Med min orangea gerbera i handen går jag lite tafatt grusgången fram mellan gravarna till det lilla kapellet, ser människor samlade utanför. Okända ansikten med delad sorg. Jag hinner knappt fram förrän en kvinna lösgör sig och kommer mig till mötes, omfamnar mig och kallar mig vid namn. Det är Anna-Karins syster. Strax efter kommer deras mamma, bemöter mig med lika stor värme och blanka ögon. Jag känner inte dem men de känner mig - genom Anna-Karin. Det hon berättat, det jag gjort och jag känner mig otroligt otillräcklig för jag har ju inte gjort något. I en sådan situation vi alla varit gör man aldrig tillräckligt.

Kapellet är fullt och extrastolar tas fram. Intill mig får jag en kvinna jag vagt känner igen. Hon frågar om jag inte är instruktör på NW och det visar sig att hon också är det. Världen är liten.

Det blir så jobbigt som jag föreställt mig, gråter redan när första melodin strömmar ur högtalarna, Chess. Jag ser alla hennes vänner, släkt och familj, hur älskad hon var. Ser hennes man Martin och pojken Marcus och hjärtat går sönder igen. Orättvisan. Att inte vilja dö, att inte få följa sitt barn upp i livet och rädslan att bli bortglömd. Att en person så full av liv, värme och omtanke bara är borta känns så fel, overkligt.

Hade inte tänkt gå på efterföljande minnesstunden då det kändes som något för de närmaste. Vi var tre från vcc där och Martin önskade att vi stannade kvar vilket vi gjorde. Kom därefter ut i det bländande solskenet och körde in mot stan igen, omslöts av den av semestern tunnare trafiken. Flödet av fordon blev en burdus påminnelse att livet rullar vidare. Solvarm dag, människor arbetar, semestrar, oroas, älskar, bråkar, skrattar, föds och dör. Livet är skört, så lätt att glömma bort.