Minnas
Dagens skrivpuff:
Hur kunde tystnaden verka som ett dån? Stillheten ett hån i det rofyllda rummet. Den dämpade belysningen tycktes absorberas av de ljusgrå gardinerna som täckte fönstren, tilläts släppa igenom morgonljusets strålar som ett behagligt dis. Inga lät blicken svepa upp i det vitmålade taket ned till de intetsägande tavlorna och metallkrokarna på väggen där dotterns morgonrock hängde ensam i färgglatt majestät mot den blekblå väggen. Undvek mekaniken och elektroniken vid sängens kortsida. Hon var inte redo, hade inte haft en chans att bli redo. Herregud, kunde någon någonsin bli redo?
Smärtan var brännande skarp och trycket värkande svart, konstant sedan den dagen. Mekaniskt strök hennes hand över lakanets ränder, slätade ut rynkor som inte fanns för att igen glida över dotterns lilla arm där den vilade så stilla, ännu så varm men ändå så livlös. Aldrig mera känna dom lindade kring hennes hals, den varma andedräkten mot kinden, höra skrattet, se ögonen som tindrade av liv och okynne. Hon skulle alltid minnas vilket kändes som ett straff, en förbannelse hon inget hellre ville än undslippa. Samtidigt ville hon aldrig någonsin glömma. Minnas. Alltid.
Med en kropp som kändes bortdomnad, tung som bly och leder stelnade i evig smärta böjde sig Inga fram och kysste den mjuka kinden.
"Sov gott, vi ses i Nangijala."
Tja men alltså...
...bloggmotivationen har nått en ny bottennivå. Men jag antar att det lätt blir så när dagarna rullar på med jobb, träning och Lilltjej. Blir liksom inte så mycket annat, vilket visserligen inte behöver vara så tråkigt som det kanske låter. Jobbet är fortfarande upp och ned, fylld med tillförsikt för att några timmar senare kräkas på allt vad det heter. Lilltjejen förundrar mig ständigt med sin förnumsighet och lättsamhet och nya koreografin går långsamt och motsträvigt in i hjärnan.
När jag var barn åkte vi till London och såg på musikalen Cats. Tror jag var i lågstadieåldern men har ändå ganska distinkta minnen. Såsom deras klassiska logotyp(?), kattögonen med dansares siluetter som pupiller, den lilla röda teaterkikaren, dansarna som sprang omkring i gångarna med lysande "ögon" innan föreställningen och Elaine Paige som sjöng "Memory" medan hon försvann upp genom taket. Känns lite speciellt att jag nu ska gå med Lilltjejen och förhoppningsvis ge henne några minnen från sin första musikal som alltså blir densamma som för mig, en generation senare!
Apropå jobbet med dess upp och ner känns det skönt med kortvecka nästa vecka då jag och Robert drar till Amsterdam. Vi lyckades dessutom få tag på biljetter till combat-filmningen, we-ho! Kul också att jag ska köra igång combat på jobbet! Eklanda har en rätt stor gymnastiksal dit de ordnat ljudsystem och headset så nu är alla som jobbar där i huset välkomna noll sju noll noll! Blir kul att se hur det kommer att gå. En kollega skickade inbjudan till en av våra SME:er som när han såg tidpunkten undrade om avsändaren var dum i huvudet, hahaha!
Till veckan kör vi också igång Backaplan som sagt, lagom till releaseveckan. Så jag och Robert kommer att stå där på måndag och tävla om vem som är mest virrig. Tror undertecknad kan ta hem priset! Så om jag inte är helt fel ute kommer jag att landa på nästan tio pass nästa vecka! Borde kanske ta ledigt på måndagen veckan efter då kroppen lär vilja stanna kvar i sängen. Fast ska ju teama med Robert igen på Backaplans jubileumsdag. Har en känsla av att tejpen kommer att komma till användning!
Fyra i sängen
Så var träningsveckan över och Lilltjejen hos mig igen. Mysknör i hennes säng med Brorsan och Lilla Grå.
Christian brukar ju köra combat i Majorna och för några veckor sedan fick han idén att jag skulle köra för dom på jobbet och sagt och gjort hade jag plötsligt en placeholder i kalendern. Tisdag i ottan infann sig så några starka kollegor för att kickstarta dagen. Kul! Till och med chefen var med men har inget bildbevis då han fick smita för ett möte, haha!
Till skillnad från igår hade jag betydligt mera ork i kroppen denna dag, gött!
Bara en vecka kvar till jag och Robert kör nya releasen i Backaplan - och jag har knappt pluggat något! Två releaser kör vi för att på torsdagen sedan dra till Amsterdam! Japp, efter drygt elva år som instruktör ska jag till slut på ett LesMills-konvent! Och då blir det ett där de spelar in filmerna! Dock hann combaten säljas slut innan vi bokade men sätter hoppet till de ytterligare som släpps i veckan. Annars har vi en annan filmning bokad - och femtioelva andra klasser att gå på. Undertecknad kommer att stylta fram!
Rörd
Tack för lånet av din klass Sandra! Tack och hej Majorna, underbara deltagare som kickstartade varannan lördag med mig - jag kommer sakna dom!
Efteråt fick jag en present av Annica och Hana, så jäkla fint att jag nästan började gråta, och hade jag läst kortet där och då hade jag definitivt gjort det! Att ta sig tiden och göra något sådant gör mig så jäkla glad och tacksam!
Ihoptejpad
Nya tights att lubba i hjälpte föga för mitt knä. Igen tejpade jag höger lösare, kände det men struntade i det och då får jag skylla mig själv. Kändes i övrigt skönt bra i kroppen att äntligen komma ut. Måste få till det mera regelbundet!
Kunde inte med att tejpa både knä och axel till kvartalen. De andra skulle ha pikat om inte tanten borde tänka på pensionen snart! Axeln har ju bråkat till och från ett tag nu, och nu såpass att jag ville förlita mig på min underbara kinatejp. Det gick bra men knät uppskattade inte min stolthet. Till benlåten nummer sex sade det ifrån såpass och jag tvingades mes-köra, också med vetskapen att jag skulle hålla till eftermiddagens klass också.
Så några timmar senare var det bara att gilla läget och tejpade knäet också. Bedrövligt. Robert supporterade på scenen med två låtar, knäet kändes knappt och kan bara tillskriva tejpen sina magiska egenskaper.
När man nu har nya koreografin i kroppen är det alltid lite lättare att plugga framför filmen. Koreografimässigt är den helt ok medan musiken som sagt har en hel del att önska. Eller så är tant bara en konservativ bakåtsträvare som hävdar att allting var bättre förr...!
Viktiga
Dagens skrivpuff:
Vad är det viktiga egentligen? Faktiskt? För mig, för dig? Det som betyder något, spelar roll, verkar.
Vad är det?
Veckoslut
En nöjd Lilltjej efter frisörbesöket. Morsan fick också trimmat sin slitna man. När jag hämtade på skolan omringades jag av hennes kompisar som alla ville följa med oss hem. När de förstått att det inte funkade den dagen och Felicia var inbokad dagen därpå började kommande veckans dagar fyllas på! Det är ju fantastiskt glädjande som sagt, men många har en förmåga att bjuda in sig själva så i lugn och ro får man sedan kolla av med Lilltjejen vad hon själv faktiskt vill.
Liksom Leonel i förrgår var det första gången och det var onekligen skillnad på hur de lekte. Pojkar är generellt mycket mer utåtagerande och högljudda så tycker det är roligt att Lilltjejen trivs med både och. Felicia var jättemysig och har också skilda föräldrar. En annan klasskompis mamma flyttade in i lägenheten under men de verkar inte leka fullt lika mycket med varandra.
Mitt konto till LesMills portal strular så har tack och lov fått tillgång till nya releasen av Robert. Virkar på nästa Hjärtekatt och pluggar koreografi. Japp, musiken är fortsatt tråkig och oinspirerande...
Mitt i veckan
Igår ville Lilltjejen gå hem från skolan själv medan morsan körde omvägen. Knep till i hjärteroten och tjocknade lite i halsen när jag såg henne trava iväg med sin ryggsäck. Min fina Lilltjej! Ofta säger jag dagis istället för skolan och oj vad snabbt man korrigeras.
Idag hängde Leonel med hem, så kul att hon också har killkompisar och de leker kanon, supergullig kille. Imorgon ska vi till frisören men fredag är det Felicia som står på tur och än en gång är jag så glad att hon har många kompisar som vill leka med henne.
Tycker de är så söta i sina Balltorpskläder, de hade idrottsdag idag med friidrott på schemat nere på vallen tillsammans med en annan skola.
Själv hade undertecknad inte klagat över en idrottsdag. Har träningsabstinens som inte kommer att kunna åtgärdas förrän på söndag!
Jag har ju fått ge tillbaka Majorna till Sandra men istället fått möjlighet att starta upp i Backaplan tillsammans med Robert, wee! I oktober kör vi igång.
Turbohelg
Alltså, jag minns där vid besöket hos syster och Anders i Stockholm då de kläckte nyheten att hon väntade barn. Stora känsloyttringar är ju inte direkt något jag är känd för så tårarna av glädje och förundran överraskade mig nog minst lika mycket som dom. Det var drygt tio år sedan. Tio!
Min virkade katt hann fram i tid och har nu fått namnet Dutten. Så nu har han Dutten och Datten, haha! Grattis Aron!
Med Lilltjejens alla aktiviteter svischar helgen snabbt förbi! "Bilar 3" har nog den äldre generationen större behållning av och visst är den himla snyggt gjord. Ändock var första filmen klart bättre och tvåan har jag inte ens sett, en mycket liten förlust har jag förstått.
Denna söndag bjöd igen på väldigt mycket folk, har nog aldrig haft så välfylld sal som på sistone. Väldigt roligt! Nästa vecka ska jag upp i ottan och köra med kollegorna på jobbet! Christian brukar ju köra så han drog upp förslaget att jag skulle köra med dom och knappt hade jag stammat fram ett ok innan placeholdern plingade till i inkorgen. Kommer bli väldigt intressant!
Nästa söndag är det kvartal, en ny release ska nötas in och jag ser med viss bävan emot hur musiken kommer att vara.
När barnpassningen nu är igång igen på anläggningen kunde båda i paret Patrick och hans fru jag inte minns namnet på vara med. Hon hade sett mina hoppbilder med honom i mitt FB-flöde och sett fram emot att nu också kunna vara med! Jag har världens roligaste deltagare!
Lite extra
Johan är ju på semester i Portugal så vi bytte några dagar tidigare. Därmed får jag några dagar extra med min Lilltjej. Hade ärenden att göra så blev en mysig mamma-dotter avslutning på veckan med shopping och middag på Frölunda torg. När jag hämtade henne på skolan var hon inte alls på humör, svarade nej på allt och allmänt tråkig. Kände att jag smittades av hennes dåliga humör och attityd tills jag frågade om något hänt. Hon brukar ju alltid vara så lätt och glad att göra med. Till slut kom det fram att fyra pojkar i klassen följt efter henne under dagen och sagt elaka saker. Blev bra prat i bilen och en gladare Lilltjej. Försöker mota in styrka, mod och attityd i henne. Att när det inte räcker att säga ifrån eller säga till fröken, att det är ok att bli arg, att lita på sin magkänsla och våga svara tillbaka med samma mynt. Hur lär man sina barn detta?
Veckan har annars varit rätt ok med träning och tillverkning av glutenfria cupcakes till torsdagsfikat. Farligt goda!
Det är lustigt hur snabbt katter vänjer sig vid rutiner. Som den extra maten varje morgon. Oerhört gulligt att se dem svansa omkring medan Lilltjejen gör iordning.
Imorgon blir det en fulltecknad dag med Lilltjejens förtecken. Sim- och dansskola, kalas för Isabella och sedan bio. På söndag börjar innebandyskolan också, phu!
Klar!
Min lille gudson är ju inte jätteliten längre och fyller tio på söndag. Liksom min Lilltjej önskade han också en Hjärtekatt som dock inte har stygn i hjärtat - eftersom dessa endast är förbehållna de hjärtsjuka barnen. Färgerna är efter "Datten", hans gamla favoritmjukiskatt. Tycker den blev riktigt söt!
En annan "Datt" i soffan intill...
Alltså förlåt, men hahahahaha!
Jag kunde inte låta bli att brista ut i skratt när jag fick det snabba svaret från Prithu. Jag vet ju hur hårt pressade han och hans kollegor är och har varit senaste månaderna och hans replik sade verkligen allt!
Drippeli-dropp!
Jag kan inte erinra mig att det var några speciellt utmanande fysiska grejer igår förutom löpningen men ändå vaknar jag upp till synnerligen stel kropp!
Lugn dag med förvånansvärt fint väder som gjorde att jag väntade mig lite deltagare i Frölunda. Istället blev det nästan mer folk än vanligt! Trötta axlar men lika kul ändå!
Eftersvettas så en pöl på golvet har bildats av det som droppar från håret och handskarna luktar verkligen inte hallon!
Stadsjakt!
Japp, tänk så det kan bli! Var ju lite besviken att jag inte kunde vara med i årets Stadsjakt. Dels hade jag Lilltjejen och dels för att jag ändå inte hade någon att köra med. Frågade Johan men han hade sin Herrclub och planerade den aktiviteten till att vara just deltagande i Stadsjakten. Så fick de först ett bortfall och jag frågades om jag ville delta. Absolut om barnvakt kunde ordnas. Sedan kom ännu ett avhopp och de var ett helt lag kort. Efter mycket sista-minuten-koordinerande från Johans sida kunde jag och Elena bilda lag och köra.
Var det ok? Frågade han.
"-Haha, absolut, snacka om gyllene tillfälle att lära känna varandra!"
Elena hade tydligen svarat så gott som samma sak, haha!
Så jag lämnade Lilltjejen och de grejer hon behövde för sim- och dansskola samt kommande skoldagar till fina farmor innan jag fixade baguetter till Herrcluben och hämtade Elena i Lindome för att sedan ansluta på Brevkortsgatan och Herrcluben. T-shirts delades ut och preppades med lagnamn, papper signerades och så vidare.
Vi tilldelades namnet "Lagom", haha!
Första timmarna hängde vi på grabbarna men då de första var mer inriktade på fest än tävling drog vi till slut ifrån dom - när vi var hyfsat klara med var de resterande uppdragen låg!
Dra bil, skjuta pistol, pricka bollar och träna minnet, vi kompletterade varandra bra hon och jag. Elena är en sådan där som kör hinderbanor som Toughest, vet faktiskt inte vad man kallar det. Extremsportare? I vilket fall fick undertecknad kämpa för att hänga med i sprintarna mellan bussar, spårvagnar och stationer, phuu!
Samla höjdmeter på Valhallabadet innebar att hon hoppade för första gången från tiometers - två gånger! Själv vågade jag bara femman två gånger, tillräckligt läskigt!
Kändes som jag sedan fick russinröv av att springa vidare, troslös med blöta shorts, här var det inte tid eller utrymme att byta tillbaka! Hästskokastning, freesbergolf och intag av chiliflakes ute på Hisingen och vi fann oss i tidsnöd att hinna tillbaka i tid.
Tack vare kö till utcheckning hann vi precis, med tio erforderliga uppgifter avklarade!
Därefter var det snabbt tillbaka till Lindome då barn skulle hämtas för Elena. Själv kunde jag avnjuta lyxen att på egen hand ta min otroligt trötta kropp hem - via pizzerian!
Blev inte många knop resten av dagen och lyckades hålla mig vaken till halv tio i alla fall - en bedrift!
Ligger nu med två grå intill och känner att kroppen är rätt stel. Känner också av knät efter springandet.
På torsdag åker Johan och Elena till Portugal så Lilltjejen blir hos dom lite kortare denna gång. De bor visst praktiskt taget redan ihop och Lilltjejen verkar trivas jättebra där - och med Elena och pojkarna. Intrycket jag fick där förra veckan har bara förstärkts så det känns väldigt bra. Skönt!
