Det blir ytterligare en visning idag så det var bara att röja hemmavid ännu en gång. Det är verkligen bokstavligt talat i sluttampen på den tidsgräns vi satt, såpass att vi förlänger den några dagar. 

Till min stora tillfredsställelse ligger snön kvar och har dessutom fyllts på. Uppe hos oss i Balltorp ligger den dessutom kvar medan den i stan är betydligt blötare och ynkligare.

Fick erfara min första Shakespeare-föreställning i Stadsteaterns förvånansvärt ålderstigna lokaler. King Lear presenterades i två väldigt olika akter med onekligen instressant upplägg. Kul och snyggt hade de lagt in moderna inslag vilket lyfte upplevelsen liksom narrens roll som gjordes utomordentligt bra. 

Pinchos innan testades denna gång på Vasagatan så har nog testat alla de har i stan nu. Små skillnader men roligt att menyutbudet ändå kan skilja lite.

...snö!! Hela dagen har det fallit, ömsom blött och ynkligt, ömsom på tvären i ilande vind och ömsom stora, fluffiga, underbara flingor. Känslan i kroppen när vi går där med grannens vovvar och plöjer spår i den orörda snön är så fullkomlig. Jag vill inte gå in.

Lilltjejen tyckte taekwondo var rolig så får hoppas det håller i sig. Kul att se hur hennes teknik förbättrades så snabbt bara under denna första timme.

Som vanligt grymt skönt att köra sin BC efter en veckas uppehåll. På vägen ut till Lindome rapporteras fyra incidenter i trafiken. Som vanligt när snön kommer här nere följer bilolyckorna. Själv kan jag trots det inte låta bli att le lyckligt där jag rattar fram genom snömodden och känner greppet slinta. Det ska väl till en vilsekommen norrlänning för att få en knäpp känsla av trygghet av det!

Tomas gjorde mig uppmärksam på artikeln i GP och jag är föga förvånad. Det gick ju bra för mig som köpare till grannarnas lägenhet men liksom en gång i tiden när radhuset i Lindome skulle säljas under dåvarande finanskris hamnar man sedan själv i samma sits.

Att få min såld är ju en förutsättning för att kunna köpa den andra och lade in en klausul för att kunna häva köpet. Nu börjar tiden rinna ut och jag ser ut att behöva nyttja den paragrafen. Tråkigt absolut, nästan mest för Lilltjejen som sett fram emot det så mycket, men jag själv har haft ett litet ytte-pytte gnag i magen beroende på vilket slutpris jag skulle få. Skulle det nu eventuellt bli minimigränsen vi satt så känns det som det ändå blir lite väl mycket pengar att lägga på boendet. Är det verkligen värt det? Vi har det ju faktiskt bra där vi är. Behöver vi verkligen två rum till? Nej, det gör vi faktiskt inte.

Jag bollar med kollegor och letar anledningar som motiverar köpet men kommer inte fram till mycket mer än något fluffigt om "investering" där det väl är bättre ju större lägenhet man har den dagen man sedan ska sälja. Plus den än mer säg fåniga önskan att ha en egen entré med liten plätt att pynta vid högtider! Jag vet, "inte alltid så genomtänkt", det är jag det. 

Men därför känner jag ingen större sorg om detta inte skulle bli av och det är ju skönt på ett sätt. Känns mest jobbigt för de jag köpte av som då måste försöka få sin såld igen i ett nu än tuffare läge med det höjda amorteringskravet samt kortare tid.

En annan aspekt som faktiskt fick mig att vackla i beslutet var den eventuellt nya grannen som visar sig vara extremt rädd för katter. När hon messar mig och hoppas att jag ska göra mitt yttersta för att säkerställa en bra grannsämja känns det inte direkt lovande.

Grejen är bara att de dom bor där nu som jag köper av också har katt, bara en visserligen men ändå och de hävdar att det aldrig varit några problem. De ville ju förstås sälja så vad ska de säga... Messade vidare med grannen och den initiala tonen mjuknade lite som jag uppfattade så det kändes något lugnare ändå. Jag var ju rädd att hon skulle vara en sådan som skulle kunna sparka eller skada katterna men hon verkar vara rent så rädd att hon inte ens skulle våga komma nära. Blir det nu ett fullföljande av köpet går jag dit och pratar med henne, det är ju alltid det bästa, och jobba första tiden med att försöka få mina tre att förstå att hålla sig borta från deras tomt. Om grannen också bara vågar markera med vattenspruta och skarp röst alternativt klappar i händerna så fattar de snabbt.

Nåväl, nu får vi ju närmaste dagarna se om det ens blir av över huvudtaget. Fick två skambud av en och hans kompis som sade sig skulle bjuda över vid ett icke godkänt bud men ändå inte gå ivägen för kompisen(?!) ville se på en annan lägenhet idag och känns inte längre så aktuell. Kvinnan med tre barn skulle räkna igen och återkomma vilket inte heller känns så troligt och grannen under mig vågar nog inte just med tanke på försäljningsläget. Onekligen köparens marknad nu såvida man inte måste sälja själv.

Tycker reklamen är kul där ett yngre par är på visning i en luxuös lägenhet, helt solklart utanför deras nivå.

    "Alltså, vad gör vi här? Den här måste ju kosta typ 20 miljoner!" Säger flickvännen.

    "Jaa, jo" svarar killen osäkert. "Men det är ju köparens marknad nu"

Jag är väl inte riktigt på den nivån men onekligen en viss igenkänningsfaktor, haha!

Det blev en bra dag igår med den kyliga joggingrundan under Lilltjejens gymnastik. Därefter tog vi med Isabella och åkte till Vattenpalatset i Lerum. Det var kölapp för att komma in men gick rätt snabbt ändå och väl inne var det inte alls så illa. Jag läste bok och marinerades av den klormättade och fuktiga värmen medan tjejerna förvandlade sig till russin. Avslutade med filmmys i soffan och läsning i sängen. Intresset för Harry Potter börjar avta något och hon väljer nu gärna andra böcker. HP kan nog börja vara lite för svåra för henne så får kanske vänta något år innan vi fortsätter.

Idag blir det premiär för Lilltjejen att testa taekwon-do vilket ska bli spännande. Nojjiga morsan vill att hennes Lilltjej ska kunna försvara sig, så hoppas detta eller någon annan form av kampsport kan tilltala henne.

Mysigt med en tur i lätt snöfall och trots få minusgrader tycker min bortskämda sydlandsboende lekamen att det är kallt. Fjärran är de timmar man tillbringat i skidspåret kring det gränssatta minus femton gradersstrecket.  Med fingrar som knappt förmådde klämma runt stavarna kämpade man på med den varma vinbärssaften att se fram emot till slutet. Mm, nästan så man brände sig men åh så gott!

Drygt sju kilometer på lunchen, tacomys framför film och denna eminenta fredag avslutas med tre små tätt intill. Gonatt!

Den agila transformationen fortsätter och det mest intressanta är att se hur tusan de har tänkt ro ihop arbetssättet med stora leveranser av outsourcade resurser och ett applikationslandskap som i mina ögon bara kan leda till att många team knappt kommer att få göra annat än springa på andras PI-planeringar. Nåväl, vad vet jag.

Middag ute under vad jag hoppas var sista visningen. Spekulanten verkade intresserad i alla fall. Nu vore det väl sjutton om det inte kan börja hända något denna vecka. Två av spekulanterna var visst bästa vänner...

Som tur var hade jag palt i frysen som fick plockas fram och avnjutas nu ikväll.

Lilltjejen som hävdade att hon inte var trött somnade knappt halvvägs in i kapitlet i Harry Potters tredje bok. 

Det slog mig igen vilket fantastiskt extrajobb jag har. Att människor kommer vecka efter vecka, en del år efter år till mina klasser! En del försvinner och kommer tillbaka, föder barn eller bara känner för annan träningsform så som det kan svänga ibland. Det är så häftigt! Den glädje och tillfredsställelse som konceptet ger mig också kan delas med alla dessa andra. Har hört instruktörer som lättvindigt ställer in sin klass, struntar i att skaffa vikarie och helt sonika inte dyker upp. Sällsynt tack och lov men ändå, det är så respektlöst! Deltagarna lägger tid och pengar, kan planera sin dag och till med vecka efter just den klassen bara för att kort innan, kanske till och med då de redan hunnit till gymmet få höra att den ställts in. Olyckor och omständigheter kan naturligtvis hända och det förstår ju deltagarna också. Men den nonchalans jag hört om är för mig obegriplig. 

Vi är alla olika, likaså instruktörsstilar så man hittar de man föredrar och väljer att ta sig till just den instruktörens pass, sådan var jag och sådana är de flesta, därav får man till slut en skara stammisar. Hur de också uttalar att de inte går på någon annans klass och bara längtar efter min ger en sådan ofantlig känsla av ödmjukhet och glädje. De är där för konceptet, att svettas med hjälp av kampsportsinspirerade kombinationer och jag är deras medel för att hjälpa dem lyfta deras upplevelse och prestation. Hur kan man då inte vilja annat än bara leverera sitt allra bästa varje klass, varje gång? Det går inte alltid, man är ju ingen maskin och det vet ju dom med. Likväl känns det alltid skit när man inte hittar fokus, inte har det där extra och kan ge deltagarna det de förväntar sig och har rätt till. Händer sällan tack och lov och oftast märker de det inte ens, ambitioner och prestationskrav sitter i huvudet. Men när man står där framför sina deltagare och vet att man ska leverera något de sett fram emot, eller de kanske haft en skitdag, tufft generellt och träningen är som det så ofta varit för mig, ett sätt att andas, då kan man inte bli annat än sjukt taggad och villig att ge dem det de vill ha och behöver. Världens bästa extraknäck!

När det blev en tårtbotten över passade det ypperligt att tillverka två minitårtor för mig och Christer. Börjar man bli vuxen när man plötsligt finner den ständiga favoriten nu nästan för söt? Fick galet sug efter något salt efteråt.

Full sal i Majorna och mera spel innan det var dags för Lilltjejens efterlängtade kalas. Med några som hade förhinder, någon som blivit sjuk och en som glömt bort det hela(!) blev det en lagom stor grupp att hantera i badet.

Som stakeholder har jag nyttjat möjligheten att vara fluga på väggen vid en PI-planning. När jag nu är certifierad (wee!) Scrum master är det väldigt intressant att se teorin i praktiken. Visserligen är PI-planeringen på en nivå över där det är SAFe-metodiken som tillämpas men likväl. Inget slår praktisk erfarenhet men teori i ryggen ger en trygghet.

Absorberar så mycket som möjligt under dagarna, tränar och myser därefter. Christer är mycket för brädspel vilket jag också gillar, men har inte riktigt samma tålamod när strategi och framförhållning måste till. Lagom är bäst och många av de nya han köpt som vi nu testat är riktigt bra. Nya säsongen av Sveriges mästerkock har också äntligen dragit igång för oss att avnjuta. Play-tjänsten, ännu en bra grej jag applicerat till hundra procent. Har ju en digitalbox med kanalutbudet vi har i föreningen men kollar aldrig. 

Gällande min försäljning är det i mitt tycke lite segt, vilket mäklaren förvarnade om. Spekulanterna väntar på bankbesked, vill kolla andra lägenheter, avvaktar de andra spekulanternas utspel, har precis fött barn osv. Under tiden lägger vi in ännu en visning nästa vecka, för att öka pressen och släppa in fler.

Känns ovant att vara ute på VAK i Torslanda. Det är mer omständigt att ta sig hit, svårare att hitta parkering och känner mig helt sonika inte riktigt hemma här längre. Hela IT sitter ju nu i Gamlestaden och mot förmodan har man kommit till rätta där, så som för alla förändringar så vänjer man sig.

Detta år inföll Disney on Ice på min helg så passade på att hugga biljetter nere vid isen. Därmed fick vi den lyckliga slumpen att tillfrågas om Lilltjejen ville åka släde på isen under showen! Hon tyckte det var så spännande att det blev läskigt men höll en stoisk min. 

Alltid lika skönt att köra pass efter en veckas uppehåll och med både nytt år och inställt Body Pump strax innan blev det synnerligen välfyllt i salen. Även dagens i Backaplan var välfylld med både stammisar och nytillkomna. Förhoppningsvis kan vi Combat-frälsa några till detta år!

Gjorde dem riktigt små, så där som de väl ska vara för att uppfylla kriteriet "småkakor" och man bara kan äta hur många som helst som utsökta små munsbitar.

Två dagars utbildning avslutade arbetsveckan med mål att jag ska bli certifierad Scrum master. Två dagar av nästintill konstant småätande i form av för- och eftermiddagsfika samt en godisskål som aldrig tilläts bli mer än halvtom bottnade för ett konstant högt blodsocker och rejält illamående efter sista dagens fika - en rejäl bit snickersliknande kaka. Urk. Att jag dessutom slukat minst ett dussin syltkakor på samma tid gör saken definitivt inte bättre. Diabetes nästa.

Rätt ok utbildning men inser att jag som gammal pedagog inte kan låta bli att analysera lärarens upplägg och presentation av innehållet. Jag sitter där och tycker till om hur det eller det kunnat presenteras istället för att jag själv skulle förstå begrepp och sammanhang lättare. Praktiska övningar är ofta underskattade och till detta ämne hade mycket mer kunnat illustreras genom just sådana. Varför inte simulera ett sprint planning möte med rollspel till exempel? Backlog refinement, eller varför inte en hel sprint cykel? 

Kände att jag fick en komponent av den helhet som vi står inför på jobbet. Som kursledaren sade hade jag behövt en kombo av tre olika utbildningar. Denna, SAFe och en till jag inte minns. 

På säljfronten är det tre-fyra intresserade där någon ska till banken till veckan, en annan väntar på svar därifrån, en avvaktar de övriga och någon ytterligare som inte kunde vid de officiella visningstillfällena ska få en egen visning på måndag. Kommer inte att idas skala av lika mycket igen vilket mäklaren är förberedd på. Inbillar mig att en potentiell köpare faktiskt kan se förbi eventuella bevis på att någon faktiskt bor där men kommer för den delen inte låta smutskläderna drapera stolarna eller tandkrämskluttarna paradera i handfatet.

Kan inte annat än tro och hoppas på att jag innan nästa veckas avslut vet huruvida jag faktiskt kommer att kunna fullfölja mitt köp eller inte.

Studiedag idag så jobbade hemifrån. Inget konstigt alls att ladda en Gyllene kvick under tiden, haha!

Doftar pepparkaka i hela lägenheten av satsen vi gjorde strax innan visningen. Hann aldrig baka innan jul och har för egen del ätit ovanligt lite sådana denna säsong. Doft av bakning kanske säljer in ett potentiellt hem bättre och katterna hade tydligen vara varit ett positivt inslag hos spekulanterna. Inga allergiker eller rädda personer som tur var.

Solen strålar från klarblå himmel och visar upp mina skitiga fönster i all sin eländighet. Första visningen avklarad av två.

Förberett inför Lilltjejens ankomst ikväll och förberett för plättårta. Fick det när jag själv var barn och med en avkomma som älskar pannkakor borde det gå hem. 

Pakethögen är pinsamt stor men skyller på att några är från moster och kusinerna. Lyckades avhålla mig från att köpa ännu en present medan jag slog ihjäl tid i köpcentrumet under visningen. Ny omgång imorgon och sedan bara att hålla tummarna!

Står och storbölar medan jag river morötter och halloumiost till det som ska bli middag. Lyssnar på Tommy Ivarssons sommar- och vinterprat och låter hjärtat gå sönder ett antal gånger. Ibland undrar jag varför man utsätter sig för den oro och risk för smärta som att vara förälder innebär. Bara tanken på att något skulle hända Lilltjejen, sjukdom, olycka eller någon av alla de former av ondska som förekommer överallt är outhärdlig och något jag aldrig förmår att fullfölja. Att se sitt barn lida, att inte kunna göra något för att lindra eller förhindra.

Sms:en från min nyblivna åttaåring kommer ännu frekvent men nyhetens behag lär lägga sig snart.

Fick ett grymt pass i Majorna med hög stämning och alltid lika fin feedback efteråt. Att höra att de enbart vill gå på mina pass är sådan glädje och egoboost. 

Christer deltar i en flippertävling i helgen så jag kan fokusera på projekt rensa. Till fotograferingen kunde man ju bara flytta runt grejerna som inte passade in och skrubben var knökafull. För en visning funkar ju inte riktigt den metoden så nu är förråden fyllda till bristningsgränsen och lägenheten så blåst som den bara kan bli. Skrubben ser plötsligt väldigt stor ut och katterna undrar förvirrat vart deras klösträd tagit vägen. Måste få plats med kattlådorna i förrådet också men vet inte riktigt hur det ska gå till! Gråbröderna får vara ute under visningen men Plutten får vara med och presentera lägenheten. Fast hon lär nog hålla sig undan så gott det går.

Medan jag röjer får jag syn på ett nytt inslag i bokhyllan!

Så var min Lilltjej åtta år! Av farmor och farfar fick hon sin första egna mobil som använts flitigt hela kvällen. När de första sms:en plingade in blev jag nästan gråtmild. Min fina Lilltjej! Pratade med Jenny och hennes äldsta ska börja övningsköra! En hög med presenter och uppvaktning idag och igen på söndag då det är min tur. Bortskämda tös, älskade unge!

Inte många dagar kvar nu men ännu ingen lösning i sikte. Allt måste se så bra ut som möjligt, perfekt! Inbjudande, välkomnande men samtidigt opersonligt och avskalat till nästintill minimalistisk absurditet. De främmande människorna ska ges möjlighet att kicka igång sin fantasi och inspiration och då kan inga stora distraktioner uppta synfältet. Men det gör den onekligen, hur älskad den än är står den likväl där som en bokstavlig elefant i rummet. En gigant i sitt gebit, redo att omfamna dig närhelst du behöver. Så använd, så skön. Och så stor. Vad ska jag göra av dig på söndag min underbara fåtölj?

 

Så var det alltså ett nytt år - igen. Sociala flöden svämmar över av personliga recaps från det gångna året och jag försöker ägna en tanke åt hur mitt 2018 kan summeras. Hm. Känns som ett rätt bra år trots att jag inte kan komma på några markanta milstolpar. Kommer inte på några negativa grejer i alla fall och det får väl ses som positivt.

Liksom i fjol firar vi in det nya året i Christians spelhåla i Borås och denna gång har det gått förvånansvärt bra i tävlingarna! Hann passera nyårsslaget innan jag åkte ut så inväntar nu bara Christer som ännu hänger kvar. Tant är duktigt trött nu och längtar efter lena hotellakan.

Pia hade än en gång fixat supergod trerätters till oss och jag har för första gången känt av alkoholen på det sätt jag förmodar man ska. Senaste gången vilket också var den första för något år sedan var ju inte riktigt optimal om man säger så. 

Johan skickade en filmsnutt med Lilltjejen strax efter tolvslaget där hon låg nedbäddad. Min fina Lilltjej, snart fyller du åtta år!