Kunde inte med att tejpa både knä och axel till kvartalen. De andra skulle ha pikat om inte tanten borde tänka på pensionen snart! Axeln har ju bråkat till och från ett tag nu, och nu såpass att jag ville förlita mig på min underbara kinatejp. Det gick bra men knät uppskattade inte min stolthet. Till benlåten nummer sex sade det ifrån såpass och jag tvingades mes-köra, också med vetskapen att jag skulle hålla till eftermiddagens klass också.

Så några timmar senare var det bara att gilla läget och tejpade knäet också. Bedrövligt. Robert supporterade på scenen med två låtar, knäet kändes knappt och kan bara tillskriva tejpen sina magiska egenskaper. 

När man nu har nya koreografin i kroppen är det alltid lite lättare att plugga framför filmen. Koreografimässigt är den helt ok medan musiken som sagt har en hel del att önska. Eller så är tant bara en konservativ bakåtsträvare som hävdar att allting var bättre förr...!