De tårblanka ögonen sjöd av lika delar frustration, vrede och skuld. I varje fall hoppades Jens det var skuld han såg, skuld han hörde i den gälla rösten och skarpa orden. Han skulle inte ge sig den här gången, inte ge vika för tårarna eller försöken att lägga skulden på honom. Det fick vara nog nu. Förunderligt lugn stod han och såg stormen rasa, nu lärd att inte låta sig provoceras.

     "Säg något din djävel, stå inte bara där och se ut som om jag är den enda skyldiga här!" Det mörka och vanligtvis välfriserade håret spretade åt alla håll efter hennes frustrerade händer. Den smäckra gestalten darrade av återhållen energi medan hon travade fram och tillbaka över parkettgolvets blanka yta. Han skulle inte bli förvånad om hon stampade i golvet snart, undrade om grannarna under markerade ännu en pinne för antal gräl. Fast kunde det kallas för gräl när det praktiskt taget var en monolog? 

     "Du är ju aldrig hemma, har aldrig tid med mig utan bara jobb, jobb och det eviga förbannade helvetes jobbet. Hur många knullar du där egentligen? Hon den där på finans, hon är bra villig kan jag tänka mig, klart man inte säger nej till chefen så våga inte komma och döma mig din fan helvetes skit!" Hånfullheten förvandlade det vackra ansiktet till en mask, en fruktansvärt förvriden karikatyr av den han trodde sig ha älskat. Han försökte tycka synd om henne, se osäkerheten där bakom men det fungerade inte längre. Tack och lov att de inte hade några barn som hon så länge propsat på. När han nu insåg hur färdig han var med henne kunde han knappt bärga sig att komma därifrån, vidare. Hon skulle ställa till ett helvetes liv tänkte han trött, stängde ute harangen och svordomarna som fortsatte att attackera honom likt en kulspruta. Det kunde inte hjälpas. Det var nog nu.