Så var vi framme vid vår resas final: Kebnekaise! Vi packade ihop och sade hej till vårt tillfälliga hem i gamla Kiruna och körde rätt ut i ödemarken mot Nikkaloukta. Parkeringen var full av bilar och leden vältrampad med få höjdmetrar de nitton kilometrarna fram till Kebnekaises fjällstation. 

Det tog oss knappt sex timmar med två pauser, varav första på Enoks där färjeläget ligger för de som skulle vilja korta sin vandring med sex kilometer. Det blev ingen renburgare utan ett svindyrt fika innan vi knatade vidare.

Trots den lätta terrängen kändes vandringen för de ovana fötterna och benen, men fjällstationen var en positiv överraskning med sina moderna och fräscha faciliteter. Vi delade ett rum med tio bäddar som utformats för maximal funktionalitet och låg under samma tak som andra flerbäddsrum, duschar och toaletter. Mycket snyggt!

För att minska på vikten att bära och höja bekvämligheten hade jag köpt till både frukost med lunchpaket sant middag, och middagarna var fantastisk! Första kvällens renrostbiff smälte i munnen och andra kvällens fjällröding var magisk, otroligt gott!

Halv sex nästa dag kravlade vi oss ut våra bäddar och efter stadig frukost och iordninggörande av lunchpaket som bestod i att plocka från frukostbuffén, tog vi våra mindre medhavda ryggsäckar och gav oss av - samtidigt som flera andra förhoppningsfulla bestigare. Vädret vid fjällstationen var fint och vindarna som ombesörjt en myggfri första dag höll i sig. Detta var oron inför denna dag, då prognosen var dimma och upp mot tolv sekundmeter på toppen. Den guidade gruppen dagen innan hade fått vända och rådet var att gå upp till den första toppen Vierranvarri. Om vädret var illa där, ja då kunde vi ju föreställa oss förutsättningarna för Kebnekaise och besluta huruvida man ville fortsätta eller ej. Vi rekommenderades också att hyra stegjärn då glaciären smält något och snö fallit.

Men det började som sagt vackert i varje fall, ett landskap som tar andan ur mig, gör mig ödmjuk inför livet och väcker en saknad och längtan som nästan är smärtsam.

Ja, vi hyrde också stavar efter efterforskningar och rekommendationer, särskilt med tanke på bråkiga knän och höfter, och de var onekligen välbehövliga!

Vi hade mött flera som kommit till eller förbi denna topp och ned i den så kallade Kaffedalen men vänt på grund av vädret. Så när vi kämpat vidare över de ogästvänliga stenarna en stund beslöt vi till slut att också vända tillbaka.

Lilltjejen var förstås besviken men ändå vid gott mod och jag hade känt oro för höften vilken inte alls var nöjd när vi till slut var tillbaka på fjällstationen, sju timmar och elva kilometer senare.

Blir det en revansch en dag så har jag några lärdomar:

- Ta det lite lugnare i första etappen, mina ben förbrukade mycket första dagen.

- Vilodag på fjällstationen just med tanke på den första dagens kilometrar med tunga ryggsäckar.

- Fler kortare pauser under toppturen

- Någon extra dag på fjällstationen för utrymme om vädret är dåligt. 

Men viktigaste och för mig tråkigaste insikten var den fysiska förberedelsen, vi hade inte milen i fötterna för de smärtade infernaliskt både efter dag ett och dag två. Min vänsterfot verkar något större, eller svullnar mer då jag liksom efter min vandring i Fulufjället lär få en blånagel. Skorna jag köpte var så stora jag tyckte mig kunna ha utan att de därmed skulle kippa när jag gick, men annars nöjd med Salomons lite bredare varianter. Behöver jag kanske ännu mera så att säga riktiga kängor? Jag tycker de är så tunga, och sådana lär ju ändå inte hjälpa mot tåproblemet.

Generat försökte jag gå normalt när vi under kvällen rörde oss i de allmänna utrymmena, hela tiden med en känsla av att ha blivit ertappad som den otränade stadsbon jag uppenbarligen blivit.

När vi slappnade av nere i receptionen frågade Johan om vi ville stanna en natt till på hans bekostnad, för att kunna göra ett nytt toppförsök. Men väderprognosen såg inte bättre ut, Ronja var nöjd för denna gång och ville hem och jag fick bara inse att jag inte hade en sådan vandring till i benen.

Då erbjöd han sig att betala helikopter tillbaka till Nikkaloukta, som en överraskning till vår Lilltjej.

Instinktivt tog det emot, det vore ju fusk! Dessutom var det bara bortskämda latmaskar med för mycket pengar som gjorde en sådan sak. Samtidigt såg jag en upplevelse för Ronja som hon skulle älska och gav med mig. Men min stolthet kunde inte låta honom betala för mig och min plånbok kunde inte betala för någon, så redan halvvägs genom månaden fick jag tulla på sparkontot. 

Det kändes inte bra någonstans, förrän jag fick se Lilltjejens reaktion både vid beskedet och när vi dagen efter lyfte från marken. Dessutom skulle detta innebära att vi skulle hinna ta oss hem med endast en övernattning istället för två.

Vi upptäckte att en tur precis skulle avgå så vi gick till plattan och blev informerade att den första av dagens två flygningar brukade vara välfylld. Så vi var tidigt på plats men hade ändå andra före oss i kön som sedan snabbt byggdes på bakom oss.

Det kändes som en kollektiv skämskö, här stod vi som var för lata för att gå själva, vilket var och är hela syftet med tillvaron där uppe och dessutom ohejdat sket i flygskammen för de upprepade turer helikoptern skulle avhandla för att beta av kön. 

Har man skadat sig, blivit sjuk eller av annan godtagbar anledning inte kunnat fullfölja sista etappen är det en sak, men ren och skär bekvämlighet känns bara ajabaja!

Nu blev i vilket fall den sex timmars vandringen istället sex minuters flygtid när den nästan två timmar försenad på grund av batterifel plockade upp oss som andra grupp i ordningen.

Tillbaka i bilen plöjde vi så söderut med Utånger norr om Sundsvall som mål. Men naturligtvis måste jag göra ett matstopp i Piteå!

Har upptäckt att Airbnb är litegrand som Geocaching, man kan hamna på platser man annars aldrig gjort! Jag hade för vår genomresa hittat ett billigt rum i Utånger norr om Sundsvall som visade sig vara en intressant plats i form av en sorts större gård.

Kylbagen jag köpt som kunde kopplas till både bil och vanligt uttag samt våra egna medhavda täcken var mycket bra att ha med. Enklare mat och frukost kunde tas med vilket effektiviserade restiden. Dock började vi båda bli lite trötta på tortellinin och ostsås…

Slocknade efter nästan tio timmar bakom ratten, upp tidigt och så iväg igen och valde vägen via Stockholm då den är trevligare. Frågade syster Nina om något roligt lunchställe i huvudstaden varpå vi hamnade hos dom i Vimmerby villet onekligen var snällare mot sagda plånbok. De ska komma ner och hälsa på oss några dagar nästa vecka innan vidare värd söderut.

Familjen mobiltelefon, Aron var inte hemma då han väl hemma från bandygymnasiet vill passa på att hänga med kompisar innan de åker.

Tömde bilen och packade upp allting innan jag belåtet intill Christer kröp ned i sängen. Första tvätten avklarad och den andra ställd att vara klar till morgonen. 

Dagen efter var det förberedande arbete för Gothia cup så kånkade varor och utrustning och mer att göra imorgon. Dessutom åkte min parhäst och mentor på fullskaligt planansvar för hela Åby så jag får ta hela domargrupoen själv, med visst stöd av honom(!).  

Elvira sov över till idag och vardagen är, utöver Gothia-stressen och Stockholmsfamiljens besök tillbaka. Jättemysigt att vara hemma hos katterna där både Liten och Mini gjorde mig sällskap i sängen första natten och nu ligger Mini intill medan Liten är utsträckt på andra sidan. Lilltjejen har varit ute på fotbollsplanen både med den sista träningen inför cupen med laget och ensam nere på vallen tills regnet blev för påtagligt.

Jag har storhandlat inför veckan och åkte naturligtvis på helavstämning. Det var flera år sedan sist och lika nervös blir man varje gång! En isbergssallad för mycket hade jag lyckats scanna in, hellre för mycket än för lite säger jag lättat.