Tre kassar med utgångna torrvaror står och väntar vid dörren och med tanke på att det var torrvaror kan man förstå hur gamla de var. 

Blev ett riktigt skönt och kul pass i Frölunda, hade hur mycket energi som helst trots en helg som gått i ett. Nu värker fötterna och hoppas på en god natts sömn. Liten har dock en förmåga att komma upp på mitt bröst några gånger per natt för att lägga sig och mysa en stund, sötisen!

 

Så ingen mera bristfälligt underhållen baksida med taniga vinbärsbuskar och förskola i bakgrunden. Istället grannen rakt över när jag vred skrivbordet nittio grader då det känns både trevligare och bättre att ha fönstret framför, även om utsikten kanske inte är mycket bättre än från min andra plats i Balltorp. Det har kommit lite snöslask.

Mitt arbetsrum i övrigt ska fyllas där tanken är några av mina bokhyllor och vad jag lutar åt, också en av mina byråer där intill garderoben. Vore ju synd att dölja väggen vi ju nu fick så omsorgsfullt tapetserad av Fredrik. Christer har sitt arbetsrum intill där han har sitt allsköns skräp, så jag föreställer mig att detta således blir inte bara mitt arbetsrum utan också en plats för mitt egna skräp!

Fick till slut ihop formuleringarna till min sista End-Year under gårdagskvällen och samtalet är nu också avklarat, så skönt! Nu får man bara börja samla mod och förberedelser inför lönesamtalen...

 

Det har varit fullt upp så detta inlägg har tagit flera dagar att färdigställa...
Helgen började med egentid där jag började plöja Netflix serien "Physical" och liksom de andra koreanska program jag sett tycker jag det är ett väldigt fint och respektfullt uppförande de har med sina idoga bugningar och ansvarstagande mentalitet.

Vaknade i ottan och hjärnan gick igång på det som mina kontakter med mäklare triggat med det faktum att det nu är på riktigt, inget fördröjande eller skjuta på med Lilltjejen som ursäkt, och jag insåg att jag var rädd. Rädd för detta steg som innebär att jag släpper min borg, min trygghet och tar den risk som alla gör när de väljer att ta ett nytt steg i om det så gäller förhållande, arbete eller boende. Det positiva optimisten ser det som en chans eller möjlighet medan den cyinska pessimisten ser det som en risk eller chans-ning.

 

I vilket fall vaknade jag på en sådan sida att det gnagde och skar såpass att jag inte kunde vänta med att ta upp det öga mot öga utan istället redan i bilen på väg till mitt pass i Majorna, trots att jag visste att det var en dum idé. Christer påminde för sjuttioelfte gången om alternativen vi har där hans förslag att han står för alla boendekostnader medan jag sparar det jag idag lägger på ränta, avgifter och amorteringar. Detta för att bygga min egen buffert tillsammans med eventuell vinst från min bostadsrättsförsäljning så jag kan känna den där tryggheten att inte ha någonstans att ta vägen om vårt förhållande skulle skita sig.

 

Jag glömmer aldrig känslan när jag kom på Johan första gången, nyligen inflyttad till honom och mitt egna boende precis överlämnat till en ny hyresgäst, hur jag på kvällen fick råd och förslag från mina ordningsvaktskollegor om rum att hyra med kort varsel. Den där känslan av att inte ha någonstans att ta vägen, aldrig mer!

 

Christer ber (antagligen) till sina högre makter, suckar nästan ohörbart och upprepar än en gång om att vi ju har olika förutsättningar och han varken ser något konstigt eller problem med det. Så hade han det med sitt ex så varför inte nu också?

"Men jag vill inte vara någon djävla...lyxhustru!" Bölar jag som både vill bidra men samtidigt spara till min trygghet, allt enligt oberoendesyndromet jag uppenbarligen lider av till ytterlighet. 

Att jag ska gå in i hans hus på något sätt motsätter han sig av den anledning att huset blir en "gisslan", vilket jag faktiskt kan förstå om jag varit i hans kläder. Kärnpunkten i min rädsla ligger i att hamna i en situation jag beskrev, att inte ha någonstans att ta vägen. Kan jag spara i en fond eller räntekonto istället för att betala femsiffrigt till banken kan jag med detta tillsammans med försäljningsvinsten se till att jag kan ha någonstans att ta vägen om han eller jag skulle komma på andra tankar eller känslor. För det finns ju de facto aldrig några garantier för någon, hur ädla eller säkra avsikter man har från början.

Lilltjejen som åkte från Branäs där hon varit med Johan och company var eld och lågor inför att flytta katterna och redo direkt när jag hämtade henne efter mitt Frölundapass. Plutt var cool likaså Liten tills Minis ylande oro smittade av sig och hennes ynkliga små jamanden också hördes från baksätet. 

 

 

Hade besök av den andra mäklaren igår och medan den välstajlade blondinen körde sitt säljsnack sjönk mitt beslut in ytterligare, att det är på riktigt! Och medan jag svettades och skruvade ihop skohyllorna påmindes jag om vilket jäkla jobb det är att flytta. När allt är lastat och på den nya platsen kan det kännas bra, man kan äntligen boa in sig, men att tömma det gamla är vansinnigt segt. Jag sneglar på de stora garderoberna intill mig som fyller hela rummets kortsida, tänker på densamma i sovrummet som på något sätt måste ut och avyttras, och alla grejer som ska packas ned och sedan upp igen men hur man denna gång blir stående med dubbla uppsättningar som ska synkas.

 

Igår hade vi besök av en snickare som kikade på badrummet och kom fram till ett förslag som gör att vi kan byta ut jacuzzin och faktiskt stå och duscha utan att behöva hålla i duschmunstycket hela tiden med ena handen och dessutom få vatten över halva badrummet. Jag förstår mig inte riktigt på hur de tänkte när de designade badrummet och snickaren hade blåst ut allting för att göra om och göra rätt om det varit hans badrum. Men nu har vi inte yrkeskunnigheten själva och räkningen går till honom så det kan vara viss anledning till hans uttalande, men faktum är att toalettstolens placering är fullkomligt ologisk. I-landsproblem ja.

 

Två mäklare imorgon och den sista om två veckor, sedan blir det väl ole-dole-doff eller den jag fattade mest tycke för. 

Nu ska jag strax iväg för torsdagspasset i Frölunda.

Att röja och städa övervåningen har hjälpt i min mentala inställning, det kändes som jag satte min prägel även om det handlade om städning och mentalt har jag redan börjat fundera och planera kring min flytt, det finns inget som hindrar att jag börjar röja i mitt egna hem nu när övervåningen hos Christer är gjord och dess nästa steg är ren inredning. Inför mäklarens fotografering behöver jag rensa och få undan. Julgrejerna är ju ingen mening att krångla upp till vinden utan kan istället köras över till C, väldigt mycket kan redan nu börja flyttas över. Jag kan tömma och göra detta fotograferings- och visningsfärdigt och flytta närhelst jag vill. Lilltjejen är redo och kan inte vänta och rent praktiskt finns inget egentligt hinder, men jag vill ha mer på plats hos C först, boa in mig mera och få en del praktikaliteter fixade så som badrummet och garaget, det sistnämnda för att helt sonika ha någonstans att göra av mina grejer, gruvar mig att bara tömma vinden.

I helgen har vi tittat på soffa till uterummet, fixat insatser till garderoberna i det som blir mitt arbetsrum samt köpt skrivbordet som Lilltjejen tittat ut till sitt rum. 

Inställning till trots föredrar jag dock att ännu sova hos mig, för där finns mina katter där två nu ligger intill mig i sängen. Jag får alltid lite dåligt samvete för deras skull när vi sover hos C, även om jag vet att det inte går någon nöd på dem.

Så det kändes bra att åka hem efter mitt pass i Frölunda istället för ut till Björlanda, lägga färdigt pusslet och nu ha dem här intill.

Vi har hittat en Netflix-serie om rovdjur vilken är rätt mysig. C som haft sin andra Dungeons and Dragons kväll slocknade nästan direkt medan jag fastnade framför de fascinerande och vackra sydamerikanska pumorna. Klockan hann passera ett men likväl vaknade jag i ottan och är nu oförmögen att somna om. Hjärnan snurrar kring vad och hur som står på tur här i huset. Lilltjejen ville efter avslutad skolvecka hit och fortsätta fixa sina blivande domäner men då vi fick vänta in en köpare till en storleksmässigt mindre av Christers prylar började vi ta ned julen. 

Så medan en hoper manfolk spelade rollspel skurade och skrubbade jag dotterns blivande sovrum samt badrum medan hon lagade middag! Fjorton år gammal kom viljan att börja laga mat och har på helt eget initiativ fixat en lunch och middag denna vecka och man kan bara konstatera ännu ett tecken på hennes väg mot självständighet. Från att knappt vilja hjälpa till att skala potatis till att föreslå och tillreda hel måltid, jag häpnar!

 

Därefter monterade hon ned sin nya säng och tillsammans lyckades vi bära upp allting utom den stora stommen. Då var det lägligt att ha en hoper karlar närvarande.

Så nu har hon invigt sin våning och sover där uppe, synnerligen tillfreds. Vi har ett släp som behöver fyllas och köras till återvinningscentralen så kommer vi åt att skura resten av våningen, därefter kan vi se på vad och hur som behöver kompletteras för slutlig funktionalitet samt finlir, det vill säga den där svåra inredningen.

 

Så var vi igång igen och det känns ganska okej, som att komma tillbaka lite stukad från en lång och utdragen match där man åkt på några smällar. Det är så det kan vara, eller snarare så det är?

 

Bränder rasar i Hollywood och priviligierade kändisar sitter i ett av sina lyxboenden och sörjer sitt andra eller fjärde lyxresidens som strukit eller riskerar att stryka med av eldens oförsonlighet. Jag har lite svårt att känna med dessa och tänker istället på de som vars enda boende går förlorat. Ännu en kvinna har mördats av sin partner och en Stockholmspolitiker klagar över livspusslet då han måste ta hänsyn till Systembolagets öppettider 

Jag scrollar vidare bland nyhetssidorna och påminns om lättnaden under semestern då jag inte slösade tid och energi på dessa flöden, vilket inkluderar de sociala flödena också. Så för detta år vill jag försöka lägga mer tid på sådant som jag upplever mer kvalitativt, utan att för den delen helt tappa vad som händer och sker i världen. Allt med måtta antar jag att jag försöker säga.

Läsa fysiska böcker, hitta ett virk- eller stickprojekt och ha ett pussel att tillgå. Det sistnämnda blir en utmaning av utrymmestekniska skäl, men landar vi nu hos Christer någon gång under året kan möjligheterna förbättras.

 

Lilltjejen är som sagt väldigt entusiastisk och ville att vi skulle åka dit och fortsätta röjandet igår, så det gjorde vi, dammtorkade, skurade och skrubbade, tömde hink efter hink med grådassigt vatten.

 

 

Samma sak med den där persiska mattan som ska bytas ut. Christer har tre sådana gigantiska som han tydligen betalat en halv förmögenhet för men finns på dussinet för en spottsyver på olika säljforum. Varför lägger man sådana pengar på något som väl kan anses vara en form av förbrukningsvara, jag menar, femsiffrigt för en matta? Snacka om att binda upp sig till den där förbenade mattan på livstid för att en normal människa med samvete inte kan med att slänga, och han har tre! Bara för att få dom tvättade hade man kunnat köpa en hel hoper sprillans nya.

 

Jaja, från och med idag är Lilltjejen tillbaka i skolan där matematiken är det ämne hon behöver ta tag i. Har bra dialoger med henne kring den men det är ju en helt annan sak att låta handling följa på ord. Inte låter hon morsan och före detta matteläraren hjälpa henne heller...mycket konstigt enligt min väldigt partiska och moderliga åsikt.

 

Festbilder fyllde mina sociala flöden men kände ingen saknad efter något liknande. Vi betraktade fyrverkerierna från altanen i skydd från duggregnet, skålade och gick in och lade oss. 

 

Första dagen på nya året kom det snö, såpass att någon incident stängde Uddevallabron på vår väg till Vann spa. Timmar i varmvatten, bastus och god mat i dagarna två, deras frukost är klart i det bättre spannet, trots att de inte har belgiska våfflor!

Så var man här igen, ännu ett år som förflutit och den ofta förväntade reflektionen ligger på envar att tillse. Kanske lite framkrystat för sakens skull, men likväl är reflektion något av godo men väl så bra att tillämpa när som under året. Och allt med måtta liksom allting annat, samt med en portion insikt kring varför man reflekterar. Är det för sakens skull, påminna sig om det positiva och lära av det negativa? Dock ej att förglömma att det positiva kan ge lika goda lärdomar som det negativa. 

Nu sitter jag på Christers stationära dator, vilkets tangentbord klickar tillfredsställande men känns främmande och ovant, så vart och vartannat ord får någon bokstav för mycket, för lite eller helt enkelt fel. Nåväl.

 

Mitt arbetsår slutade med självförtroendet i botten och tankar på om jag verkligen vill och bör arbeta med människor, som chef. Balansgången som krävs för att säga rätt saker till rätt personer och på rätt sätt. Jag lyckas klampa i klaveret och förlora förtroendet hos medarbetare och det känns rent ut sagt fördjävligt, det gnager och tär. Jag ber om ursäkt, något jag blivit väldans mycket bättre på genom åren, men då jag själv är av tesen att det är handlingar och inte ord som är det viktiga, så känns mina uttalade ursäkter klena och ohjälpliga. Skadan är gjord och kan inte göras ogjord. Många skulle säkert anse det vara struntsaker, att alla kan göra misstag, men att såra andra oavsikltigt eller inte gör mig förtvivlad. När sådana här saker händer mig gör sig gamla påminda. Andra handlingar eller saker jag gjort, eller inte gjort som fortfarande smärtar och jag önskar ogjorda. Det är tack och lov inte många och jag är inte en person som ältar, men man kanske kan kalla det återfall.

 

Så när jag reflekterade lite häromdagen insåg jag att det handlade mycket om skuld. Hur mycket av min tillvaro som direkt eller indirekt handlar och påverkas av min känsla av skuld. Att vara en dålig chef, en dålig kollega, vän, syster, mamma och flickvän. Om jag gjort si eller så, sagt bu eller bä. Jag skickade inga julkort till de få jag alltid gjort, och nu fick utav - fy skäms! Jag öppnade inte upp och tog emot trösten från min syster, eller tröstade tillbaka medan föräldrarna bråkade - evigt öppet sår av skuld. Jag engagerar mig inte i mina kollegor som bara är genomtrevliga - fy vad tråkig jag är. Jag uttrycker mig klumpigt och fel till teammedlemmar som slår tillbaka på andra - fruktansvärt oprofessionellt, vad gör jag i den rollen? Jag bokar ett mingel men dyker inte upp själv så andra står och väntar - ont i magen!

Självrannsakan som jag vill och hoppas ska leda till förbättring men egentligen sällan gör, för jag är inte bara den jag är utan också många gånger långsam i tanken, säger före jag tänker, eller tror att jag tänker och säger rätt saker som från ett annat perspektiv blir helt fel. Och då kommer den uppfyllande känslan av att bästa sättet att undvika detta är att helt enkelt inte riskera att hamna i den. 

 

Paradoxalt nog har jag också en väldigt god förmåga att kunna koppla bort och också förlika mig med mina klavertramp. Jag kan ju de facto inte göra något, kan inte dra tillbaka tiden eller göra mer än erkänna mina misstag och hoppas på förlåtelse, att inte göra om det, bli bättre. Men då risken alltid finns skapas istället oron att jag blir rädd, rädd för att öppna munnen, tar det säkra före det osäkra och kniper käft istället - och en sådan chef och medarbetare kan man ju inte vara.

 

Så vad är slutsatsen av mina nyårsrelaterade reflektioner på denna front? Jag vet inte riktigt, men det är där de landade.

 

På det privata planet är det så tydligt att Lilltjejen försöker frigöra sig, vill bort från beroendet av mamma och pappa och det är bara att förlika sig med det, att inte ta det personligt och sätta hennes ord och handlingar i rätt perspektiv. Jag försöker tillämpa humor med henne, också få henne att se på hennes humörskiftningar och aversioner mot mig och hela tillvaron med distans och något som är naturligt som vi kan skratta åt. Instagram flödar av memes och klipp från både en mors och en dotters perspektiv som vi båda relaterar till och skickar friskt till varandra. 

 

Jag och Christer har sporadiskt våra avstämningar, där vi med eftertryck försöker erinra oss och ta upp eventuella störmoment eller tankar innan de hinner gro eller växa till något annat eller större. Vi pratade om lycka och vad det egentligen är. Detta utifrån den fråga jag kan få från mina fåtal i min omgivning som känner till vad som hände för nu tre, fyra (?) år sedan, huruvida jag nu är lycklig. Jag finner mig själv rätt obekväm med frågan, för vad betyder den egentligen? Vad är lycka? När man postar gulliga inlägg i sociala medier för att man är så sprickfärdig av, eh lycka? Går med pirr i magen och rosa moln kring huvudet? För är det inte så ett lyckligt liv förväntas vara enligt våra outtalade principer? Jag finner mig svaret skyldig, jag vet inte vad lycka innebär så jag kan inte svara på om jag är lycklig. Varför känns ett sådant svar som att jag därmed inte är lycklig? Antagligen för att jag är färgad av den där rosafärgade bilden med regnbågar och enhörningar, men går det ens att uppnå en sådan känsla utan att skjuta in en drog i blodomloppet? Eller är det cynikern i mig som gjort mig oförmögen att släppa enhörningarna över min mentala tröskel?

 

Kan det inte bara vara bra nog att känna sig trygg och tillfreds, att inte sakna något? För är det inte ofta så som är fallet - att de många människor som inte känner tillfredsställelse i sitt liv alltid saknar något på en sådan nivå att de låter det påverka dem och hur se ser på sin tillvaro. Folk saknar pengar, resor, en partner som inte gör ditten eller datten, den perfekta kroppen, ett arbete som är roligt, ett hem som är för stort eller för litet eller har fel gardiner. Kanske jag saknar en avsaknad av något? För ofta kan väl just avsaknaden skapa ett driv att faktiskt åstadkomma något, en förändring. Här finner jag mig kanske lite lam, eller kanske lat? Jag känner mig tillfreds med det jag har, accepterar det jag inte har istället för att göra något åt det. Det låter inget vidare, men det funkar för mig, för när jag väl vill så vet jag att jag kan ta tag i det - tror jag i varje fall.

 

Det fick bli mitt nyårsreflekterande. Vi firar hemma hos Christer vi två i lugn och ro, vilket passar mig väldigt bra. Apropå skuld skjuter jag undan sådan för hans eventuella önskan att ha ett firande med några fler än endast mig, men jag har inga vänner att bidra med och han har ytterst få som har sina etablerade traditioner på sitt håll. Vi har förberett med goda grejer att äta och troligtvis ett nytt försök med det mysiga "Under grove", samma skapare som "Wingspan".  Vi testade kort igår och för första gången var nog jag mer positiv än Christer.

 

Ikväll blir det nya releasen efter långt uppehåll i träningen. Axeln värker hela tiden och höften var på dåligt humör imorse. Vila verkar således inte göra någon som helst skillnad...

 

 

Som vanligt med tveksam hjälp av katterna...

... eller nja, en plusgrad är inte särskilt hårt men det är midvinter och natt i varje fall. C snarkar gott medan jag väntar ut att Lilltjejen sk göra detsamma. Hon ville ha sitt traditionella snöre draget genom rummen så då får hon det!

 

Under tiden kan jag sammanfatta senaste två dygnen från värmen i söder till västkustens blöta kyla.

Fick några halvdana timmars sömn innan vi klev på den fulla bussen till Kairo. Tydligen är det två olika upplägg myndigheterna kör, antingen konvoj med poliseskort eller som denna gång, en polis som åker med i själva bussen.

De frekventa polisiära så kallade "check-points" längs vägarna har tydligen också som syfte att säkerställa säkerheten för turisterna, för att måna om den viktiga inkomst vi utgör för landet.

 

Med tanke på detta undrar man varför de då inte försöker göra mer för att inte bara skydda sina skatter bättre utan också göra de eftertraktade områdena mer effektiva rent infrastrukturmässigt.

I vilket fall började vår tur på deras Nationalmuseum där det var galet mycket folk men likväl häftigt att betrakta Tutankamons berömda guldmask och förgyllda sarkofager, fotografering strängt förbjudet.

Så många skatter, reliker, ofattbart gamla och välbevarande.

Vi åker vidare och får en känsla av overklighet när vi så plötsligt ser pyramiderna torns upp sig som en kuliss bakom de dammiga och nedgångna husfasaderna. Och så var vi där, framför dem, intill den största, Cheops där Christer definitivt tyckte att vi skulle lösa den extra avgiften för att gå in i den. Vi hade förvarnats om att det var trångt och bitvis väldigt lågt i tak och således inget för en person med cellskräck.

Det var verkligen trångt och bastuvarmt men så häftigt!

Det var trångt och gick uppför, öppnade upp sig på höjden och gick ned till nästan kryphöjd igen, uppåt och uppåt tills vi nådde själva kryptan som var tömd och således som guiden förvarnat, var det inga inskriptioner, inget speciellt att se då dessa typer av gravar hade annat syfte än faraonernas vi besökte i Luxor. Men man gjorde inte den trånga och svettiga turen för att se utan för att uppleva.

Sjukt svettiga med lår som för min del värkte efter vandrandet i sitthukande ställning och ja, jag var sjuk träningsvärk i låren nu!

Men apropå det bristfälliga djurlivet är det syrsor och deras karakteristiska spelande som man förknippar med varmare klimat, men kanske det bara är i tropiska och inte ökenområden? Ingen fågelsång heller utan endast ett fåtal tamduvor som cirkulerar.

 

Istället får vi vilda djur på rummet av vår lite väl tillmötesgående städare.Men de gör en glad i varje fall!

 

Men landskapet som avslöjades när solen gått upp, var vackert i sin karga helhet. Saharaöknen med sten, berg och sand så långt ögat kunde nå. Nilen som är deras navelsträng med den grönska den möjliggör. Vi fick åka båt från lunchrestaurangen över floden på vår väg till Konungarnas dal.
Jag har lite svårt att vänja mig vid att inte behöva betala för allt vi äter på hotellet. Känns konstigt och fel på ett sätt även om jag förstår att vi, läs Christer, betalat för det. 
Idag har vi kunnat avnjuta deras utbud till fullo och går jag inte upp ytterligare några kilo efter denna vecka så är det en bedrift!