Höjer blicken och ser himlens olika nyanser av grå. Lilltjejen har cyklat iväg till Isabella för att slå följe till skolan, Christer har åkt hem till sitt kontor och jag slagit mig ned i mitt egna krypin med Bror i bokhyllan intill och fågelsång som sipprar in genom fönstren. Mina grå mysbyxor är på med matchande bekvämlighetsplagg upptill. Där har jag några fler alternativ att välja på i kategorin hemmasköna tröjor medan det nedre alternativet skulle behöva utökas - fast egentligen inte. Varför liksom?

Lunchade med Ola igår, en veckotradition vi anammat för att bryta hemmasittandet och tillhörande lunchtorka. Jag tror vi båda har en ganska stark uppfattning och vilja kring många saker, men de mindre viktiga så som lunchställe avskyr vi att bestämma. Lösningen för våra ständiga velanden och osäkerhet kring den andres vilja har blivit att vi nu turas om, att varannan vecka tvingas vara den som beslutar var veckans lunch ska intas. Vi betar raskt av våra kända ställen och våndas inför dagen vi tvingas bryta ny mark. Olas val av hans och Jennys ställe Vietnameshaket hade riktigt mumsiga dumplings och jag fick göra ett av mina extremt sällsynta besök i stan, vältajmat med mina sommardäck över gatan med dubbförbud.

 

Lustigt det där, vår ovilja att bestämma men likväl om någon skulle välja ett ställe man inte råkar känna för - då protesterar vi, för vi vill inte bestämma men ändå få som vi vill! Kanske är det så mycket val och beslut hela tiden att det är skönt att slippa kring saker som i syende och sist är ganska orelevanta.

 

Jag försöker ju åka in till kontoret på måndagar och en kollega som är extremt extrovert och åker in varje dag pejlar ofta in mig för att byta några ord eller hundra. Ibland känns det som det dryga årets hemmasittande har förstärkt min introvertsion då jag upplever att jag blir trött mycket snabbare av sociala möten av exempelvis detta slag, dvs det jag själv inte valt att delta i. Jag känner mig också otränad, har svårt att hitta tonen och orden som att jag helt sonika blivit socialt ringrostig. Noterade det också när jag var ute på vandringen i lördags och stötte ihop med den där pappan som uppenbart gärna slog följe de gånger vi möttes. Jag kände mig verbalt och mentalt famlande och osäker kring hur och vad jag skulle säga och interagera. Vad blir resultatet av sådana tillfällen? Jo att man drar sig för att utsättas för dom igen och således ökar på sin självisolering och sociala inkompetens. Där jag inte upplever det är i gruppträningslokalen, antagligen för att jag träffar de alla regelbundet.

 

Jag känner inget behov av att åka in till kontoret, saknar inte att vara där och träffa kollegor ansikte mot ansikte. Jag saknar däremot att gå på bio, teater eller äta en god middag ute. Jag har min Lilltjej och Christer och har insett att jag inte behöver mycket mer än så, ett faktum som det nog alltid varit men kanske blivit än tydligare under denna period. Och så katterna, jag behöver mina katter också! Okej, någon vän också, Ola för veckoluncher och sporadiska meningsutbyten i Teams är en lagom nivå och Robert som nio komma nio gånger av tio är den som ringer för lite allmänt tjöt som inte får bli för länge. Se där, jag har ju en jättestor social sfär!