Dagens skrivpuff:
Där var det igen, det omisskännliga ljudet som fick nerverna att frysa en sekund, besvikelsen att välla in med full kraft. Korken ur en vinflaska, dåligt kamouflerat av harklingar och snörvlande inandningar genom näsan. Hon blev nästan lika besviken på sig själv som på moderns tafatta smusslande, besviken för att man blev besviken, inte var hårdhudad nog, lät sig påverkas.
Varför försökte man? Varför brydde man sig? Varför försökte hon? Låtsas som att ingen fattade, smyga och gömma? Flaskan bakom gardinen, bakom soffan, i hörnet i bastun. Ibland greppade man själv den där flaskan, den där förhatliga som representerade allt ont, den där som fick symbolisera besvikelsen. Med bultande hjärta, vettskrämd för hennes reaktion, greppade man flaskan och hällde ut en del i handfatet, förskräcktes och vämjdes av vindoften som spred sig i badrummet. Avslöjad, avslöjad! Snabbt tillbaka på sin plats, låtsas som ingenting. Nu fanns det i varje fall mindre kvar att bli full utav.