Tvättar en omgång underkläder igen när jag under denna sista dag på kontoret fick besked att mitt flyg tillbaka till Europa har ställts in och jag tvingas till en övernattning på Paris flyghotell. När jag istället för att nu vara på väg till flygplatsen och lyfta kvart i två kommer jag istället göra det klockan fyra på eftermiddagen. Detta har medfört missat anslutningsflyg i Paris och således måste ta nästa som går dagen efter.

Jag kommer i vilket fall kunna påstå att jag tillbringat en natt i Paris under OS.

Nu är jag i alla fall klar med mitt besök här och denna sista dag var det upp med tuppen för att åka till vår monteringsfabrik utanför Bangalore. I ett hörn av Volvo bussar och lastbilars fabrik huserade vi, småskaligt men likväl väldigt intressant och imponerande hur de går ihop det. Hur vi bygger bilen i exempelvis Torslanda, plockar isär den, packar och skeppar tvärs över klotet för att, likt ett Ikea-kit monteras ihop igen!

En annan minnesvärd detalj från fabriken var aporna som klättrade omkring bland takstolarna…! Synd att man inte fick fota där inne.

På vägen dit stannade vi för frukost och kollegorna uppskattar verkligen när man försöker anamma deras mat samt mina tafatta försök att äta med handen, endast höger enligt sed. Ris och vissa grejer klarar jag bara inte, det hade blivit som en bäbis geggande, men där man kan använda de olika former av bröd eller liknande att greppa eller skopa med går det bra.

De tycker det är roligt att visa och förklara alla rätter, varna mig för starka grejer och rekommendera möjliga alternativ. Men faktum kvarstår att det mesta är alldeles för starkt.

  

Apelsinte med apelsinkaka som ingendera smakade särskilt mycket apelsin men ok ändå. Jag fick påpekat att det inte var tillåtet att klappa de många koifiskarna i fontänen utanför kontoret, tråkmånsarna.

Hejat och pratat med så många utöver mina teammedlemmar och kändes otroligt bra att få ha mina första utvecklingssamtal ansikte mot ansikte med mina nyanställda.

Tillbaka på kontoret var det födelsedagsfirande för de som fyllt år under den passerade månaden, trevlig tradition!

Gott med tårta och chips och senare avsluta med Kamal, Shashank och Bidu på hotellet. Kaffe för dem och en chokladshake till mig. Skulle varit lunch i måndags men två var sjuka då glad att de var tillbaka och jag ändå fick möjlighet att tacka dom ordentligt för deras ovärderliga hjälp att intervjua konsulter.

Halv elva imorgon hämtas jag av vår chaufför Umesh vilket man skulle kunna tro innebära att jag kunde arbeta på kontoret nästintill en halv dag. Men då de följer vår svenska tidszon innebär det att ingen annan är på kontoret förrän den tiden och således väldigt meningslöst för mig att göra mig svettig genom att gå över dit.

Nu hoppas jag bara att det inte blir någon ytterligare förändring med mina flighter. 

Efter ett allmänt tillkännagivande i landskapets högtalare smög jag nyfiket till vad de kallar Torget där deras nybildade Toastmaster club hade sammankomst. Det är tydligen en omfattande global om man kan kalla det förening med mycket struktur och tydliga roller. 

Både förberedda och oförberedda tal genomfördes och viktigare, utvärderades.  Jag anade vartåt det barkade och mycket riktigt drogs jag upp till ett av de spontana tvåminuters "Table topics", och fick ämnet vilka tre önskningar jag skulle välja om jag fann Alladins lampa. Phu!

Av någon anledning jag har svårt att se skulle man vid mötets slut rösta om allt, alla tal, alla aktiva rollers genomförande som tidtagare, utvärderare, den så kallade "ah counter"  och så vidare. Vinnarna belönades med ett sorts intyg och då hela syftet med denna förening är att främja ledarskap och förmåga som talare kanske dessa framröstade vinnare inom alla kategorier verkar som stimulerade och bekräftande.

Kanske jag vann för att jag var gästande deltagare men det är kanske orättvist mot dem att säga. Glad blev jag i vilket fall för att de faktiskt fixade och högtidligt lämnade över beviset som annars delas ut vid nästkommande möte, vilket jag såklart inte har möjlighet att närvara vid. 

Jag har hört att det finns en klubb hemmavid också och tydligen är deras sammankomster väldigt viktiga och prioriteras, en uppfattning som bekräftades av dagens upplägg och presentationer. 

Oavsett upplägg och format tyckte jag det var väldigt roligt, att jag hade möjlighet att vara med och det värde det ger. Det bästa sättet att lära sig är ju att faktiskt göra och dessutom få återkoppling i en trygg och accepterande miljö. 

Inga problem att somna precis och sov som en död. Frukostbuffén var sig lik men något uppgraderad med än större utbud av donuts och variationer av de olika internationella kök som de erbjuder. Jag är enkelspårig.

Trots det mina kollegor sagt var det ändå varmare än jag trott men visst, absolut mer uthärdligt än sist med närmare trettio och mulet än fyrtio grader med sol. 

Jag hade en mötesplats med Yamini men åkte tidigare för att utforska lite på egen hand. Dock ville ingen Uberförare plocka upp mig så till slut fick jag strunta i appen och istället bara hugga en som turligt släppte av sin passagerare i närheten. De kallas tydligen inte rickshaws för övrigt utan auto rickshaws eller bara auto, så har man lärt sig det.

Det är lite omständligt att lämna området och företagsparken hotellet och kontoret ligger i med en enkelriktad motorledsliknande väg, men dagens chaufför gjorde det inte svårare än att han helt sonika började köra mot trafiken. Tänk att detta är något av det jag gillar mest med de indiska multistäderna, att i en av dessa autos ge sig ut i deras funktionella gatukaos. Timmen var ännu relativt tidig för indierna, runt elva så det var ganska lugnt. Nu när klockan är nio på kvällen är det enligt Yamini som värst då alla kommit tillbaka till stan för den kommande arbetsveckan och umgås, shoppar och äter.

Det märktes när vi besökte några av hennes favoritställen för att äta, ställen som serverade de enligt henne mest regionalt autentiska köken och således populära med lång kö. 

Så det slutade med att jag åkte till Indien för att äta en av de godaste pizzor jag testat, samt en saftig och inte så tungt mastig man kan tro, bit chokladtårta med marshmallowfluff i sann amerikansk stil!

Jätteroligt att träffa vackra och sprudlande Yamini som nu arbetar som produktägare för ett amerikanskt företag. 

Tack vare henne fick jag upp ögonen för lite olika kommersiella områden som MG- och Commercial street samt Pivotical med bra mat- och caféställen. 

Lite synd att jag inte fick chansen att uppleva riktig genuin lokal mat, men misstänker att det blivit en utmaning att avnjuta för dess styrka.

När vi skilts åt fortsatte jag utforska fler butiker på egen hand. De flesta försäljare är besvärande påstridiga och jag som har svårt för sådant finner det väldigt jobbigt för samvetet. Hittade en rolig där jag var sugen på Gustav men lyckades avhålla mig. C tyckte jag såg hemsk ut i den storblommiga storskjorta jag föll för så kompromissade och lät bli den med Lilo & Stitch, hehe!

Jag körde en halvtimme i gymmet som var stängt för renovering när vi var här senast och förtog dess effekt omedelbart efteråt i hotellbaren där jag nu sitter och hänger.

Varm Gulab jamon! Glömde be om glass till vilket kanske var lika bra…

Det extra benutrymmet var guld värt, planet helt fullt.

De första beställningarna från Amazon fanns att hämta i receptionen. Archana fröjdade sig när hon hörde att jag skulle hit och beställde kläder till sin lille son. 

Imorgon ska jag träffa Yamini, en teammedlem från min tid på GCC då alla satt i Gamlestan. Ska bli kul!

 

Har varit full rulle med jobb, trots relativt få möten men därefter lugna timmar hos Christer eller hemmavid. Har sovit hemma varannan natt för att jag saknar och vill vara med mina pälsansikten, men också de facto trivs bättre i mitt egna hem, min borg. Vaknade med Mini vid mina ben, gosade och nöp en fästing från hans haka. 

 

Klockan var närmare nio igår kväll efter jag såklart förlorat en omgång Viticulture och kommit hem, när jag kände en sådan lust att sticka ut och springa. Så det blev en halvtimme i den lätt kyliga men sköna julikvällen, också som en mental påminnelse om den friska luften och öppna vidderna innan Bangalores alla ljud och människor.

Det är regnperiod där nu vilket av mina indiska kollegor får att låta ungefär som svensk sommar med perioder av regn då det vräker ned och däremellan omkring tjugo grader, ingen sådan där jobbig tropisk fukt. I vilket fall kommer ingen bikini att packas ned denna gång.

 

När lönen nu landat på kontot kan jag växla mer kontanter till den Uber jag bokat inför vårt besök på fabriken i Bangalore, då många inte tar betalt med internationella kreditkort. De Swish-liknande system de har kräver indiskt ID, eller om det var indiskt bankkonto, lika omöjligt för mig oavsett. 

 

Johan delar bilder från deras bröllopsresa där alla barnen är med till Rhodos. Idag ska de ut och "Scuba", dyka med tuber efter en liten introduktionskurs och jag som tycker sådant känns väldigt otäckt försöker att inte vara orolig. Förhoppningsvis blir det en häftig upplevelse för min Lilltjej.

 

Vikarierar ett pass i Mölndals galleria ikväll, alltid något!

 

Lilltjejen och hennes lag tog sig till final! Efter tre hundpass från tidig morgon till sen kväll startade jag upp torsdagen lika intensivt som de övriga men då matcherna på Freja var klara var det endast Åby som gällde. När domargrejerna var klara tog jag vid och ryckte in lite överallt tills jag tackade för mig, fast besluten att se någon match som Lilltjejen spelade. Det var kvarts- som sedan blev semifinal på soligt Heden mot Lidingö och de jämna lagen hamnade i straffavgörande, något som Ronja verkligen, verkligen inte gillar.

De körde alla, till och med målvakterna och sedan börja ny runda innan Lilltjejen räddade, Lidingö missade och Celine satte som finalplatsen var klar. Tolv mål mot elva slutade det med, och ett nervvrak till morsa!

I finalen mot Hammarbys flickakademi var Stockholmarna helt sonika starkare men jag har aldrig sett min Lilltjej spela så bra och förlusten hade kunnat bli så mycket större än de två mål de till sist lyckades klämma in.

Så jäkla stolt!

Tjejerna var förstås förkrossade och Ronjas tårar av lättnad från föregående dag var nu otröstlig och arg, men efter slush, Subway och lite tid var hon hyfsat på banan igen. Nu är hon avlämnad till Johan och på väg till ett litet firande och tillika sommaravslutning med laget. När det fått sjunka in ytterligare tror jag nog de lär vara rätt nöjda ändå.

Lagets andremålvakt är så himla fin och de kommer jättebra överens, peppar varandra och har umgåtts dessa dagar.

Särskilt mycket umgänge med min syster och hennes familj var det inte blivit dessa dagar men var ändå mysigt att ha dem här. Deras och farfars hjälp med skjutsningar har varit ovärderlig då jag varit låst med att jaga matchkort, laguppställningar, köra mat och allt möjligt tills fötterna gråtit.

Inför matchstart på onsdagen säger domarna att de saknar en flagga till en av linjedomarna och påstår att matchen inte kan spelas utan. Då är det bara att försöka vara kreativ! Kan säga att det nog var första och enda gången en linjedomare sprang med en grillrengöringsborste med fasttejpad avbytarväst!

När jag stapplat in genom dörren har de fixat och sparat middag til mig att bara slå sig ned till, välsignat skönt och så himla omtänksamt!

På måndag ska jag jobba igen men får se om det blir full vecka. Denna ovana fotbollsmorsa känner sig ganska mör. 

Ny teknisk utrustning för domarna strulade såklart i kombination att de anlände sent, så när hela matchdagen var slut hade de hamnat nästan en timme efter schemat. Jag och Andreas sprang som illrar på alla puckar och tjejerna som jobbade i tälten med ålderskontroller och matchpapper gjorde verkligen ett grymt jobb.

Fötterna gråter och underbenen värker, och morgondagen blir lika lång!

Lilltjejens lag spelade som andra lag på en av de nu stängda gräsplanerna, vinst mot ett norskt och nya planen blir Ruddalen.

Under eftermiddagen anlände Nina med familj som stannar till fredag morgon. Jag kommer dock inte kunna vara särskilt social eller ens se en enda av Ronjas matcher när jag måste vara på plats före första matcherna drar igång ända tills de sista spelat klart och jag kan ta emot telefonerna igen.

Efter imorgon borde själva arbetsbördan dock lätta något då ålderskontrollerna ska vara avklarade. Surt ändå att jag fick ställa in mitt pass i Sisjön.

Körde ju förresten min Combat i söndags, tre veckor sedan sist och semestertiden som brukar ha absolut lägsta beläggningen var nu lika full som innan jag drog, jisses vad många det var. Kul!

Så var vi framme vid vår resas final: Kebnekaise! Vi packade ihop och sade hej till vårt tillfälliga hem i gamla Kiruna och körde rätt ut i ödemarken mot Nikkaloukta. Parkeringen var full av bilar och leden vältrampad med få höjdmetrar de nitton kilometrarna fram till Kebnekaises fjällstation. 

Det tog oss knappt sex timmar med två pauser, varav första på Enoks där färjeläget ligger för de som skulle vilja korta sin vandring med sex kilometer. Det blev ingen renburgare utan ett svindyrt fika innan vi knatade vidare.

Trots den lätta terrängen kändes vandringen för de ovana fötterna och benen, men fjällstationen var en positiv överraskning med sina moderna och fräscha faciliteter. Vi delade ett rum med tio bäddar som utformats för maximal funktionalitet och låg under samma tak som andra flerbäddsrum, duschar och toaletter. Mycket snyggt!

För att minska på vikten att bära och höja bekvämligheten hade jag köpt till både frukost med lunchpaket sant middag, och middagarna var fantastisk! Första kvällens renrostbiff smälte i munnen och andra kvällens fjällröding var magisk, otroligt gott!

Halv sex nästa dag kravlade vi oss ut våra bäddar och efter stadig frukost och iordninggörande av lunchpaket som bestod i att plocka från frukostbuffén, tog vi våra mindre medhavda ryggsäckar och gav oss av - samtidigt som flera andra förhoppningsfulla bestigare. Vädret vid fjällstationen var fint och vindarna som ombesörjt en myggfri första dag höll i sig. Detta var oron inför denna dag, då prognosen var dimma och upp mot tolv sekundmeter på toppen. Den guidade gruppen dagen innan hade fått vända och rådet var att gå upp till den första toppen Vierranvarri. Om vädret var illa där, ja då kunde vi ju föreställa oss förutsättningarna för Kebnekaise och besluta huruvida man ville fortsätta eller ej. Vi rekommenderades också att hyra stegjärn då glaciären smält något och snö fallit.

Men det började som sagt vackert i varje fall, ett landskap som tar andan ur mig, gör mig ödmjuk inför livet och väcker en saknad och längtan som nästan är smärtsam.

Ja, vi hyrde också stavar efter efterforskningar och rekommendationer, särskilt med tanke på bråkiga knän och höfter, och de var onekligen välbehövliga!

Vi hade mött flera som kommit till eller förbi denna topp och ned i den så kallade Kaffedalen men vänt på grund av vädret. Så när vi kämpat vidare över de ogästvänliga stenarna en stund beslöt vi till slut att också vända tillbaka.

Lilltjejen var förstås besviken men ändå vid gott mod och jag hade känt oro för höften vilken inte alls var nöjd när vi till slut var tillbaka på fjällstationen, sju timmar och elva kilometer senare.

Blir det en revansch en dag så har jag några lärdomar:

- Ta det lite lugnare i första etappen, mina ben förbrukade mycket första dagen.

- Vilodag på fjällstationen just med tanke på den första dagens kilometrar med tunga ryggsäckar.

- Fler kortare pauser under toppturen

- Någon extra dag på fjällstationen för utrymme om vädret är dåligt. 

Men viktigaste och för mig tråkigaste insikten var den fysiska förberedelsen, vi hade inte milen i fötterna för de smärtade infernaliskt både efter dag ett och dag två. Min vänsterfot verkar något större, eller svullnar mer då jag liksom efter min vandring i Fulufjället lär få en blånagel. Skorna jag köpte var så stora jag tyckte mig kunna ha utan att de därmed skulle kippa när jag gick, men annars nöjd med Salomons lite bredare varianter. Behöver jag kanske ännu mera så att säga riktiga kängor? Jag tycker de är så tunga, och sådana lär ju ändå inte hjälpa mot tåproblemet.

Generat försökte jag gå normalt när vi under kvällen rörde oss i de allmänna utrymmena, hela tiden med en känsla av att ha blivit ertappad som den otränade stadsbon jag uppenbarligen blivit.

När vi slappnade av nere i receptionen frågade Johan om vi ville stanna en natt till på hans bekostnad, för att kunna göra ett nytt toppförsök. Men väderprognosen såg inte bättre ut, Ronja var nöjd för denna gång och ville hem och jag fick bara inse att jag inte hade en sådan vandring till i benen.

Då erbjöd han sig att betala helikopter tillbaka till Nikkaloukta, som en överraskning till vår Lilltjej.

Instinktivt tog det emot, det vore ju fusk! Dessutom var det bara bortskämda latmaskar med för mycket pengar som gjorde en sådan sak. Samtidigt såg jag en upplevelse för Ronja som hon skulle älska och gav med mig. Men min stolthet kunde inte låta honom betala för mig och min plånbok kunde inte betala för någon, så redan halvvägs genom månaden fick jag tulla på sparkontot. 

Det kändes inte bra någonstans, förrän jag fick se Lilltjejens reaktion både vid beskedet och när vi dagen efter lyfte från marken. Dessutom skulle detta innebära att vi skulle hinna ta oss hem med endast en övernattning istället för två.

Vi upptäckte att en tur precis skulle avgå så vi gick till plattan och blev informerade att den första av dagens två flygningar brukade vara välfylld. Så vi var tidigt på plats men hade ändå andra före oss i kön som sedan snabbt byggdes på bakom oss.

Det kändes som en kollektiv skämskö, här stod vi som var för lata för att gå själva, vilket var och är hela syftet med tillvaron där uppe och dessutom ohejdat sket i flygskammen för de upprepade turer helikoptern skulle avhandla för att beta av kön. 

Har man skadat sig, blivit sjuk eller av annan godtagbar anledning inte kunnat fullfölja sista etappen är det en sak, men ren och skär bekvämlighet känns bara ajabaja!

Nu blev i vilket fall den sex timmars vandringen istället sex minuters flygtid när den nästan två timmar försenad på grund av batterifel plockade upp oss som andra grupp i ordningen.

Tillbaka i bilen plöjde vi så söderut med Utånger norr om Sundsvall som mål. Men naturligtvis måste jag göra ett matstopp i Piteå!

Har upptäckt att Airbnb är litegrand som Geocaching, man kan hamna på platser man annars aldrig gjort! Jag hade för vår genomresa hittat ett billigt rum i Utånger norr om Sundsvall som visade sig vara en intressant plats i form av en sorts större gård.

Kylbagen jag köpt som kunde kopplas till både bil och vanligt uttag samt våra egna medhavda täcken var mycket bra att ha med. Enklare mat och frukost kunde tas med vilket effektiviserade restiden. Dock började vi båda bli lite trötta på tortellinin och ostsås…

Slocknade efter nästan tio timmar bakom ratten, upp tidigt och så iväg igen och valde vägen via Stockholm då den är trevligare. Frågade syster Nina om något roligt lunchställe i huvudstaden varpå vi hamnade hos dom i Vimmerby villet onekligen var snällare mot sagda plånbok. De ska komma ner och hälsa på oss några dagar nästa vecka innan vidare värd söderut.

Familjen mobiltelefon, Aron var inte hemma då han väl hemma från bandygymnasiet vill passa på att hänga med kompisar innan de åker.

Tömde bilen och packade upp allting innan jag belåtet intill Christer kröp ned i sängen. Första tvätten avklarad och den andra ställd att vara klar till morgonen. 

Dagen efter var det förberedande arbete för Gothia cup så kånkade varor och utrustning och mer att göra imorgon. Dessutom åkte min parhäst och mentor på fullskaligt planansvar för hela Åby så jag får ta hela domargrupoen själv, med visst stöd av honom(!).  

Elvira sov över till idag och vardagen är, utöver Gothia-stressen och Stockholmsfamiljens besök tillbaka. Jättemysigt att vara hemma hos katterna där både Liten och Mini gjorde mig sällskap i sängen första natten och nu ligger Mini intill medan Liten är utsträckt på andra sidan. Lilltjejen har varit ute på fotbollsplanen både med den sista träningen inför cupen med laget och ensam nere på vallen tills regnet blev för påtagligt.

Jag har storhandlat inför veckan och åkte naturligtvis på helavstämning. Det var flera år sedan sist och lika nervös blir man varje gång! En isbergssallad för mycket hade jag lyckats scanna in, hellre för mycket än för lite säger jag lättat.

Ibland samlar man på sig så många intryck och aktiviteter att det känns lite övermäktigt att blogga, men eftersom jag vet hur mycket jag värdesätter möjligheten att se tillbaka blir det nu i varje fall ett övergripande inlägg…

Jag minns en övernattning med mamma och pappa på gamla hotell Ferrum, sent med vintermörkret härskande där pappa lyckats ordna hamburgare till mig. Dressingen och allt övrigt innehåll fick han skrapa bort för som det barn jag var godkändes endast ketchup.

Nu är hotellet tömt och ska rivas liksom stadshuset redan har gjorts, men det klassiska klocktornet har flyttats till den nya stadskärnan. 

Med det klara vädret maximerade vi resten av dagen direkt efter vi installerat oss i vår Airbnb, beläget i gamla Kiruna nära den nya E10 som gruvbolaget låtit bygga som ytterligare en del av den stora flytten. Vi drog till Jukkasjärvi och dess plats för Ishotellet invid Torneälven och fortsatte ut i skogen till Esranges pyttelilla besökscentrum. Check, check!

Vi har övervakat väderappen noga varje dag då utsikterna och utdelat regn varit lika varierande som just prognoser kan vara, så när det klarnade upp något drog vi till Abisko och deras Aurora skylift som syster Nina rekommenderat. Turistbyrån hade såklart stängt och inga biljetter fanns att boka på webbsidan så jag bokade för dagen därpå, men när vi nu ändå var där, en timmes körning från Kiruna körde vi upp till liften där parkeringen i princip var tom och killen konstaterade att det inte var några som helst problem att åka denna dag istället så gjorde vi det, och vilken lyckträff!

Från liftens ände gick vi till utsiktspunkten för lite medhavd fika med makalös utsikt över Tårneträsk och Lapporten.

Klockan hade passerat elva och vi såg de tydliga tecknen på regn komma över de intilliggande bergskammarna och beslöt att åka ner. 

Med den högt stående midnattssolen på vår vänstra sida, Lapporten med regnet på vår högra och vi sittande i den långsamt nedåtgående linbanan var alla lyckoklöver på vår sida när Ronja fick se sin första hela regnbåge, magnifikt över den U-formade dalen!

Vi kompletterade vår lyckliga Abisko-timing med det närliggande vattendragets brusande skönhet.

Klockan var halv ett när vi var tillbaka och en halvtimme senare i säng, med larmet att ljuda klockan fem för att hinna till färjan i Kilpisjärvi, drygt tre timmar bort.

Der måste vara ljuset som gör att jag inte blivit trött när jag kört, trots de tidiga och sena nätterna. Trots den långa dagen och få timmarna av sömn som det blev var det inga problem att kliva upp och packa om ryggsäcken. Men jag fick gasa ordentligt för att köra in tid till lite marginal åt tankning och kissepaus.

Färjan blev full av folk och därefter fick vi uppleva myggen där vi var snabba att komma in i fjällbjörksskogen. Vi ville fram först innan resten av skocken intog den gula cementklumpen som representerar Treriksröset, eller kanske mer korrekt Treriksklumpen. 

När resten anlände hade vi fått våra bilder, Lilltjejen med tjugotal steg besökt tre länder och fångat några spännande Pokémons. Vi hann tillbaka till färjeläget där sjöbrisen möjliggjorde intag av vår ledhavda lunch, fast min pastasallad kompletterades med några högst ofrivilliga knott som fullkomligen svärmade kring oss så fort vinden mojnade.

Då det ännu var mitt på dagen valde vi att ta omvägen via Norge tillbaka. Betydligt mer spännande landskap än de skogsbeklädda vidderna! Det är ju rena fantasivärlden som tar andan ur mig gång på gång!

Tänk att bo i ett landskap som detta? Det är ju så vackert att det gör ont!

Vi hade en bokad aktivitet, guidad tur i Kiirunavaara, världens största järnmalmsgruva. 

Det ger en hint om vilka värden man anser ligga kvar där under marken. 

Denna dag hade vi inga speciella planer så av en slump såg vi på Turistbyrån ett anslag om "Husky voice" som erbjöd besök eller promenad med deras hundar. Så det fick det bli!

Innehavaren, Stephanie hade en småskalig verksamhet vilket gjorde upplevelsen mer personlig när hon mötte och tog hand om oss. Superfina hundar och intressant att lära sig mer om Huskys och draghundar generellt. Så långt ifrån Ådi som bara är möjligt, haha!

Nu är ryggsäckar och väskor packade för att lämna vårt tillfälliga hem och Kiruna. Imorgon fyller vi bilen för att åka till Nikkaloukta och första etappen mot Kebnekaise!

Både jag och Lilltjejen behövde röra på oss så drog på oss löparskorna och gav oss ut. Idde hakade på första kilometern med sin skateboard och kort därefter övergick smådroppet till ett fint regn igen. Superskönt och knappa fem kilometer fick vi ihop.

Den andra, vilket är den introverta sidan av mig värjer sig mot allt prat och gulle-gull mellan tjejerna, även om jag också ser värdet av det och tycker det är fint.

Imorgon står höghöjdsbana på programmet för våra avkommor då vädret ser ut att bli lite bättre.