Rastlöst skramlar han med mynten i fickan, sneglar förstrött över det av rusningstiden tätbefolkade torget. Fredag, arbetsveckan äntligen slut och människorna stressar för att kunna vara just lediga. Solen värmer gott på de vintertrötta människorna, för upptagna för att vända ansiktet mot dess värme en stund. Mat ska inhandlas, ärenden avslutas, barn hämtas och middagsbjudningar förberedas, säkerligen premiär för många grillar i helgen. Stressa för att vara ledig, inte klokt egentligen, tänker han väl medveten om den kilometerlånga inköpslistan frugan med all säkerhet har redo när de sammanstrålar vid stormarknaden. Han tvingar bort tankarna på den förestående kundvagnsbataljen bland alla andra helgförberedande människor och låter sina mörka ögon svepa vidare över det stimmiga folkhavet. 
Blicken fastnar vid en figur som bryter det snabba flödet av kroppar. Lite krum, iklädd mörka kläder och stor mössa med öronlappar rör den sig betydligt långsammare än dess omgivning, stannar till ibland, rör sig igen. Mot sin vilja nyfiken fokuserar han blicken och konstaterar varken krympling eller pensionär, men en tiggare som med ett hårt grepp om en mugg långsamt banar sig fram bland människorna, räcker muggen bedjande åt en man som glider undan med blicken och kramar hårdare om sin mobiltelefon intill örat, till en ung tjej som sveper förbi lika smidigt som om tiggaren inte existerat. Lite illa till mods ser han den ene efter den andre vika undan knappt utan att kasta en blick mot den framsträckta muggen och än mindre den tilltufsade figuren under mössan. Till slut sliter han blicken från tiggaren och vänder sig åt det håll bussen ska komma, vilket också är det håll solen värmer från. Ett ögonblick sluter han ögonen och registrerade bara värmen mot ansiktet och ljuden omkring honom. En mobilsignal, en ung tjejs gälla skratt, röster som samtalar, en person som hostar och bilar som passerar på gatan intill.
-Fan, kolla gubben, säger en röst bakifrån busskuren som han lutar sig mot. Ung, nonchalant, bryr sig inte om att tala lågt med tanke på orden.
-Va? Var då? Svarar en tjej som uppenbarligen är i killens sällskap. Han pekar ut tiggaren med stora beskrivande ordalag.
-Du vet väl om att sådana där egentligen är rika som troll, bara fejkar och terroriserar folk med sitt djävla tiggande! Ingen skam i kroppen har dom!
Flickan låter förundrad och pojken broderar ut texten om någon snubbe som nyligen dött som visat sig vara miljonär, om organiserade tiggarligor från utlandet som reser runt.
Hur kan man vara så ung och redan så cynisk? Mannen vänder sig diskret om och får med en snabb blick bekräftat att den släpiga rösten tillhör en grabb i övre tonåren, lojt tillbakalutad mot den smutsiga glasrutan och de jeansklädda benen utspridda framför sig. Genom ett stort hål kikar ett vitt benigt knä fram och händerna är djupt nedkörda i de pösiga fickorna. Grabben skickar iväg en loska i vid båge ned i gatan där en cyklist just passerat. Herregud, är det så där hans egen son kommer att bete sig om några år? En blixtsnabb tanke på att ge pojkspolingen en kommentar, eller åtminstone en skarp blick, blir inte mer än just en tanke när han ser sin buss komma runt kröken. Han rätar på sig, drar automatiskt fram plånboken ur innerfickan för att ta fram sitt busskort när en försagd röst hörs intill:
-Ursäkta herrn? Snälla ni?
Förvirrad släpper han blicken från den annalkande bussen och upptäcker den tiggande mannen, stående på en meters avstånd med muggen framsträckt. Under den tjocka kanten på mössan möter han en par trötta blå ögon, skäggstubben är många dagar gammal och smutsen märkbar i det insjunkna ansiktet. Trots den desillusionerade blicken anar mannen något hårt där inne, en trotsig glimt som i uppflammande vrede. Kanske det bara är inbillning för i nästa ögonblick syns där bara resignerad förödmjukelse. Ögonblicket är så snabbt och mannen märker knappt att han kliver på bussen förrän han hör mynten i fickan klirra till. Förskräckt vänder han sig om bara för att se hur tiggaren också noterat det typiska ljudet. Med plånboken hårt kramad i sin hand viker han undan med blicken och låter sig fösas av andra påklivande passagerare in i bussens inre.
_________________________________________________________________________

Efter tips från denna sida som jag fick av Anna. Lite kul att bara skriva något helt förbehållslöst! Hade vissa svårigheter med om jag skulle namnge mannen eller inte, men ansåg det inte nödvändigt. Fann ej heller något smidigt sätt att få in det utan att komplicera berättelsen för mycket, även om det hade underlättat meningsbyggnaden något. Kände att det blev lite mycket "han", samt svårigheten att skilja på dom båda männen. Ett sätt att gå runt hade att helt enkelt göra tiggaren eller passageraren till en kvinna, men nu ville det bli en man, så då fick det bli en man! :o)