Onsdag
Lyckan total när alla nu har var sin munk. De är rätt coola faktiskt! Betade av några attraktioner till innan köerna blev för långa. Förvånades att Lilltjejen ville testa spökhuset och det gick bra. Generellt är attraktionerna väldigt snälla och passar det åldersspann Lilltjejen nu tillhör.
Deras "Flum ride" var synnerligen mesig där största behållningen var miljön de byggt upp runtomkring med allehanda djur, såklart i Lego.
Avslutade dagen i äventyrsbadet som är riktigt bra, och skönt att få skölja av sig dagens svett!
Säsongspass
Ser ut som en riktig liten stug-idyll med hela tråk-skalan vad gäller färg på bilarna. Tänk vad snyggt min Guling hade lyst upp!
Med inköpta säsongspass har vi friheten att gå vilka dagar vi vill och slipper stress. Jag som aldrig brukar vinna något hade turen på min sida och fick de två bollarna att stanna kvar i hinken och inkassera ett stycke jätte-munk. Lycka!
Testade några åkattraktioner, blev duktigt blöta och spenderade pengar i Lego-shopen, såklart. Spenderat mer pengar på Lalandia, testat vattenrutschbanor och blivit kalla på skridskobanan. Fötterna värker och vi har tre dagar kvar innan vi avslutar veckan i Köpenhamn.
Malmö
Känslan att glida ned mellan de lena lakanen på ett hotell - love it!
Gårdagen bjöd på kanonväder och undertecknad kände sig taggad. Sprang från Gråbo till Lerum då någon, hm hävdade att det "bara" var åtta kilometer. Det var dryga milen. Bytte där till inlines och stavar och åkte tillbaka. Efter en knapp kilometer var jag inte så taggad längre men kämpade mig ändock hela vägen, slår mig ned i gräset och kränger av mig ena skon varpå vaden krampar. Ser hur den rytmiskt drar ihop sig och kan bara försöka trycka, trycka och trycka. Jäklar vad ont det gör! Sitter nog och kvider i fem minuter innan jag vågar släppa ena handen och messa Robert om hjälp, haha!
Blev inte många knop resten av dagen. Mera fartvind på snirkel-snorkelvägar, solning, hämtmat och champagne framför film. Linkade fram där så krävdes men bra dag ändå!
Med smärta vid enbart beröring av vaden plus duktig träningsvärk undrade man lite hur dagens pass skulle gå. Men som oftast - när musiken kommer igång tar energin och träningsglädjen över. Sedan stolpar man därifrån.
Bilen packad och klar så hämtade Lilltjejen efteråt och drog till Malmö där vi nu mellanlandar gör vidare färd till Legoland imorgon. Där möter vi upp Nina med familj.
Typ semester då
Inte mindre än fyra pälsansikten väntade på mig efter jobbet. Supermysigt!
Det är fredag och jag har nu semester. Kan inte riktigt påstå att jag har någon semesterfeeling men den kommer kanske - när jag och Lilltjejen åker söderut på söndag. Självklart fick man hantera en P1:a sista dagen, skönt nog inte mina applikationer men väl inom mitt område i egenskap av ställföreträdande Nicklas. Så fick sitta där och försöka se lite chef-ig ut ett tag.
Avverkat alldeles för mycket mat på Pinchos, för mycket god mat. Urp! Nu blir det soffa och film.
Tråkig
Dagens skrivpuff:
Vad hade hänt egentligen? När och hur hade denna förvandling skett? Charlotta såg på sig själv, ordentligt för första gången. Spegelbilden var inte nådig och kvällsljuset genom fönstren inte smickrande. Jag har blivit gammal, tänkte hon igen. Vartenda år syns i ansiktet, i linjerna kring de matta blå ögonen, de tunga ögonlocken och slappa munnen. Huden hade mist sin lyster och håret hängde platt och oskönt likt en gardin kring det långsmala ansiktet. Den bruna färgen som frisören utlovat som "varm hasselnöt" såg bara tråkig och just fejkad ut. Blusen hon funnit både käck och fräsch såg fel ut över hennes taniga skuldror, en tant som dragit på sig något för en tjugoåring. Kutade hon inte också? Ja det gjorde hon, och rätade förskräckt på sig. Jag är femtiofem år, när blev jag så här gammal? Försiktigt körde hon ut hakan, lät handen med de många ringarna glida över den huden i halsen, inte alls så slät och spänstig längre, lät blicken resignerat falla ned tillsammans med handen. Åren syntes nu inte också utan kändes dessutom. Trött lämnade hon badrummet för att börja förbereda middagen. Tomas och barnen skulle komma snart.
Sommardag
Det är inte särskilt spännande färger som Volvo erbjuder på sina bilar. Piffiga namn som "Black Stone", "Pine Grey", "Flamenco Red", "Mussel Blue" som ändock inte innebär annat än just olika nyanser av grå, blå eller vit, röd och svart. Tråkigt och fantasilöst. Dock klämde de fram en brun, Java som den tydligen kallas och den gillar jag! Stod två och blänkte så vackert när jag lämnade jobbet idag. Denna väldigt varma och solstrålarnde sommardag.
Fick till en bild på krumbuktande Lillis. Han är tung - och visst ser han butter ut. Supermysig!
Vikarierade i Majorna och fick några som bokstavligt talat vände solen ryggen för att svettas tillsammans. En stammis ville ha foto med oss så jag passade på att slänga fram min mobil också. Han är jättemysig, kör sitt egna race med egna påhitt till koreografin, alltid så positiv och tackar artigt efter varje klass.
Skönt att köra igen, har ju bara två pass denna vecka. Imorgon är det fredag, sedan har jag semester.
Fruktansvärt
Dagens skrivpuff:
De tårblanka ögonen sjöd av lika delar frustration, vrede och skuld. I varje fall hoppades Jens det var skuld han såg, skuld han hörde i den gälla rösten och skarpa orden. Han skulle inte ge sig den här gången, inte ge vika för tårarna eller försöken att lägga skulden på honom. Det fick vara nog nu. Förunderligt lugn stod han och såg stormen rasa, nu lärd att inte låta sig provoceras.
"Säg något din djävel, stå inte bara där och se ut som om jag är den enda skyldiga här!" Det mörka och vanligtvis välfriserade håret spretade åt alla håll efter hennes frustrerade händer. Den smäckra gestalten darrade av återhållen energi medan hon travade fram och tillbaka över parkettgolvets blanka yta. Han skulle inte bli förvånad om hon stampade i golvet snart, undrade om grannarna under markerade ännu en pinne för antal gräl. Fast kunde det kallas för gräl när det praktiskt taget var en monolog?
"Du är ju aldrig hemma, har aldrig tid med mig utan bara jobb, jobb och det eviga förbannade helvetes jobbet. Hur många knullar du där egentligen? Hon den där på finans, hon är bra villig kan jag tänka mig, klart man inte säger nej till chefen så våga inte komma och döma mig din fan helvetes skit!" Hånfullheten förvandlade det vackra ansiktet till en mask, en fruktansvärt förvriden karikatyr av den han trodde sig ha älskat. Han försökte tycka synd om henne, se osäkerheten där bakom men det fungerade inte längre. Tack och lov att de inte hade några barn som hon så länge propsat på. När han nu insåg hur färdig han var med henne kunde han knappt bärga sig att komma därifrån, vidare. Hon skulle ställa till ett helvetes liv tänkte han trött, stängde ute harangen och svordomarna som fortsatte att attackera honom likt en kulspruta. Det kunde inte hjälpas. Det var nog nu.
Fint väder
Jupp, fick ännu en möjlighet att känna vinden slita i kläderna igår! Av någon anledning brukar tydligen mc-folk träffas och köra tillsammans och Robert hade stämt träff med en sådan sammanslutning. Överraskande och roligt var det att upptäcka att det bara var tjejer! Det är onekligen rätt fräckt att det i de tjocka skinnställen och anonymiserande hjälmarna döljer sig 40 till 50 plus damer. Fördomarna lämnas bakom mig i fartvindarna och undertecknad funderar på att börja spela på lotto.
Vi hamnade i Jörlanda, uppenbarligen en populär plats för mc-folk att samlas på! Det domineras av den där "cruise"-varianten av typen Harley Davidson som jag själv finner föga tilltalande. Jag dreglar mera över de sportiga varianterna.
Tillbaka åker vi genom Svartedalen och dess snirklande vägar. Det är härligt, roligt, mysigt. Klart annorlunda sätt att tillbringa en vacker sommarkväll.
Är ju acting för Nicklas denna vecka. Då är det spännande att få mail med "URGENT" och "Panic!!!!!" i ämnesraden. Verkar vara ganska enkelt att vara chef, speciellt högre upp. Skriker de nedifrån att de behöver hjälp skriker man själv nedåt på andra som får göra jobbet. Kanske borde bli chef. Då kan jag köpa hoj. Fast å andra sidan följer det med personalansvar som lönediskussioner och sådant. Får sälja en njure istället.
Onsdag
Kom ned till bilen och ser denna kisse ligga och gotta sig i morgonsolen. Såg så himla mysigt ut! Apropå kisse är jag kisse-vakt åt grannen. De har en rejält bastant bondkatt med trumpet utseende (måste få till en bild), som pratar med riktig basröst. Supermysig och heter - Lillis! Hahaha!
Just det, testade Body Jam i måndags. Det var...intressant. Kul mest för att jag garvade åt mina egna försök att hänga med men fick svettas rejält ändå. Liksom combaten och andra koreografipass behöver man några gånger innan man lärt sig, men Jammen är nog en av de svårare skulle jag vilja påstå.
Bjöds på tacos hos Robert efteråt, mums! Eftersom Lilltjejen inte är särskilt förtjust i det är det ju inget jag gör till oss, och till sig själv orkar man ju inte. Så var nog banne mig över ett år sedan jag åt det sist(!)
Livet
Medan jag styr norrut försöker jag stålsätta mig. Sorgen är min egen och kan hanteras, men att också se andras är tufft.
Med min orangea gerbera i handen går jag lite tafatt grusgången fram mellan gravarna till det lilla kapellet, ser människor samlade utanför. Okända ansikten med delad sorg. Jag hinner knappt fram förrän en kvinna lösgör sig och kommer mig till mötes, omfamnar mig och kallar mig vid namn. Det är Anna-Karins syster. Strax efter kommer deras mamma, bemöter mig med lika stor värme och blanka ögon. Jag känner inte dem men de känner mig - genom Anna-Karin. Det hon berättat, det jag gjort och jag känner mig otroligt otillräcklig för jag har ju inte gjort något. I en sådan situation vi alla varit gör man aldrig tillräckligt.
Kapellet är fullt och extrastolar tas fram. Intill mig får jag en kvinna jag vagt känner igen. Hon frågar om jag inte är instruktör på NW och det visar sig att hon också är det. Världen är liten.
Det blir så jobbigt som jag föreställt mig, gråter redan när första melodin strömmar ur högtalarna, Chess. Jag ser alla hennes vänner, släkt och familj, hur älskad hon var. Ser hennes man Martin och pojken Marcus och hjärtat går sönder igen. Orättvisan. Att inte vilja dö, att inte få följa sitt barn upp i livet och rädslan att bli bortglömd. Att en person så full av liv, värme och omtanke bara är borta känns så fel, overkligt.
Hade inte tänkt gå på efterföljande minnesstunden då det kändes som något för de närmaste. Vi var tre från vcc där och Martin önskade att vi stannade kvar vilket vi gjorde. Kom därefter ut i det bländande solskenet och körde in mot stan igen, omslöts av den av semestern tunnare trafiken. Flödet av fordon blev en burdus påminnelse att livet rullar vidare. Solvarm dag, människor arbetar, semestrar, oroas, älskar, bråkar, skrattar, föds och dör. Livet är skört, så lätt att glömma bort.
Minst två av: Otydlig, farbror, bröd
Dagens skrivpuff:
Ernst stängde den stålblanka kylskåpsdörren med långsamma rörelser. Blev stående en sekund att se på köksbordet, dess oljade yta av ek och lilla rödrutiga duken med ljusstaken uppå. Det vita stearinljuset brann lite tafatt i det klart upplysta köket, verkade ifrågasätta sin existens lika mycket som Ernst själv. Ännu en middag, ännu en dag med ensamheten till sällskap. Han hade stängt av radion, de käcka rösterna han ett tag lät bryta tystnaden blev istället ett hån för dess syfte. Nu funderade han på att slå på den igen, föredrog hånet framför den dånande tystnaden. Lite skvalmusik istället kanske. Men han blir stående, höjer blicken och ser ut genom de stora fönstren där mörkret råder, ser bara sin spegelbild stående i det ljusa moderna köket. En man som många ser upp till, män beundrar och kvinnor eftertraktar. Det mörka håret över de stålgrå ögonen som uppfattar allt omkring sig och med förmågan att skifta från benhård skärpa till mjukaste ömhet. Han såg sina axlar sloka lite och sträckte omedvetet på sig, kände skjortans tyg sträckas över bröstet och blicken föll automatiskt till hennes plats. Han hade lagt den ljusa kavajen över hennes stolsrygg och slipsen därpå. Hon älskade när han bar denna skjorta, en present från henne på hans 45-årsdag, fick alltid något extra varmt i blicken när han drog den på sig. Ernst kunde känna hennes lilla hand stryka över bröstet, värmen genom tyget. Spegelbilden blev otydlig när tårarna skymde hans blick. Med en kraftansträngning tog han några mekaniska steg framåt, försökte kontrollera tankarna som skrek och känslorna som dundrade. Fokusera på det som behövde göras, en handling i taget, inte tänka längre än närmaste handling. Tallriken med den halvätna portionen, det tömda vattenglaset som inte förmått lindra elden i strupen. Korgen med bröd, orörda och torra där de legat sedan föregående dag. Eller var det dagen dessförinnan? Hennes favoritbröd med solrosfrön som de brukar skoja om, i korgen hon köpte under deras resa i Österrike föregående vår. Hennes skratt, hennes heta försvar av den anskrämligt fula korgen.
Som en farbror, nedbruten av tidens obarmhärtiga gång stapplade han fram och sjönk ned på sin stol där mitt emot hennes, begravde ansiktet i händerna och grät.
Solkväll
Att handla hungrig är fortfarande ingen bra idé. Den skarpögda kanske noterat att glasspaketet redan är öppnat. Lite färdkost till hemvägen.
Accepterade en vänförfrågan på FB och fick direkt ett så fint mess, blir så himla glad och suger åt mig varje uns!
Avslutade min combat-streak idag och lyckades till slut få med Maria på bild. Typ. Hon brukar föredra att stå bakom kameran och tålmodigt dokumentera mina eftersvettiga påhitt.
Bara ett vikariepass bokat till veckan så får se vad jag istället kan hitta på under kvällarna. Hum.
Hoppas på lugn på jobbet då jag är acting för Nicklas som nu gått på semester - som nittionio procent av alla Volvianer. Det blir jag och några fasthållna konsulter som kommer sjava omkring i landskapen.
Nostalgi
Vid tvåtiden var vi där i den strålande solen. Sedan var vi på benen i princip hela tiden - i tio timmar. Mina fötter grät och benen tyckte det var lagom smart att köra combat innan, men - Så. Jäkla. Roligt! När artisterna bara löste av varandra med sina danshits kunde man ju inte stå stilla. Svettades som en gris.
Haddaway och Dr Alban var riktigt grymma ihop, Captain Hollywood Project, 2 Unlimited, Basic Element, DJ Sash, Snap! - ståpäls! Safari duo mycket positiv överraskning. E-Type som sparades till sist var helt värdelös. Han verkade helt väck så vi gick ganska snart och undvek trängseln.
Jäklar vad jag saknat att dansa till riktigt bra musik!
Härliga 90-talet!
Idag är det "Vi som älskar 90-talet" i Slottskogen. I tolv timmar spelas och uppträder bland annat Aqua, Haddaway, Vengaboys, Dr Alban, E-Type, 2 unlimited, Captain Hollywood project. Jag ska dit såklart!
Detta till ära körde jag 90-talsmix på mitt pass i Majorna. Hohoho!
Var träningsfri igår för första gången på drygt två veckor - fick grym värk i kroppen till kvällen...
Knivigt
Dagens skrivpuff:
Jag läser orden och hjärtat sjunker längre ned i magen ju längre ned i texten jag kommer. Läser igen. Och igen, märker inte att händerna börjar darra och magen förvandlas till en knut. Frågorna kommer. Hur länge? Hur ofta? Var? Varför? Väninnans ord lyser svart på vitt, obönhörligt och tiden kan inte dras tillbaka till ett lyckligt ovetande. Jag luskar reda på avsändarens telefonnummer, försätter henne i en knivig situation men lyckas övertala att jag inte hyser någon agg mot den andra, varför skulle jag det? Det är ju inte hon som gjort fel. Det är han, han som jag trodde älskade mig, som jag kommit att älska. Som har fått henne att älska också. Jag får hennes nummer och ringer direkt. Hon är rädd, för mig vilket jag på ett sätt förstår men ändå inte, men när jag fått henne att inse att jag inte ser någon skuld hos henne, att jag bara vill ha svar så pratar vi. Jag får veta mera, sådant som han senare först förnekar men erkänner när han förstår att jag redan har svaren från henne, och jag inser att jag mitt i all förtvivlan och vrede känner tacksamhet. Tacksamhet till väninnan som berättade, som lät mig få kontakt med den andra. Hur länge hade jag annars gått ovetande? Vilka lögner hade han kunnat presentera då?
År senare, ett nytt svek i annan form men lögnerna är kvar, att trots faktum se mig i ögonen och ljuga - igen. Denna gång undanröjs bevisen snabbt och kvar blir jag med mina föreställningar, mina tvivel och min desillusionerade tillvaro. Vi kommer aldrig riktigt tillbaka. Jag kommer aldrig riktigt tillbaka.
Vändpunkten
Klickar mig tillbaka ett år i tiden och läser att det är ganska precis den tiden sedan jag gick in i min nya fas i livet. Första juli stod jag där med sushin för mig själv i det tomma köket. Sedan följde en månad med intensivt bärande, monterande och körande. Stängde dörren för sista gången till huset i Olofstorp och öppnade en ny i Balltorp. Lämnade det kända och på ett sätt trygga för något ovisst som var både skrämmande och spännande.
Månader innan dess fick jag beskedet att Anna-Karins cancer kommit tillbaka och man insåg någonstans att det var kört. När man befinner sig nära en sådan livskris är det ofrånkomligt att man ser över sin egen livssituation. Känslorna, vissheten som gnagt och tryckts undan kom obönhörligen upp i ett skärande ljus. Förtroendet fanns inte. Respekten saknades. Hur skulle jag reagera om han svek igen? Det obarmhärtiga svaret var att jag inte skulle bry mig – och vad skulle det säga om min egen självrespekt? Jag försökte föreställa mig oss två år fram i tiden, fem år och allt tog emot. Det gjorde ont av vad som kan likna ångest, och rädslan för att vara ensamstående vek undan för rädslan att bli bitter i ett äktenskap, kvarhållet av endast praktiska och kända orsaker. Det oöverstigliga hindret som bara det praktiska innebar var just ett hinder att ta sig över. Det gick inte att gå runt eller ignorera. Det var bara att ta tag i det, och när beslutet väl var fattat blev det ju så mycket enklare. Hus, sommarstuga, bilar, grejer var just materiella saker. Vad var mera värt – egentligen?
Hur många befinner sig egentligen kvar i sina äktenskap av rent praktiska orsaker? Att veta vad man har men inte vad man får. Att inte våga eller orka ta tag i det där hindret är förståerligt, framför allt när det är barn med i bilden. Samtidigt är det väl också ganska svårt att förstå varför man stannar kvar i något som inte ger något annat än just den praktiska tryggheten. Består inte livet av mer än så?
Anna-Karins dödsdom blev min vändpunkt, när jag insåg att jag inte kunde blunda längre – för min egen skull. Det hade nog skett ändå till slut, men nu blev det förr än senare.
Nästa vecka är det begravning. Jag har beställt blommor och kort. Jag lade sista bidraget till vår insamling som då uppnådde jämna femtusen kronor till Svenska Djurambulansen. Letade lite dikter eller verser men kändes fel att återanvända något färdigt. Fick bli en egen.
"Orden är fattiga, känns futtiga och små,
men känslorna större än någon förmå.
Livet är skoningslöst och svårt att förstå,
varför den mest goda av oss ska slå.
Generositet, värme och omtanke är bara något av det man känner
bland alla oss som inte bara var kollegor utan också vänner.
För människa eller djur var din tanke alltid där,
nu saknas du av oss alla här.
Kollegorna på Volvo Cars och fd Guide”
Eftersvett
Intressanta namn en del sätter på sina båtar! Antar att det ligger en intressant historia bakom.
Axeln känns inte alls, vaden bättre men liten känning i skinkan. Bara fem pass kvar nu, häng i! Har (än så länge) bara ett vikariepass nästa vecka så får se om jag kanske kan hitta på något annat än träna? Hm.
Lite krämpor
Det var inte populärt att bli utkörda i regnet. Det strilade friskt på vägen till dagens vikariat i Majorna.
Av någon anledning fick jag ont i vänster axel innan gårdagens pass i Lindholmen. Väl igång kunde jag knapp göra armbågarna ordentligt och resten av kvällen smärtade varje rörelse.
Inte mycket bättre denna morgon så helgarderade med kinatejp och liniment. Efteråt kände jag salvan bränna men tror tejpen räddade mig. Massa positiv feedback efteråt, så roligt! När man får höra att man inspirerar, lyfter någons dag, entusiasmerar, ja då kan man ju bara bli alldeles glad och lycklig!
Fick med Emilie på dagens selfie, skön tjej som bjuder på sig själv!
Förutom axeln har jag också känningar i ena vaden. Som sagt, tanten är inte van vid denna träningsfrekvens!
Fler som bjuder på sig själva, majoriteten av gårdagens gäng i Lindholmen. Med motiveringen att bilderna skickas till Robert är de genast på att ställa upp, eller snarare hoppa upp, höhö!
vete tusan vad jag ska hitta på resten av dagen. Hade funderingar på bio men filmen jag ville se går ju inte längre, Skönheten och odjuret. Typiskt, men kanske finns på iMovies eller vad det heter. Vädret är sådär så kanske dra ut med fiskespöt en sväng?
Sängläge
Gråkatter som följer mig till bilen på morgonen, och gråkatter som möter mig på parkeringen på kvällen och gråkatter kloss intill mig nu i sängen. Galna kattkvinnan är mitt andra namn.
Fick nya Tupperware-flaskor av Hannah idag, personligen levererade av en inköpare. De är så himla gulliga! Supersnällt, och fick dessutom en flaskborste, haha! Så nu har jag och Lilltjejen var sin sötis-flaska, wo-ho! Den förra jag fick har blivit ful i botten trots mina försök att få den ren.
Kändes faktiskt ok i kroppen vid dagens pass men däremot lite smärta i höger axel. Tant är inte van vid trettioelva combatpass på raken.
Trötter
Sade jag något om tjuvstartat semesterläge på jobbet? Uppenbarligen grav feluppfattning när denna vecka varit galen på mötesfronten. Det är ju så här det brukar vara, alla vill få undan innan de försvinner.
Det var minnesstund för Anna-Karin på jobbet idag men jag gick inte dit. Jag kände inte ett uns behov av att stå där och samsörja, se eller ta del av andras sorg. Eller handlar det (också) om att visa sin vördnad? Det gör man väl för de anhöriga?
Antingen var jag bara generellt trött eller så börjar min 40-åriga lekamen bli sliten efter de dagliga combat-passen. Det var tungt i kroppen vid dagens i Lindholmen men gött gäng trots det fina vädret. Fick dom att ställa upp på en gruppbild att skicka till sin ordinarie plågoande, Robert.
Tänkte att jag skulle jobba lite men något jag, på gott och ont märkt under tiden på detta uppdrag, är hur markant jag sänkt kraven på mig själv. Jag som alltid försökt beta av inboxen så snabbt som möjligt, lägga en timme eller tre på kvällen och hoppa över lunchen för ett möte, bryr mig inte lika mycket längre. Istället för att drabbas av dåligt samvete och stress för att jag struntar göra det där "extra", har jag insett att det inte är värt det. Tyvärr är väl anledningen att jag inte värderar mitt jobb på samma sätt, det spelar liksom ingen roll om jag förvrider mig i mina försök att hinna eller fixa allt. Jag försökte och det gick inte. Det finns säkert andra sätt, men någonstans på vägen tappade jag självförtroendet och orken att försöka. Kanske kommer motivationen och viljan tillbaka, ibland blixtrar den till. Men inte tillräckligt för att jag ska se värdet i att öppna laptopen på kvällarna, inte denna dag i varje fall.
Istället ska jag hänga upp tvätten och sedan gå och lägga mig.
We-ho!
Jag passar på när jag nu kan - vikarierar. Hade en ambition att springa mera också men så blir det visst inte. Tycker det är synd att pass ställs in i brist på vikarier. Även om det är relativt tunt på golvet nu i semestertider är det ändock folk som vill köra. Lät mig övertalas att ta torsdag också...
Awesome!
Vet inte riktigt vad jag haft för mig inatt men vaknade med blåmärke i ögat... Ser läskigare ut än det är.
Av någon anledning har jag lättare att fråga killar om de vill vara med på mina svett-selfies. Kanske också för att tjejer i allmänhet brukar vara kinkigare med att rödsvettiga ställa upp på bild.
I omklädningsrummet tidigare i veckan kommer en tjej in från gymmet, uppenbarligen färdigtränad. Går raka vägen fram till sitt skåp och sliter fram sin väska och duschar på sig parfym. Därefter kommer ögonfransböjare och mascara. När jag går är puderpenseln eller vad det nu heter i full gång över kinderna. Träningskläderna ännu på och inte en droppe svett. Jag vet ju ingenting men blir ändå lite ledsen. Känner hon sig nödgad att fixa till sig så för transportsträckan hem? Skulle hon ut på stan eller på fest eller något hade hon väl duschat där och då? I dessa fall vill jag nästan demonstrativt se än "naturligare" ut när jag lämnar gymmet. Det är ju det som är grejen, att endorfin-stinn med skön bastu och dusch i ryggen känna sig så fullkomligt awesome att man inte behöver kosmetika. Man mår så bra att man känner sig snyggast i världen!
Semestermode har börjat infinna sig på jobbet, och även om jag har två, tre(?) veckor kvar så smittar det. I vilket fall rätt skönt att det glesnat med möten...
