Så bidde det idag med dagens skrivpuff!
Obönhörligt gled blicken över till Ola på andra sidan bordet. De mörka ögonen och ljusa rufsiga håret som kunde se ovårdat ut på andra men bara charmigt på honom. Bekvämt bakåtlutad mot det stenhårda och raka ryggstödet förde han anteckningar med rynkad panna. Hon försökte sig på lite telepati, suggestera honom att lyfta de där fantastiska mörka ögonen och titta på henne, Cia. Han skulle titta upp, hon skulle vara nonchalant fokuserad på ett annat håll och liksom bara råka titta till på honom och så skulle deras ögon låsas fast i varandra, drunka i varandra, gnistor flyga och spraka och sekunderna bara bli så där evighetslånga! Sedan skulle hon le lite lagom blygt och flörtigt innan hon sänkte sin blick. Tyvärr verkade han inte mottaglig för tankeöverföring, som så många gånger förut och hon kände kinderna hetta för sina egna tankar. Skammen kom tillbaka, tankarna på snälle Jonas och de löften de avgett till varandra för mindre än sju månader sedan. Hur kunde hon? Sitta och dregla efter en annan karl och låta fantasierna löpa!
"-Än sen då?" Sade en liten röst i bakhuvudet, "det är ju bara fantasier, attraktion, ingenting med känslor att göra!" "-Men vad skulle du själv tycka om Jonas fantiserade om en annan kvinna?" Förebrådde den andra rösten i hennes huvud. Nej, det skulle hon absolut inte tycka om, det skulle såra henne hemskt! "-Men det är ju skillnad", försökte den andra rösten trotsigt. "-Är det?" Hon lät den inre dialogen stanna där. Som vanligt. Blicken gled iväg igen. Var det bara hon som kände spänningen mellan dem? Gångerna de passerade varandra i korridorerna, råkade hamna samtidigt i det intima lilla kopieringsrummet, hans leende när han passerade hennes bås häromdagen. Det kunde inte bara vara slump eller påhitt från hennes sida?
Så blev hon arg, arg för att han slagit ned på hennes arbetsplats som en bomb och orsakat denna känslomässiga berg- och dalbana, kastat omkull det trygga och kända som hon och Jonas byggt upp under de senaste nio åren och förseglat så nyligen. Arg på den barnlediga kollegan som medfört att Ola kom istället. Tänk om han inte fått vikariatet utan någon annan skinntorr gubbe? Då hade hennes sinnesro varit som den skulle och allting precis som vanligt. Inte denna dagliga batalj mellan lycka och skuld, upprymdhet och sorg!
Hon uppförde sig om en femtonåring och inte den vuxna kvinna hon var. Hon, som alltid varit mån om att upprätthålla proffessionell, nästintill kylig fasad, stolt över sin förmåga att åsidosätta känslomässiga beslut framför förnuftiga och rationella! Hon hade kommit långt på få år utan att låta sig kullkastas av konkurrens, intriger eller rävspel, alltid haft fokus och sitt mål framför sig.
Hon kom på sig själv med att fashinerat betrakta kollegans arm som vilade på bordet. Senorna under den brunbrända huden och den kraftiga handen med långa fingar som trummade mot blockets kant, föreställde dig handen på hennes lår, glidande upp under hennes svarta korta kjol, läpparna som kom närmare hennes.
Plötsligt märkte hon hur hans mörka ögon betraktade henne. Hur länge hade han gjort det? Panikslagen vände hon bort blicken och kände till sin förtvivlan rodnanden flyga upp på kinderna. Så mycket för blyg och flörtig eller gnistor och sprak tänkte hon olyckligt. Skit, skit, skit!
Medan hon försöker dämpa sina brännande kinder märker hon hur de bryter upp omkring henne. Portföljer öppnas och papper läggs ned, bärbara datorer fälls ihop och stolar skrapar. Frånkopplad under ännu ett möte! Skit, skit, skit!