Apropå skit så var den ena av de två lägenheterna jag kollade igår just - skit. Den första var helt ok men var mer inställd på den andra, som alltså visade sig vara långt ifrån förväntningarna. Bara en sådan sak som att den var inrökt, fy sjutton!

Kanske lägger ett bud på den första men den lär sticka iväg över min gräns. Får se helt enkelt.

Känner mig på ett sätt märkligt avtrubbad på jobbet nu. Förra veckan var det bara stress och hysteri. Denna har börjat i ett nästan oroväckande lugn. Springer mellan mötena men om det är uppgivenhet eller helt sonika - lugn, det vet jag inte. Incidenterna är ännu ett mysterium, tillbakarullning ett möjligt faktum trots den stora risk och insats en sådan kräver. Nedslående.

Imorgon är det än fler möten så då kanske stressen kommer tillbaka. Ska till Indien i april förresten. En vecka för att besöka Capgemini i Mumbai. Har ju ingen aning hur förutsättningarna är här hemma då, kan ju vara mitt uppe i flyttstök! Men Johans föräldrar är än en gång så underbara att de hjälper till att göra det möjligt. Kommer att vara fyrtiogradig värme där borta då. Ungefär som där jag nu sitter då...!

Både mäklare och bankman frågade om vi önskade juristhjälp. Ingen av oss ser något behov av det och jag hoppas verkligen att så kommer att förbli. Fick intrycket att de båda väntade de svaren, vana vid att de flesta initialt avser att komma överens för att när det sedan kommer till kritan hamna i konflikt. 

I fredags var vi bjudna på middag hos Christer med familj och av alla spännande saker de hade i sitt hem, inklusive världens goaste lilla tax, var det en gammal bok om racerbilar som Lilltjejen av någon anledning fastnade för. Okej, vovven i första hand, men blev så skrattlysten av att finna henne med näsan i denna bok!

 

Negativt var  att det tog otroligt lång tid att få in maten. Och ljudvolymen var värre än en skolmatsal. 

Löpträningen har strukit på foten denna vecka på grund av exceptionellt mycket strul på jobbet. Incidenterna har avlöst varandra efter förra söndagens release. Tommy fick ta lead på taskforcen som sattes upp - jag hinner helt sonika inte. En dag eller två kanske man kan låta det vanliga operationella stryka på foten, men när de drar ut över en vecka. "Fördelen" med P1 incidenter är att de går före de flesta möten man har inbokade - så mötesmässigt blir det riktigt lugnt, men det straffar sig - såklart i efterhand.

I vilket fall fick jag till en halvtimme på bandet innan de två dagarnas frosseri och kom ut i nästan-vår-solen igår. Otroligt skönt! 

 

Visningar vid lunchtid idag så Johan får ta Lilltjejen till dansskolan. Han var på ännu en middag igår och sover ännu. Börjar bli rejält hungrig och Lilltjejen har kommit upp sedan jag började skriva. Det lutar väl åt våfflor - som det av någon anledning blivit mer eller mindre varje lördag och söndag då hon får bestämma. Inte för att jag klagar, våfflor är ju sällan fel!

 

Min blogg är min ventil. Jag är på mitt åttonde år av ordbajsande, anförtroenden, med- och motgångar, glädje och sorg. Många skulle anse att jag är för öppen, att jag skriver om saker som borde vara privata, hållas inom hemmets väggar. Varför är människor så måna om att upprätthålla en idyllisk fasad, när vi ändå vet att ingen är perfekt? Jag har sällan några problem att öppna mig men tar ogärna initiativet. Har dock inga större behov av att prata av mig eller vräka ut vad som än ockuperar mina tankar. En kombination av min introverta sida och präglade förmåga att lägga locket på kanske. Av hänsyn till att släktingar och familj läser denna blogg har jag dock av förståeliga skäl hållit dessa mångåriga tankar och känslor för mig själv. Mycket annat också naturligtvis. Någon måtta får det vara. 

Johan liksom många andra vänder sig till vänner och nära anhöriga medan jag finner en form av tröst i vetskapen att någon finns där på andra sidan skärmen och läser. Vanligtvis pickar jag på fånen men när jag skriver på datorn hamnar det i mitt FB flöde. Mitt senaste inlägg följdes av så mycket omtanke från både nära och långt ifrån. Väldigt oväntat, så en massa tack till alla er, ni som följer mig. Ni är mitt sällskap, mina vänner, både kända och okända - på ett måhända bakvänt virtuellt sätt, ett sätt jag valt och föredrar. Jag är ensam, men inte ensam tack vare er!

 

Så många tankar och så ofta inga alls. Från en surrealistisk känsla av att vara världsfrånvänd till skärande klarsyn på den krassa verkligheten - och tillbaka igen. Det där beslutet, de där orden som upprepats så många gånger i mitt huvud men ändå så totalt främmande när de uttalades. Det som var det största hindret att klara av har följts av det andra som man nästan bävat för lika mycket - det praktiska. Ett oöverskådligt slagfält av nederlagets praktikaliteter. Var börjar man? Hur gör man? Var är steg-guiden?!  

Att köpa StV var dumt. Underbart men dumt. En del skaffar barn i sina försök att rädda en relation. Jag, för det var jag - drev på att köpa en sommarstuga. Något positivt vi båda skulle ha att se fram emot att nyttja tillsammans. Ett försök från min sida att komma förbi det som inte längre fanns.

Så många tankar och känslor. Av skuld, misslyckande, besvikelse, rädsla, lättnad, uppgivenhet, frustration, förväntan och sorg. När människor omkring en ställs inför kriser är det oundvikligt att man själv rannsakar sin tillvaro. Ska jag förbli i den avstängda vardag jag befunnit mig i senaste åren eller göra något åt det? Ingen annan än jag själv kan påverka och till slut fick jag helt sonika acceptera, fatta det definitiva beslutet och kliva ned i det känslomässiga havet.

Johan vänder sig till sina föräldrar men jag har ju ingen. Vid vår relations slutskede återupplever jag dess början. Jag har ingenstans att ta vägen. 

Johans föräldrar var en av de största rädslorna. Att göra dom besvikna gör ont bortom bristningsgränsen. Men mina rädslor infrias inte utan underbara varma textmeddelanden förmedlas och jag gråter så Lilltjejen inte ska se. Johan hanterar det fantastiskt bra och jag vågar mig på att hoppas att det blir bra för oss alla till slut. En relation där vi från båda sidor har ett fokus: Vår Lilltjej. 

 

Men var börjar man? Ett hus, en sommarstuga, timeshare i Portugal, delad ekonomi, Lilltjejen, Lilltjejen och alla grejer. Nytt eget boende, min ekonomi, Lilltjejen och alla grejer! Det skär i hjärtat att måsta sälja StV. Det är till och med jobbigt att sälja Gulingen. Gå igenom förrådet. Gå igenom vinden. Gå igenom allt! Så mycket grejer, vart kommer allt ifrån?

En bit i taget. Mäklare kommer hit imorgon för huset. Mäklare kontaktad för StV. Firmabil för Johan beställd, Gulingen nyservad och i princip redo för försäljning. Banken nästa vecka och lägenhetsvisning bokad. Bollen är i rullning. Under hela denna känslomässiga och praktiska turbulens rullar vardagen på. Jobbet, instruerandet, simskola och dansskola. Dagislämning och dagishämtning, veckoinköp och tvättkorgar att tömma.

Jobbet är otroligt tufft. Vissa dagar vill jag bara kasta in handduken, ge upp och skita i allt och gömma mig under en sten, medan andra, som idag är otroligt givande och roliga. Jag är tacksam för den fokus det kräver. För den trygghet det representerar. 

Det är varken meningsfullt eller produktivt att gräva ned sig i det faktum vi nu hanterar. Att tänka för mycket är enkelt och kan lätt bli destruktivt. Det är tufft ibland, det får vara tufft ibland, men försöker fokusera på de konstruktiva tankarna istället och framför allt agera därefter. Jag har tänkt tillräckligt.

 

Jag vet inte hur det kommer att bli. Jag vet inte hur det hade kunnat bli. Jag vet bara hur det har varit, och hur jag inte vill att det ska bli. Och jag är rädd. Rädd för att det val jag gjort kommer att göra mig bitter. Rädd för att det val jag gjorde kommer att göra mig bitter. Ändå känns det rätt. Men också så fel. Så mycket hade kunnat göras annorlunda men fullkomligt meningslöst att tänka på.

Just nu, just här känns det i varje fall bra. Det känns rätt. Oavsett kommer det att lösa sig, det gör det alltid på ett eller annat sätt.

Fruktansvärt otajmat egentligen bara. Men egentligen är det väl aldrig något tillfälle som är rätt. Bara mindre fel. Man kan ju tycka att jag har tillräckligt med jobbet. Bara en sådan sak, som egentligen - faktiskt, är ganska banal. Faktiskt. Det är så lätt att glömma det.

Nu är jag på Vann, mitt spa, mina dagar för mig själv. Jag äter gott, promenerar i regnet och bara är. Och jag älskar det.

Jag vet inte hur det kommer att bli. Men jag vet att det kommer att ordna sig.

 

 

 

Och hur säger man till nån att hjärtat längtar ut

Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl

Här är din drottning utan krona
Likgiltig och trött
En sorglig figur, som du aldrig riktigt mött
Och när jag ser mig över axeln på åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat men också allting som vi fick
Och vad säger man till nån som vill börja om igen
Då det redan är försent, då man redan är på väg

Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen så säger dom
att vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl

Jag tvår mina händer i kärlekens namn
Du kan vinna allt, du förlorar ibland
Men vägen som vi färdas på, den leder,
den leder ingenstans

Jag kan inte ljuga för dig, du känner mig alltför väl
Om du ser mig i ögonen
För vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl

För vi kan bara vara dom vi är
så ge mig inga skäl, för vad vi än kallar det
så är det bara ett långsamt farväl