjärran med solglittrande hav är magiskt. Stötte ihop med en man som gick rundan med sin dotter och hennes kompis. Han hade sina föräldrar bofasta öbor och sig själv på "fastlandet" Tjörn. Tänk att bo där ute! Så utsatt, så fridfullt och annorlunda. Mer fascinerande är Åstol, denna lilla ö fullsmockad med hus fullkomligt exponerad mot havet utan minsta träd eller skydd. Tänk vintrarna! Tänk somrarna!

Det värkte lite i mig när jag påmindes om Stora Varholmen och så nära jag var min dröm. Livets förgänglighet.

Då det värsta för Christer passerat dagen och natten innan hade han återhämtat sig såpass att vi kunde testa ännu en expansion av Everdell på söndagen. Bellfaire var inget avancerat tillägg, ganska lagom faktiskt med tanke på de många fler expansioner som finns. Två är nu testade, en tredje återstår.

Måndag och besök på det tomma kontoret. Sommarsulorna till Lilla Röd lades på och tvättades.

Själv undrar jag hur jag ska klara av att gå tillbaka till jeans när pandemin är över. Vågade mig på att beställa ett par tights på nätet som visade sig vara de skönaste jag någonsin provat!  Typ för yoga men vem bryr sig i ett tomt kontorslandskap? Jag ska strax köra rörlighetspasset på kontorsgolvet så passar ju bra, hehe!

Kallt men härligt! Blev en kort sväng i friska luften efter alla timmar framför skärmen, Särö västerskogs yttersväng. Klart och krispigt med solen lågt över havet och Keplers första blodiga deckare i öronen. Har av någon anledning dragit mig för att prova deras verk, skeptisk utan någon som helst anledning. Just detta blev orsaken till att jag nu faktiskt snart lyssnat igenom hela. Lite svårt för tidshoppen som inte kommer fram lika tydligt när man inte läser själv vilket skapar stundtals förvirring...

Det förrädiska vårvädret har gjort sitt intrång med strålande sol och iskalla vindar. En lucka i kalendern och överhoppad lunch tillät mig handla åt mina två hemmahjältar. Jag levererar inköpen till dörren och backar någon meter så vi kan småprata lite.

De börjar se ut som ledsna växter i en mörk källare och väntar närmast desperat efter vaccinet. 

Lade mig i sängen efter jobbet och höll på att somna. Tvingade mig upp och ut i det ännu klara solljuset, genom skogen och över Torrekulla- och Hills golfbana till en led jag noterat försvinna rakt in bland träden. Med en luddig föreställning om dess sträckning vek jag av och avnjöt för årstiden förväntade partier av lera och vatten. Med den intilliggande skjutbanans övningar ekande mellan stammarna och omisskännliga melodin från Hemglassbilen i fjärran var det ändock underbart härligt att komma ut i skogen. När jag nästan två timmar senare var hemma igen hade mörkret fallit sedan ett bra tag så min plan att vika ut mot bebyggelsen och Kållered för tillbakavägen var klok. 

Klockan är inte halv tio ännu men nu kan det väl ändå vara ok att sova.

Tusses bidrag var faktiskt överlägset bäst, helt i en klass för sig. Jag och min avkomma var överens.

En blöt Mini kom just in genom kattluckan och upp på mitt bröst, uppenbarligen regnar det.

Medan de tre tjejerna hängde efter våffelfrukosten körde jag ett fyspass genom att sopa upp grus i vårt område. Att en skottkärra med blött grus är rätt tungt konstaterar mina ben redan ikväll. Skönt med hederligt kroppsarbete.

När en ur tjejtrion återvänt hem packade jag lunchryggsäckar till de resterande två. Varm choklad, saft, mackor, frukt, sittfilt, filtar och mumsiga överraskningar som de tog med sig upp till den intilliggande höjden med utsikt över Vallen och vårt område.

Under tiden föll jag för suget och testade två recept från boken jag fick av Nina. Rackarns vad goda Chocolate chip rutorna blev, sådär sega som man vill ha dem!

Katterna kom förresten in med tre möss inatt vilket jag tror är rekord. Plutt högg jag på bar gärning mitt i natten medan tjejerna hittade två på morgonen, en i Lilltjejens sko och den andra huvudlös på hallmattan. Äckligt nog föredrar jag ändå att det saknade huvudet ligger i någon av deras magar än att plötsligt hitta det någonstans.

Eftersom jag trivs så bra med jobbet nuförtiden är det sällan jag verkligen längtat till fredag och helg, men efter denna intensiva vecka stämmer jag in i Thank God Its Friday-kören. Från skön semester till PI planering med vad det innebär i förberedelser och genomförande. Ändå är det ju inte jag som sitter i tekniska diskussioner för att lösa ut beroenden eller risker med alla de produktteam vi som back-end system är integrerade med. Jag faciliterar, sammanför, stämmer av, ser till att rätt personer hittar varandra och teamen kommer framåt.

Lilltjejen gjorde illa foten på tisdagens idrott så kunde inte vara med på kvällens gymnastik och snöstormen som vräkte in igår ställde in fotbollsträningen. Maratonlångt styrelsemöte på tisdagskvällen och undertecknad har således suttit ned den billiga stolsdynan från Ikea tills den nu känns lika dämpande som cement. Två halvtimmes rörlighetspass och tisdagens tabata är allt vilket fått min kropp att bokstavligen talat skrika efter aktivitet. Armarna värkte igår så jag fick panik-göra armhävningar för att dämpa det värsta innan jag gick och lade mig. Efter jag klickat ut från dagens sista Teamsmöte bytte jag om och stack ut och sprang. Tröga ben och oengagerad kropp undrade vad som pågick efter veckans komaläge och vägrade erkänna sin lycka. Som tack fick jag ett värkande knä.

 

Lilltjejen har kommit hem från skolan med två kompisar som ska sova över. Jag har verkligen inte varit den mest underhållande mamman denna veckans kvällar, urlakad i soffan framför Hela Sverige bakar - junior så skönt att kompisarna nu kan underhålla henne. Jag behöver bara utfodra och serva fredagsmyset. Däremellan är det horisontalläge som gäller.

 

Stora rubriker kring brittiska prinsparets intervju hos Oprah och jag kan än en gång inte förstå varför hela det kungliga eländet bara skrotas. Bringar de verkligen mervärde i ekonomiska inkomster och nationell symbolik än de faktiskt kostar? Det mesta handlar om val så har onekligen lite svårt att tycka synd om de priviligierade två där i tv-soffan.

Middagarna hade vi lagat innan och stoppat i frysen och luncher blev konservsoppor och varm korv. Fungerat kanon och måste säga att vi också tömt det mesta. Kompletterat några fåtal saker två gånger i gles matbutik iförda munskydd.

Det var glest med gäster på Diner45 som Lilltjejen älskar att besöka på vägen. En beställde och hämtade maten medan resten satte sig vid bordet direkt. Trafiken upp var också väsentligt mycket glesare än normalt då danskarna lyste med sin frånvaro.

Stugan kunde inte ha mycket bättre läge med tjugo meter till backen och Solliften. Nina och co synkade från huvudstaden och anslöt kort bakom oss efter Malung med takboxen fylld av skidutrustning och mat.

Sällskapsspel, bastubad och stela ben som ändock inte varit värre än jag fruktat. Med gymmens avstänga bastus har det varit galet skönt med stugans lilla gulliga som fyllt sitt syfte till fullo och varit igång varje dag.

Aron var sugen på snowboard varpå de yngre också ville testa. Det tog inte många åk innan Aron knäckt koden och åkte hur bra som helst medan Lilltjejen kämpade med de ofrånkomliga och brutala fallen tvärt framåt eller bakåt.

Många smärtsamma tårar och frustrerade utbrott över att brädan inte gjorde som hon ville. När den hukande modern försynt påpekade att det stod henne fritt att byta tillbaka till skidor vägrade hon likväl. Jag minns att det jobbigaste var att ta sig upp i liften men det tog inte länge förrän hon bemästrade knappliften och sedan åkte hela vägen med ankarliften på första försöket. Föräldraskryt.

Till gårdagen rattade Christer hemåt för att fira sin dotters födelsedag medan vi fick ännu en solig dag i backarna för att frossa på Lammet & Grisen till kvällen. Take-away efterrätterna var supermumsiga!

Nu håller ögonlocken på att falla igen. Bra dag, bra vecka!