Okej, jag har ju vetat det hela tiden men i praktiken blir det oftast en annan sak. Det är en jäkla massa promenerande i golf - och det är tråkigt! Jag vill ju bara slå bollen men för att göra det kommer man liksom inte ifrån det faktum att man måste följa efter den. Fötterna värker, så antingen är jag ovan eller så har jag dåliga skor eller en kombination av båda. Sedan har det kanske blivit exceptionellt mycket golfträning denna vecka vilket också kan vara en anledning.

Premiären igår på riktig bana gick blä-dåligt. Tror jag skrapade ihop en handfull poäng! Slag som gått så bra på korthålsbanan ville inte alls här. Till liten tröst gick det inte mycket bättre för Christer. Tror vi slog bort åtta bollar, hahahaha! Det var apvarmt med stekande sol så var rätt mör inför kvartalen. Som vanligt någon hyfsad låt och någon riktigt sådär. Vad gjorde jag efteråt? Drog till korthålsbanan för att nöta vidare och naturligtvis gick det mycket bättre än under förmiddagen. Men dessförinnan svängde jag förbi Droppen och fick äntligen tömma blod då värdet nu kommit upp över tillåtna gränsen, tjohoo! Kanske bidrog till att jag var helt slut resten av kvällen. Denna morgon? Ut och nöta igen, nu på Torslandas korthål som har längre banor så jag kan träna mera på det. Mera sol och högsommarvärme, kanske inte det bästa att knata omkring i. Seg i kroppen som också kändes till kvällens combat. Överraskande många deltagare och över hälften var killar, kul! Jag är inte van vid all denna sol och värme. Från att knappt sett solen på ett halvår tillbringar man nu timmar däri. Kroppen måste undra vad som pågår...

Alla förundras över värmen som bara håller i sig. Rena rama högsommaren. Alla är överens om att detta blir det vi får. När faktiska semestertiden sedan kommer är det tio grader och horisontellt regn som gäller.

Efter slutförd kurs och rätt många övningsrundor måste jag nog erkänna att jag blivit biten. Visst känner jag mig som ett fån där jag går med bagen, men det verkar onekligen vara en sysselsättning som än så länge tilltalar mitt introverta jag. Såpass bra känns det att jag köpte både bag och klubbor på rea. En bag man kan bära på ryggen istället för axeln och så klubbor i den längd tränaren rekommenderade. Ville inte köra in mig på för korta. Och häromdagen hände det, en hole in one! Imorgon blir det premiär för fadderrunda, dvs ut på riktig golfbana istället för korthåls. Ska bli riktigt spännande.

I övrigt träning, lite jobb och så middag och överraskningsbio för att avsluta veckan. "Solo" var helt ok även om alla referenser till Star Wars spel och liknande, till skillnad från Christer och alla andra SW-nördar gick mig helt förbi.

Kvartal imorgon också, spännande att se nästa release!

Det har liksom gnagt lite i ytterkanten av min tankevärld ända sedan dess. Inte kontinuerligt eller särskilt djupgående, liksom bara en liten ojämnhet i min vanligen så (ack inte) jämngoda tankeverksamhet.

En mångårig medarbetare på en arbetsplats avled plötsligt och oväntat. Orsaken var inte ålder och förutom äkta man fanns också två tonårsbarn kvar med kullkastad tillvaro och sorg. Oerhört tragiskt och orättvist som alla för tidiga bortgångar är.

Det som man kanske kan säga har stört mig är arbetsgivarens hantering, som väl är hedervärd nog - men som för mig har väckt dessa frågor som gnager. Scenariot var som följer: 

Arbetsplatsens chef upprättar minnesbord i receptionen och startar en insamling som ska gå till hennes barn. Besökande och anställda uppmanas att bidra. Företagets VD meddelar att denne bidrar med ett antal tusenlappar.

Detta är väldigt fint och hedervärt tycker jag och jättefin gest mot familjen som jag absolut inte missunnar gåvan.

 

Frågorna som dyker upp i mitt huvud är huruvida dessa arbetsgivare agerar på samma sätt oberoende av vilken anställd som avlider? 

Notera att detta inte är privata initiativ av den sort som jag administrerade för Anna-Karin. Här är det den avlidnas närmaste chef samt företagets VD i företagets namn som initierar och bidrar. I kommunikationen framgår att hon varit anställd ett bra tag och haft mycket personlig kontakt med de båda arbetsgivarna. Skulle detsamma ske om någon annan anställd plötsligt avled? Vid en annan filial med annan underchef? En som varit anställd lika länge, eller kanske till och med längre men inte varit också kompis med arbetsgivarna? Ska inte en arbetsgivare kunna göra ett sådan här initiativ bara för att de också råkat vara vänner? Absolut, men visst borde man i sådana fall särskilja huruvida det är ett privat initiativ eller inte? 

Jag kan bara utgå ifrån att det är en företagspolicy att hantera dödsfall på lika sätt oavsett vem den anställda var, möjligtvis med riktlinjer kring till exempel anställningstid och anställningsform på företaget. Kanske naivt att det jag hoppas på här är "lika för alla". För vilka signaler skulle sändas av företaget om man inte var konsekvent?

Göteborgsvarvet 2018 bjöd på strålande väder på gränsen till för strålande. Värmen höll sig dock ganska sansad kring dryga tjugo men när det vindade lite tog man tacksamt emot dess svalka. Jag hade konstaterat mig nöjd inom två och en halv timme och var i mål på 2.17.48 - så nöjd! Ola och jag följdes åt hela vägen fram till Vasagatan efter Avenyn där den oändliga sega motförsluten tar vid. Där hade han mer energi i benen än jag och gick i mål dryga minuten före mig.

Mina ben som fått en mil en knapp handfull gånger senaste året hängde fint med dryga första milen men började sedan ifrågasätta vad sjutton jag höll på med. Knäet var där och grumsade efter två kilometer men blev aldrig mer än just ett bakgrundsmummel. Smärtan kom efteråt schysst nog och väntat och nu så här morgonen efter värker det. Inte klivit upp och känt på det ordentligt så får se, men att jag har vikarie till min klass idag känns bra. Minns för två år sedan då mitt otejpade knä väckte mig under natten med högljudda smärtprotester. 

De stod sedan och hejade både i början och i slutet vilket gav extra boost. I det segaste partiet upp mot Linne följde de en stund med sina cyklar så då var det bara att tugga på och le mot sin fina mini-supporter!

Tog hem en Subway till middag och kollade lite Designated Survivor innan jag kollapsade i sängen. Klockan var kvart över åtta. Infernalisk huvudvärk och en kropp som skrek efter vila. När den nu varit så snäll och duktig tyckte jag den kunde få som den ville.

Nästa år igen? Absolut!

Som vanligt blir det liksom än mer verkligt när man står där med nummerlappen i sin hand. Och att sedan få årets vattenflaska känns löjligt bra bara det. Med mig till Svenska mässsn hade jag Ola som ska springa för första gången. Är så jäkla imponerad av honom och den resa han gjort! Från att skaka på huvudet åt mina morgonträningar (existerar inte för mig längre), har han själv inte bara funnit tillfredsställelse i att springa utan också föredra att göra det på morgonen. Det är så himla häftigt och jag hoppas han tycker Varvet är en lika häftig upplevelse som jag gjorde första gången. Han kommer att bräcka mig fullständigt så mycket bättre förberedd som han är än mig - såvida han inte springer ned i älven eller stannar för en öl på Lindholmen.

Kunde inte låta bli att ta ännu en bild på min lilla enhörning. Sötnöten min!

Istället för att gå ut och avnjuta det fina vädret letade Lilla Grå upp den enda solfläcken inomhus. Sötis.

Ägnade lördagen till att hjälpa Christer flytta in i köket. Jisses vad prylar man kan fylla ett kök med och då rensades ändå en hel del vid tömningen. Ju mer plats, ju mer grejer...

Teknologin är nästan löjlig. Styra belysningen med en app på telefonen, kyl, frys, ugn och micro är också kopplade till nätverket och skulle inte förvåna mig om spisen är det också. Christer påstår sig nu önska de kyl- och frysmodeller som hade kamera också. Eh. Manualerna är centimetertjocka och det är touch screen med femtioelva menyer. Vad hände med två enkla vred till ugnen? Med hans nymodigheter vore det minsta att förvänta att spisen vänder pannkakorna åt en samt projicerar morgonnyheterna som 3D-hologram över matbordet under tiden som micron gör ungarnas läxor och frysen läser upp senaste mailen. Varför vill man ha kamera i sin frys?

Sista golflektionen bjöd på svingteknik, wedgeslag och sandskyffling i bunker. Nu är således nästa steg fadderrundor för att uppnå kriterierna för gröna kortet. 

Denna vecka har bjudit på rena sommarvärmen så förväntade mig knappt någon till dagens combat. Blev dock över tio och god stämning så var riktigt kul. Kändes riktigt bra i kroppen med massa energi. Skönt!

Fick till elva kilometer i gassande sol med otejpade knän som ändå inte klagade alls! Om en vecka är det dags för dubbla sträckan.

Fått  till ett antal träningsrundor med den lilla vita bollen också och fixade två banor på två slag vardera, woho! Fick förvisso gräva bunkersand också och plocka bollen ur en buske... men det går helt klart framåt. 

Christer följde en runda denna klämdag som jag tagit ledigt innan han själv fick åka och jobba. Igår testade vi Torslandas korthålsbana som var förvånansvärt dålig. Blöt, dåligt markerad och dessutom en bana avstängd. Hörde förresten att de nu faktiskt anslutit sig till friskvårdsföretaget som Volvo använder...!

Min sociala bägare fylls ju fort, och hur fort beror mycket på vem eller vilka jag interagerar med.

Något jag förstått, och faktiskt gruvat för, är det förväntade samspelet när det är många på banorna och väntetid kan uppstå. Att gå ensam eller två medför alltså att man slår ihop med en eller två som går intill för att minska väntetiderna. 

När jag idag blev ensam fick jag således erbjuda en äldre herreman att slå ut med mig och han tackade ja med förtjusning - för golf var ju en social sport. Stön tänkte jag. Vi var endast på andra hålet så jag fruktade en överfylld bägare innan hål sex.

Han var dock av den lättsamma typen som pratade mycket ja, men det var förutsättningslöst. Det är ganska svårt att förklara vilka egenskaper som gör att vissa människor fyller min bägare så mycket snabbare än andra, men här blev det inte bara en runda till, utan också lunch - och flera timmar av mera prat innan vi till slut rundade av. Jag är nästan chockerad av mig själv. Bägaren full ja, men det tog överraskande lång tid. 

Christer messar senaste status. Elektrikern är nästan klar och golvets skyddspapper har äntligen kunnat tas bort. Det ser onekligen lovande ut. Fönster och altandörr ska tas upp om några veckor, markerad till vänster.

Stå och fjesa på närspelsområdet? Närå, när solen sken och kalendern var tom flexade jag ut och drog till korthålsbanan. På’t direkt liksom!

Och förutom ett premiärbesök i bunkern där jag endast läst att man tydligen ska slå på sanden och inte bollen, gick det ändå ganska hyfsat måste jag säga. Första gången på en riktig, nåväl, korthålsbana! Firade med en mazzis efteråt.

Den utlovade värmen har onekligen uppfyllts så blev lite post-lunch flanerande i Lindholmen med Robert innan jag plockade ytterligare av flexkontot för att nöta med de två klubborna vi rekommenderats att börja med, puttern och pitchen. Var inte förberedd på det fina vädret så passade ju bra att kunna använda träningskläderna för att låta min vintervita lekamen tanka B-vitaminer. Efter tre rundor var mitt ovana skinn tämligen nöjt av klådan att döma men resultaten kan jag inte klaga på.

Och japp, mera träning i en än varmare eftermiddag men förberedde mig denna gången med maxad solskyddskräm. Två riktigt stabila rundor ändå så får jag bara kläm på det teoretiska också så borde det där gröna kortet inte vara så långt borta.

Min uppfattning så långt är rätt positivt. Jag insåg att jag gått i flera timmar utan att säga ett ord - så skönt! Med lite folk på banan kan jag slå på den där bollen, spatsera iväg, slå igen och spatsera, känna mig nöjd när bollen flyger dit jag vill och frusta när den inte gör det. Kanske detta kan vara något för mig så länge jag inte tvingas in i någon grupp som jag förstått kan vara ett måste om det är mycket folk och kö till banorna. Isch.

Väcker min Lilltjej morgonen efter och sömndrucket stolpar hon direkt ur sängen och till bordet för att fortsätta bygga. Kvällsresten efter fotbollsskolan också, morgonen efter igen för att till kvällen äntligen vara komplett. Dessförinnan klämde vi in en tur med Blå tåget som hon länge sett fram emot och hon blev inte besviken. Tycker själv det är lika roligt och intressant varje gång.

Innan detta hann vi med simskola och efter våra respektive aktiviteter väntade minigolf med Isabellas familj där också Evelina följde med. En käck liten äventyrsbana nere vid Stensjön med kanotuthyrning som vi absolut lär besöka en annan dag.

Skönt att väl hemma bara vara, slumra i solen och soffmysa till film med Lilltjejen tryckt intill. Känns att man inte är van vid solen...

Hämtade Lilltjejen vid Stenaterminalen och berättade på vägen hem att jag laddat ned en ny app som hon kanske kunde kika på. Tillsammans gjorde vi det och kom fram till att man ju behövde ett Lego. "Då får du väl leta fram det då!" och med det klassiska "fisk, fågel eller mitt emellan" kunde det snabbt hittas. Hann inte mycket på grund av middag och läggdags men det verkar motsvara förväntningarna. Ska bli kul att se hur hon hanterar och tycker om det, men hittills är det odelat positivt.