Dagens skrivpuff:
Där var det igen, det omisskännliga ljudet som fick nerverna att frysa en sekund, besvikelsen att välla in med full kraft. Korken ur en vinflaska, dåligt kamouflerat av harklingar och snörvlande inandningar genom näsan. Hon blev nästan lika besviken på sig själv som på moderns tafatta smusslande, besviken för att man blev besviken, inte var hårdhudad nog, lät sig påverkas.
Varför försökte man? Varför brydde man sig? Varför försökte hon? Låtsas som att ingen fattade, smyga och gömma? Flaskan bakom gardinen, bakom soffan, i hörnet i bastun. Ibland greppade man själv den där flaskan, den där förhatliga som representerade allt ont, den där som fick symbolisera besvikelsen. Med bultande hjärta, vettskrämd för hennes reaktion, greppade man flaskan och hällde ut en del i handfatet, förskräcktes och vämjdes av vindoften som spred sig i badrummet. Avslöjad, avslöjad! Snabbt tillbaka på sin plats, låtsas som ingenting. Nu fanns det i varje fall mindre kvar att bli full utav.

Dagens skrivpuff:
Att vara där men ändå inte där. Småpratet, skratten och kommentarerna surrade omkring henne. Inte otrevligt, inte störande utan ganska gemytligt. En frustrerad och uppgiven röst ljöd högre än de andra utan egentlig adress:
"-Men hallå, det blev ju rätt! Då måste nåt vara fel!" Några fnissade, några höll skrattande med och Emma drog också lite på munnen där hon satt, nästan lite blygt. Hon sänkte blicken så hennes långa ljusa hår föll fram och dolde det mesta av ansiktet, förstod så väl kommentaren då hon själv erfarit den flera gånger. Matten kunde verkligen vara ologisk ibland i alla sina regler och formler. Ibland blev det bara fel, hur rätt man än tyckte att man gjort, och ibland blev det ju rätt, utan att man haft en aning om hur man burit sig åt. Jobbigt det där. Hon försökte fokusera på problemet framför sig. Varför blanda in en massa text i matematiken, förvirra så man inte visste vilken siffra man skulle använda till vad? Och så algebran dessutom, räkna med bokstäver, vad var det egentligen? Matte skulle väl vara siffror? Hon kände besvikelsen komma tillbaka när hon tänkte på det senaste provresultatet i just algebra. Hur skulle hon nu få det betyg hon behövde för att komma in på estet? Vad skulle man med bokstavsräkning till där ändå? Procent och sånt kunde hon kanske se en mening med, det fattade man dessutom något utav, men algebra, hallå?
Med hopknipna läppar drog hon håret bakom örat och sneglade under lugg mot Jespers ryggtavla snett framför henne. Genast pirrade det till i maggropen tillsammans med ett sug av sorg. Om han bara ville se henne! Men han hade förstås som alla andra killar bara ögon för kossan Yossie, och blicken gled snabbt och förstulet över till ett fluffigt mörkt hår med stora blå ögon ovanför ett gult hårt åtsittande linne, trots att det bara var mars och långt ifrån någon vårvärme ännu. En svart bh stack upp så där omedvetet medvetet över linnets rejält tilltagna urringning där hon satt lojt tillbakalutad mot väggen medan hon skrattade åt något kompisen sagt.
Emma försökte koncentrera sig på boken framför sig igen, men det gick trögt idag. Snart lunch och ett annat sug tog plats i maggropen. Undrar om någon skulle förbarma sig över henne idag? Offra sig, på grund av lärarnas order. Hon visste inte riktigt vad som var mest pinsamt, att ingen tänkte på att hon fanns, eller att lärarna uppmärksammat alla på det genom att ständigt uppmana till gemenskap, att se till att alla var med och ingen uteslöts. Orden var alltid generella men alla fattade ju ändå då det bara var en enda som uteslöts. Hon. Emma.
Det kändes bra på ett sätt att de brydde sig, särskilt Eva som kunde fråga emellanåt hur det var, om hon fått några kompisar, samtidigt som hon avskydde att se medlidandet i deras ögon, skammen när hon visste att lärarna pratat med klasskompisarna om henne för att få henne med. Skam blandad med viss glädje att bli sedd, för en stund. För det blev hon alltid, i några dagar innan hon glömdes bort igen. Hennes tankar snuddade vid det förbjudna ordet igen, mobbad. Var hon mobbad? Nej absolut inte, ingen skrek, kallade henne fula saker, skickade anonyma sms eller förstörde hennes saker. För så var det att bli mobbad va? Hon var bara inte med, utesluten från gemenskapen, existerade liksom inte. Ibland undrade hon om det ändå inte varit bättre om hon faktiskt blivit mobbad, för då skulle de i varje fall se henne. Eller nej. Kanske inte bättre ändå.

Tio minuter innan lektionen var över började de vanliga bryta upp, vilket blev startskottet för övriga i klassen. Lärarens lama protester dränktes i "-Vi är hungriga" "-Det blir sån kö!" och "-Kom igen nu!". Ett otroligt oväsen bröt ut i klassrummet när böcker slängdes ihop, stolar skrapade och pratet släpptes lös. Prövande kastade Emma en blick mot den grupp som vanligtvis brukade "förbarma sig" över henne, men de var fullt inbegripna i något samtal och ägnade inte henne så mycket som ett ögonkast. Hon satt kvar, lyckades faktiskt bli färdig med problemet, löste också nästa innan hon långsamt och omständigt packade hon ihop sina saker, ägnade en lång stund vid sitt öppna skåp, ivrigt sysselsatt med ingenting. Gick på toaletten, fipplade lite med mobilen sittandes vid den lilla grupperingen av bänkar och bord utanför klassrummen. När de första eleverna började återvända från matsalen började hon gå åt det hållet. I dörren till den avfolkade matsalen möter hon Eva. "-Ska du äta?" Frågar hon med sin vänliga, lite hesa röst. Emma nickar och säger inget när läraren följer med henne in. Bättre än ingen i varje fall.

Så bidde det idag med dagens skrivpuff!
Obönhörligt gled blicken över till Ola på andra sidan bordet. De mörka ögonen och ljusa rufsiga håret som kunde se ovårdat ut på andra men bara charmigt på honom. Bekvämt bakåtlutad mot det stenhårda och raka ryggstödet förde han anteckningar med rynkad panna. Hon försökte sig på lite telepati, suggestera honom att lyfta de där fantastiska mörka ögonen och titta på henne, Cia. Han skulle titta upp, hon skulle vara nonchalant fokuserad på ett annat håll och liksom bara råka titta till på honom och så skulle deras ögon låsas fast i varandra, drunka i varandra, gnistor flyga och spraka och sekunderna bara bli så där evighetslånga! Sedan skulle hon le lite lagom blygt och flörtigt innan hon sänkte sin blick. Tyvärr verkade han inte mottaglig för tankeöverföring, som så många gånger förut och hon kände kinderna hetta för sina egna tankar. Skammen kom tillbaka, tankarna på snälle Jonas och de löften de avgett till varandra för mindre än sju månader sedan. Hur kunde hon? Sitta och dregla efter en annan karl och låta fantasierna löpa!
"-Än sen då?" Sade en liten röst i bakhuvudet, "det är ju bara fantasier, attraktion, ingenting med känslor att göra!" "-Men vad skulle du själv tycka om Jonas fantiserade om en annan kvinna?" Förebrådde den andra rösten i hennes huvud. Nej, det skulle hon absolut inte tycka om, det skulle såra henne hemskt! "-Men det är ju skillnad", försökte den andra rösten trotsigt. "-Är det?" Hon lät den inre dialogen stanna där. Som vanligt. Blicken gled iväg igen. Var det bara hon som kände spänningen mellan dem? Gångerna de passerade varandra i korridorerna, råkade hamna samtidigt i det intima lilla kopieringsrummet, hans leende när han passerade hennes bås häromdagen. Det kunde inte bara vara slump eller påhitt från hennes sida?
Så blev hon arg, arg för att han slagit ned på hennes arbetsplats som en bomb och orsakat denna känslomässiga berg- och dalbana, kastat omkull det trygga och kända som hon och Jonas byggt upp under de senaste nio åren och förseglat så nyligen. Arg på den barnlediga kollegan som medfört att Ola kom istället. Tänk om han inte fått vikariatet utan någon annan skinntorr gubbe? Då hade hennes sinnesro varit som den skulle och allting precis som vanligt. Inte denna dagliga batalj mellan lycka och skuld, upprymdhet och sorg!
Hon uppförde sig om en femtonåring och inte den vuxna kvinna hon var. Hon, som alltid varit mån om att upprätthålla proffessionell, nästintill kylig fasad, stolt över sin förmåga att åsidosätta känslomässiga beslut framför förnuftiga och rationella! Hon hade kommit långt på få år utan att låta sig kullkastas av konkurrens, intriger eller rävspel, alltid haft fokus och sitt mål framför sig.
Hon kom på sig själv med att fashinerat betrakta kollegans arm som vilade på bordet. Senorna under den brunbrända huden och den kraftiga handen med långa fingar som trummade mot blockets kant, föreställde dig handen på hennes lår, glidande upp under hennes svarta korta kjol, läpparna som kom närmare hennes.
Plötsligt märkte hon hur hans mörka ögon betraktade henne. Hur länge hade han gjort det? Panikslagen vände hon bort blicken och kände till sin förtvivlan rodnanden flyga upp på kinderna. Så mycket för blyg och flörtig eller gnistor och sprak tänkte hon olyckligt. Skit, skit, skit!
Medan hon försöker dämpa sina brännande kinder märker hon hur de bryter upp omkring henne. Portföljer öppnas och papper läggs ned, bärbara datorer fälls ihop och stolar skrapar. Frånkopplad under ännu ett möte! Skit, skit, skit!

Rastlöst skramlar han med mynten i fickan, sneglar förstrött över det av rusningstiden tätbefolkade torget. Fredag, arbetsveckan äntligen slut och människorna stressar för att kunna vara just lediga. Solen värmer gott på de vintertrötta människorna, för upptagna för att vända ansiktet mot dess värme en stund. Mat ska inhandlas, ärenden avslutas, barn hämtas och middagsbjudningar förberedas, säkerligen premiär för många grillar i helgen. Stressa för att vara ledig, inte klokt egentligen, tänker han väl medveten om den kilometerlånga inköpslistan frugan med all säkerhet har redo när de sammanstrålar vid stormarknaden. Han tvingar bort tankarna på den förestående kundvagnsbataljen bland alla andra helgförberedande människor och låter sina mörka ögon svepa vidare över det stimmiga folkhavet. 
Blicken fastnar vid en figur som bryter det snabba flödet av kroppar. Lite krum, iklädd mörka kläder och stor mössa med öronlappar rör den sig betydligt långsammare än dess omgivning, stannar till ibland, rör sig igen. Mot sin vilja nyfiken fokuserar han blicken och konstaterar varken krympling eller pensionär, men en tiggare som med ett hårt grepp om en mugg långsamt banar sig fram bland människorna, räcker muggen bedjande åt en man som glider undan med blicken och kramar hårdare om sin mobiltelefon intill örat, till en ung tjej som sveper förbi lika smidigt som om tiggaren inte existerat. Lite illa till mods ser han den ene efter den andre vika undan knappt utan att kasta en blick mot den framsträckta muggen och än mindre den tilltufsade figuren under mössan. Till slut sliter han blicken från tiggaren och vänder sig åt det håll bussen ska komma, vilket också är det håll solen värmer från. Ett ögonblick sluter han ögonen och registrerade bara värmen mot ansiktet och ljuden omkring honom. En mobilsignal, en ung tjejs gälla skratt, röster som samtalar, en person som hostar och bilar som passerar på gatan intill.
-Fan, kolla gubben, säger en röst bakifrån busskuren som han lutar sig mot. Ung, nonchalant, bryr sig inte om att tala lågt med tanke på orden.
-Va? Var då? Svarar en tjej som uppenbarligen är i killens sällskap. Han pekar ut tiggaren med stora beskrivande ordalag.
-Du vet väl om att sådana där egentligen är rika som troll, bara fejkar och terroriserar folk med sitt djävla tiggande! Ingen skam i kroppen har dom!
Flickan låter förundrad och pojken broderar ut texten om någon snubbe som nyligen dött som visat sig vara miljonär, om organiserade tiggarligor från utlandet som reser runt.
Hur kan man vara så ung och redan så cynisk? Mannen vänder sig diskret om och får med en snabb blick bekräftat att den släpiga rösten tillhör en grabb i övre tonåren, lojt tillbakalutad mot den smutsiga glasrutan och de jeansklädda benen utspridda framför sig. Genom ett stort hål kikar ett vitt benigt knä fram och händerna är djupt nedkörda i de pösiga fickorna. Grabben skickar iväg en loska i vid båge ned i gatan där en cyklist just passerat. Herregud, är det så där hans egen son kommer att bete sig om några år? En blixtsnabb tanke på att ge pojkspolingen en kommentar, eller åtminstone en skarp blick, blir inte mer än just en tanke när han ser sin buss komma runt kröken. Han rätar på sig, drar automatiskt fram plånboken ur innerfickan för att ta fram sitt busskort när en försagd röst hörs intill:
-Ursäkta herrn? Snälla ni?
Förvirrad släpper han blicken från den annalkande bussen och upptäcker den tiggande mannen, stående på en meters avstånd med muggen framsträckt. Under den tjocka kanten på mössan möter han en par trötta blå ögon, skäggstubben är många dagar gammal och smutsen märkbar i det insjunkna ansiktet. Trots den desillusionerade blicken anar mannen något hårt där inne, en trotsig glimt som i uppflammande vrede. Kanske det bara är inbillning för i nästa ögonblick syns där bara resignerad förödmjukelse. Ögonblicket är så snabbt och mannen märker knappt att han kliver på bussen förrän han hör mynten i fickan klirra till. Förskräckt vänder han sig om bara för att se hur tiggaren också noterat det typiska ljudet. Med plånboken hårt kramad i sin hand viker han undan med blicken och låter sig fösas av andra påklivande passagerare in i bussens inre.
_________________________________________________________________________

Efter tips från denna sida som jag fick av Anna. Lite kul att bara skriva något helt förbehållslöst! Hade vissa svårigheter med om jag skulle namnge mannen eller inte, men ansåg det inte nödvändigt. Fann ej heller något smidigt sätt att få in det utan att komplicera berättelsen för mycket, även om det hade underlättat meningsbyggnaden något. Kände att det blev lite mycket "han", samt svårigheten att skilja på dom båda männen. Ett sätt att gå runt hade att helt enkelt göra tiggaren eller passageraren till en kvinna, men nu ville det bli en man, så då fick det bli en man! :o)