Nordliga dagar
Ibland samlar man på sig så många intryck och aktiviteter att det känns lite övermäktigt att blogga, men eftersom jag vet hur mycket jag värdesätter möjligheten att se tillbaka blir det nu i varje fall ett övergripande inlägg…
Det blev torsdag morgon då vi sade hej då till familjen Luleå och fortsatte vår resa norrut med destination Kiruna. För första gången passerar min Lilltjej Polcirkeln vilket jag hoppas inte blir den sista.
De milsvida barrskogarna breder ut sig och swishar förbi där vi plöjer genom Lappland, glesbygden i dess sanna mening. Och jag älskar det!
Kiruna är inte en ort jag har sprungit ned precis, men visst har jag varit där några gånger under uppväxten. Tillsammans med Johan och hans föräldrar var mitt senaste besök där i tvåtusentalets första tiondel och känns häftigt att nu komma hit
mitt i det häftiga projekt staden genomgår med den flytt som dess centrala del med omnejd står inför.
Jag minns en övernattning med mamma och pappa på gamla hotell Ferrum, sent med vintermörkret härskande där pappa lyckats ordna hamburgare till mig. Dressingen och allt övrigt innehåll fick han skrapa bort för som det barn jag var godkändes endast ketchup.
Nu är hotellet tömt och ska rivas liksom stadshuset redan har gjorts, men det klassiska klocktornet har flyttats till den nya stadskärnan.
Den ikoniska kyrkan har spärrats av och förberedelserna för att lyfta och flytta den sextio meter breda byggnaden har påbörjats. Tänk vilken syn att se den rulla över de speciellt breddade gatorna till sin nya plats!
Med det klara vädret maximerade vi resten av dagen direkt efter vi installerat oss i vår Airbnb, beläget i gamla Kiruna nära den nya E10 som gruvbolaget låtit bygga som ytterligare en del av den stora flytten. Vi drog till Jukkasjärvi och dess plats för
Ishotellet invid Torneälven och fortsatte ut i skogen till Esranges pyttelilla besökscentrum. Check, check!
Vi har övervakat väderappen noga varje dag då utsikterna och utdelat regn varit lika varierande som just prognoser kan vara, så när det klarnade upp något drog vi till Abisko och deras Aurora skylift som syster Nina rekommenderat. Turistbyrån hade såklart
stängt och inga biljetter fanns att boka på webbsidan så jag bokade för dagen därpå, men när vi nu ändå var där, en timmes körning från Kiruna körde vi upp till liften där parkeringen i princip var tom och killen konstaterade att det inte
var några som helst problem att åka denna dag istället så gjorde vi det, och vilken lyckträff!
Från liftens ände gick vi till utsiktspunkten för lite medhavd fika med makalös utsikt över Tårneträsk och Lapporten.
Klockan hade passerat elva och vi såg de tydliga tecknen på regn komma över de intilliggande bergskammarna och beslöt att åka ner.
Med den högt stående midnattssolen på vår vänstra sida, Lapporten med regnet på vår högra och vi sittande i den långsamt nedåtgående linbanan var alla lyckoklöver på vår sida när Ronja fick se sin första hela regnbåge, magnifikt över den U-formade
dalen!
Hade vi varit kvar på toppen hade molnen och vinkeln varit fel, så det var verkligen ett once in a lifetime. Min Lilltjej grät av lycka och inte ens att rädda en straff hade känts bättre, min älskade unge!
Jag har sett en hel vid ett fåtal gånger under en kort glimt medan vi kunde avnjuta denna hela vägen ned och en god stund till därefter.
Vi kompletterade vår lyckliga Abisko-timing med det närliggande vattendragets brusande skönhet.
Klockan var halv ett när vi var tillbaka och en halvtimme senare i säng, med larmet att ljuda klockan fem för att hinna till färjan i Kilpisjärvi, drygt tre timmar bort.
Der måste vara ljuset som gör att jag inte blivit trött när jag kört, trots de tidiga och sena nätterna. Trots den långa dagen och få timmarna av sömn som det blev var det inga problem att kliva upp och packa om ryggsäcken. Men jag fick gasa ordentligt
för att köra in tid till lite marginal åt tankning och kissepaus.
Färjan blev full av folk och därefter fick vi uppleva myggen där vi var snabba att komma in i fjällbjörksskogen. Vi ville fram först innan resten av skocken intog den gula cementklumpen som representerar Treriksröset, eller kanske mer korrekt Treriksklumpen.
När resten anlände hade vi fått våra bilder, Lilltjejen med tjugotal steg besökt tre länder och fångat några spännande Pokémons. Vi hann tillbaka till färjeläget där sjöbrisen möjliggjorde intag av vår ledhavda lunch, fast min pastasallad kompletterades
med några högst ofrivilliga knott som fullkomligen svärmade kring oss så fort vinden mojnade.
Då det ännu var mitt på dagen valde vi att ta omvägen via Norge tillbaka. Betydligt mer spännande landskap än de skogsbeklädda vidderna! Det är ju rena fantasivärlden som tar andan ur mig gång på gång!
Tänk att bo i ett landskap som detta? Det är ju så vackert att det gör ont!
Tillbaka till Sverige, fick se Lapporten igen och så efter många timmar bakom ratten var vi tillbaka. Konstigt nog hade jag inga större problem att hålla mig vaken tills en lämplig sovtid men dagen efter var det huvudvärk och allmän trötthet.
Vi hade en bokad aktivitet, guidad tur i Kiirunavaara, världens största järnmalmsgruva.
Tredje gången jag besöker den och vill minnas att turen var bättre när jag var där senast. Kanske för att vi var för stor grupp och del hela kändes forcerat. Kanske för att pedagogen i mig tyckte att man kunnat göra ditten och datten annorlunda. Men
visst var det en del intressant information om exempelvis hur gruvan underminerar och bokstavligen äter sig närmare och närmare stan med hela elva centimeter per dygn! De tydliga spåren av hur marken rämnar från det tomrum som dagbrottet lämnat
efter sig mot staden som nu anpassar sig och flyttar.
Det ger en hint om vilka värden man anser ligga kvar där under marken.
Denna dag hade vi inga speciella planer så av en slump såg vi på Turistbyrån ett anslag om "Husky voice" som erbjöd besök eller promenad med deras hundar. Så det fick det bli!
Innehavaren, Stephanie hade en småskalig verksamhet vilket gjorde upplevelsen mer personlig när hon mötte och tog hand om oss. Superfina hundar och intressant att lära sig mer om Huskys och draghundar generellt. Så långt ifrån Ådi som bara är möjligt,
haha!
Massa gos medan Stephanie bekantade sig med oss för att bedöma vilka hundar som var lämpliga. Deras instinkt är att dra, de älskar att dra och man kom på sig att tycka det vire en bra idé att ha en sådan draghjälp upp till Kebnekaise!
Genom skogen och längs Tårneälv till liten fikapaus innan vi vände tillbaka lagom till ett rejält regn. Vädret har verkligen skiftat snabbt dessa dagar och vår värd berättade hur klimatet så påtagligt förändrats för dem här uppe de senaste åren.
Nu är ryggsäckar och väskor packade för att lämna vårt tillfälliga hem och Kiruna. Imorgon fyller vi bilen för att åka till Nikkaloukta och första etappen mot Kebnekaise!
Kommentarer
Trackback
