Vid de tillfällen jag och Tarun både lyckats vara på samma kontor plus ha med matlåda, har jag fått smaka hans genuina indiska mat - alltid så gott men galet starkt. Så idag hade jag och Alexander bjudits till honom för lunch, som skulle tillagas från grunden för att vi skulle få chansen att lära oss. Grymt juh!

Så då Lilltjejen aka världens kinkigaste vad gäller mat, till ett hundra procent inte skulle uppskatta det indiska köket fick hon åka till Johan lite tidigare. Jag hade nog föreställt mig att vi skulle hjälpa till och lära oss riktigt hands on. Fast istället hade vi fullt upp med att hinna notera allt som gjordes!

Det var Daal och Egg curry som gjordes och vad jag fann lite lustigt var att det som tydligen kan kallas en form av grundsats, Curry paste - inte innehöll någon curry över huvudtaget! 

Klenisar som jag och deras snart treårige son fick en mildare variant men ändå var det på gränsen för mig - fast så gott! Men den där yoghurtdrycken funkar inte för mig. Yoghurt, vatten och salt! Gläh.

Lagom till scenen på Frölunda några timmar senare hade jag lätt magknip så fann det säkrast att förvarna deltagarna. Hahaha! Jag har visserligen gjort det mesta på scenen men detta hoppades jag kunna undvika! Men det är så gott som allting annat, förkylning, dåligt humör, magknip - det går att träna bort, hehe!

Jag hade med lite svenska godsaker, för trots Taruns vädjanden kunde jag inte komma helt tomhänt. Tyckte detta var en lagom medelväg. Nedre bilden är det som ska bli Daal. De där pluttiga gröna grejerna? Grön chili. Och den är inte från Ica butiken....

Visst är de söta! Läraren mailade en uppmaning att hålla barn och syskon hemma de erfordliga timmarna efter magsjuka. Halsfluss cirkulerar också så när skolans nummer dök upp i displayen antog jag att Lilltjejen till slut åkt dit. Men nej, hon var förvisso inte sitt glada vanliga jag och sade sig ha ont i magen men läraren tänkte att några ord med mamsen skulle muntra upp. Vi kom överens att prova äta lunch i alla fall men när det visade sig vara tomatsoppa var det inte mycket som slunkit ned och jag beslöt att hämta henne. Vi har ju varit så lyckligt lottade att ha en Lilltjej som knappt varit sjuk under hennes nu drygt sjuåriga liv. Förkylning någon gång javisst, vattkoppor och någon släng av feber och en öroninflammation. Hon har hostat tills hon spytt vid något tillfälle men ren magsjuka tror jag faktiskt vi klarat oss ifrån. Jag kan själv bara erinra mig magsjuka en gång, under konfirmationslägret i tonåren och därefter endast en matförgiftning. Hoppas på bra gener som gått vidare till min avkomma.

I vilket fall bäddade jag ut hennes bäddsoffa som hon gillar då hon då kan ligga framför sin tv, men under tiden går hon loss och städar sitt skrivbord! Ligger sedan en liten stund medan jag passar på att städa lite i resten av vårt hem. Dröjer inte länge dock förrän jag märker att hon är uppe och grejar vid sitt skrivbord igen. Den renstädade ytan är full igen då hon sitter och pysslar. Jag kopplar upp mig och jobbar lite och snart får jag sällskap av först en och sedan en andra bordskompis!

Tre toalettbesök och en favoritmiddag senare är hon sitt vanliga jag och vill tillbaka till skolan imorgon. Är hon fortsatt i god form ser jag inget hinder.

 

När vi flyttade hit bytte jag ut hennes dörr till rummet. Satte glasdörren som satt mellan kök och vardagsrum där istället då jag tyckte det var piffigare att kunna se in även om dörren var stängd. Det tycker hon inte längre. Rackarns tung dörr att dessutom krångla ned till förrådet men lyckades till slut få tillbaka den gamla på plats också. Ibland är det verkligen bra att ha tillgång till ett extra par händer. 

 

Det lockar och drar

om nu inte skenet bedrar.

Om man istället drar

kanske chansen förfar.

Maximal koncentration när dominobrickorna ställs på plats. Kvällens fokus har varit presenterna från lördagens kalas så det har byggts, spelats och pysslats med Pokémonkort. Kunde inte låta bli att komplettera ytterligare på ToysRus som hade halva priset plus ett obrutet fynd på Blocket. Själv samlade man Garbage Pail Kids som inte dög till annat än just samlande, och i viss mån äckel av somliga motiv.

Dagens skrivpuff:

        "Nananananaaa-na" Skrattar hon och visar upp sin stora glugg där framtänderna en gång satt, nu magiskt förvandlade till tiokronor av den mystiska tandfen. 

        "Jag vann ige-en, jag vann och du förlorade" Sjunger hon och gör de karaktärisktiska viftande fingrarna vid öronen. Jag försöker att inte himla med ögonen och säger ett glatt grattis och tackar för god match, så som jag försöker pränta in att en god förlorare uppträder. Nu behöver man tydligen bara tillse en god vinnare också.

         "Tack" Skiner hon, min selektivt väluppfostrade unge. "Igen!" Hon börjar redan ställa tilllbaka spelbrickor och kort till ett nytt parti. Jag sneglar på den stora klockan på väggen. Hon ser min blick men innan hon hinner protestera går jag med på en omgång till varpå hon lyser upp igen.

          "Man vad har jag sagt om att vara hånfull Olivia?" Säger jag medan jag blandar korten. Det av fadern ärvda vitblonda håret faller fram när hon slokar lite av mina ord. "Vill man spela med någon som säger och gör så där? Tycker du det är roligt när dina kompisar gör så?" Korten smäller mellan mina händer medan jag ser medvetet milt på henne där på andra sidan furubordet. Visst måste man få glädjas åt att vinna men tråkföräldrarnas eviga kamp att lära sina barn balans och empati får aldrig ta paus. Min ögonsten mitt emot mumlar något med den ton som jag vid detta laget vet har blivit signum när morsan upplevs tjatig. Bara att vänja sig - för oss båda. Våra blickar möts och leendet bryter fram när jag utbrister. "Nu kör vi!"

 

Japp, i fredags var det dags för vad som väl nästan vid det laget kan kallas tradition, mat och bowling på Star Bowling. Mina kamben ser suspekta ut men var helt ok och sedan , kors i taket vann jag bowlingen! Så en glad vinnare och grymtande förlorare. Hahohehihö! Ja, jag vet, ren flax och inget annat.

 

Vid frukosten idag kommer jag och Christer in på simning och av någon anledning på simning i strömmande vatten. Plötsligt minns jag de somrar jag och Jenny badade i Piteälvens klara vatten, precis så strömt att vi kunde hålla oss på samma plats om vi tog i hyfsat ordentligt. Det var rätt häftigt. Hur gamla kunde vi ha varit? Högstadieåldern? Mellanstadiet? Minns att pappa körde över oss tills vi fick/kunde ta den själva över till ön som då inte hunnit bli igenvuxen och förändrad av erosion som den till slut blev. De två forsarnas accelererande av vattnets fart mildrades något där förbi insidan av ön och bottnen var fin och jämn sand. På andra var det rena mardrömmen för en bottenfobiker som jag med stenar och förrädiska stockar. Jag drömmer faktiskt om ön och framför allt den delen av älven ibland. Hur jag kämpar bland de där stenarna och strömmen och rädslan är alltid total. Inga mysiga barndomsdrömmar där inte!

 

På vägen hem ligger jag på Norrleden efter Volvokrysset. Det är dubbelfiligt i motsatt riktning och lång raksträcka. Framför mig ligger en Volvo V40, likadan som min. Plötsligt styr den snett, över den heldragna linjen och till det mötande andra körfältet och blir kvar. Jag väntar på att föraren ska släppa blicken från sin mobil eller komma på sitt misstag, men inte. I de mötande körfälten kommer tre bilar varav en gått ut i det andra för att köra om. Det ser helt surrealistiskt ut och tankarna hinner flyga åt tusen håll. Jag kan ju inte göra något! Och undrar hur tankarna går i det mötande fordonet! Den klämmer sig in mellan de två han börjat köra om och strax efter svänger bilen framför mig tillbaka i rätt körfält. Inte tvärt som man kanske hade väntat av någon som förskräckt upptäckt sitt misstag, utan lika lugnt som den hamnade där. Läskigt!

När vi får tvåfiligt föredrar jag att ha den föraren bakom mig så kör om och sneglar åt höger när jag passerar. Det är tre personer i bilen, en man i femtioårsåldern ser ut att gapskratta bakom ratten men jag hinner inte se de andra. 

 

Igår var det i varje fall Lilltjejens barnkalas på Lekpalatset i Alelyckan som hon valde. Femton ungar blev det totalt som lekte sig svettiga. 

Visst är det en känslig fråga men undrar också hur hon själv resonerar. Rimligtvis tänker, eller ja, tänkte hon alltså bjuda hela klassen då när det är hennes tur? Varken jag eller Johan hade hört talas om denna tjej, Ronja har aldrig varit där och hon har aldrig nämnt eller pratat om henne. Lärarna berättar att Ronja leker med alla och är väldigt omtyckt, vilket vi också märkt. Nu är det nytt år och skolklassen har efter sin första termin satt sig i den form att de har funnit ut vilka de föredrar att umgås med, precis som vilken grupp människor som helst. Ronja fyller först av alla och fick säga vilka hon ville bjuda. Det blev så många att vi fick be henne välja bort några vilket hon förstod. Redan har hon fått tre inbjudningar varav till alla hon inte vill gå. Ska man tvinga henne då? Samtidigt vill man inte sätta det barnet i det hemska att ingen kommer. Man resonerar ju att det väl alltid är någon annan som vill, men tänk om det inte är så? Kan knappt föreställa mig hur jobbigt det måste vara som förälder att inse att ingen vill komma till sitt barns kalas, för att inte tala om barnet självt. Vad säger man? Vad gör man? Och hur gör man när ens barn inte vill gå? Vi försöker motivera, locka, få henne att tänka om men när hon faktiskt kommer med argument och man förstår att hon inte vill - ska man tvinga då?

 

Det har satts upp lite marknadsföring av de pass som hålls i Eklanda. Det där att få till mitt efternamn korrekt är inte helt enkelt uppenbarligen då det nu är några varianter jag sett .

Kör nu också Frölunda torsdagar och massa härlig feedback efteråt! Blir alltid så himla glad!

Mindre kul är tandläkarbesök. De där röntgenbrickorna verkar de göra rakbladsvassa med flit! De mäckar in den i köttet och man försöker att inte rycka till varje gång de trycker än längre in, och sedan ska man bita ihop! Tortyr. Och så anledningen till att jag slutade med juice, läsk, vitamindrycker och förmådde mig gå över till vatten - oerhörd bedrift: Tandstensborttagningsmonstret.

Ljudet. Känslan. Nacksenorna som fiolsträngar och de till synes lugnt vilande händerna på magen är vid närmare åsyn stenhårt spända. Några få sekunder känns minuterlånga och jag tackar min stjärna för att tiden jag lagt på tandstickor och munskölj gett utdelning, plågan blir just bara de där sekunderna och jag får behålla mitt högsta betyg för tandvårdsförsäkringen, woho!

Är det bara jag som blir fånigt nöjd när man får beröm av sin tandläkare? Obegripligt yrke för den delen.

Sedan sist har det också blivit återbesök på värmeverket och deras trevliga arrangemang för allmänheten. Lilltjejen är synnerligen förtjust i "kloooon"!  Ett besök av pojkvännen blev det också, så söta ihop med sina gluggar och hävdar att de är kära. "Vad betyder det då?" Frågar jag och de rycker på axlarna. Men pussas gör de tydligen! På lördag vankas hennes barnkalas som tacksamt nog blir på ett lekland.

Tjo, och så mera träning förstås, hohoho!

En rätt bra dag med andra ord, avslutad med mumsig middag väntandes. För en matlagningsanalfabet är det en synnerligen lyx att ha Christer som inte bara lagar gärna utan också gör det så himla bra.

Just, har ju vetat ett tag att det är på gång men nu är det snabba puckar. Mitt och Kjells uppdrag ska övertas av Capgemini. Kjell som konsult slutar redan i februari och jag som Volvian går över till de nya systemen som håller på att tas fram för att ersätta de vi förvaltat hittills. I april ska min ersättare vara igång, men jag vet ännu inte hur min nya roll kommer att se ut. Kanske jag hittar något annat istället? Känns både bra och tråkigt att lämna. Man har ju på sista tiden faktiskt funnit det ganska givande, att jämföra med för ett år sedan! Lite nöjd att jag inte gav upp ändå, men jäklar vad nära det var några gånger...

Äntligen! Brasa, varm nyponsoppa och eldsotad falukorv. Lilltjejen ville ha med en kompis och valet föll på Isabella som lägligt nog var tillgänglig. Hon fann dock inte riktigt lika stort nöje i att tälja som Ronja gjorde. Så glad och förtjust i sin egna kniv och jätteduktig.

Strax under nollstrecket men ändå bitande kallt trots täckbyxor. Typiskt västkusten.

Stannade lite extra efter simskolan och betade av tre simmärken till. Den blå baddaren var nog det enda märke jag tog som barn, men å andra sidan hade man inga föräldrar som hade något större intresse för att tillse fler. Själv tycker jag det är rätt gulligt med de där små märkena på skölden och hoppas Lilltjejen är på att ta fler framgent.

Lite film, spel och såklart lördagsgodis innan godnattsaga. Tycker det är roligt att hon ibland ber om att jag ska läsa för henne istället för att titta på paddan. Vill och hoppas på att hon ska få läsintresse när hon själv lärt sig behärska konsten till fullo.

Det sade aldrig klick,

men han hade en blick.

Långt ifrån hennes sort,

men kunde ändå inte titta bort.

Vad var det egentligen som hände?

Som gjorde att hon till slut ändå kände.

Trots att han vände och gick,

hennes hjärta ändå han fick.

Kemi i olika former varav den ena ska avnjutas så snart assistenten har somnat. Om blanda var temat igår så var det röja idag, efter att kompisen Felicia blivit hämtad. Då fick julen packas ihop, en aktivitet som Lilltjejen sett fram emot med lika stor entusiasm som framtagandet. Hela granen klädde hon av på egen hand och packade ned i sina tilldelade lådor och förpackningar. Till och med belysningen krånglade hon av för morsan att sedan bara paketera ned i sin kartong.

Nu återstår att se vad för liten tomte eller pryl man lyckats missa, det brukar aldrig slå fel när allt är nedburet i förråd eller uppkrånglat på en vind. 

Betydligt fler när jag vikarierade igen på Odinsgatan i lördags. Tror jag redan sagt det men denna release är verkligen tuff för axlarna! 

Målet var sedan Stadsbiblioteket men det var ju tydligen Trettondagen och sedermera stängt, typiskt nog. Fick bli Konstmuseet istället som jag aldrig besökt. Ganska mysigt att vandra omkring där. Förstod inte fotoutställningen liksom de andra abstrakta och ibland intetsägande verken. Förundrar mig över alla gränser hur flera lager nyanser av vitt på en stålplatta säkerligen värderas till femsiffriga belopp. Kan inte förmå mig att gissa på sexsiffriga - SÅ knäppt kan det väl inte vara? När jag kom in i det ljusa rummet med de vita skapelserna på väggarna trodde jag det var akustikplattor eller något!

Just tror min fascination över det obegripliga yttrar sig i min undran över vad som rört sig i hjärnan på den som skapade. Man måste ju tänka på ett speciellt sätt för att förmå sig till att måla vita tavlor eller arrangera porslinsskrot i ett torn.

Nåväl, en Lilltjej möttes av en lapp innanför dörren med snöre att följa. Genom dörrar, mellan bordsben och över soffan till skafferiet där hennes egna lilla symaskin väntade. Sedan låg resten och väntade på sängen. Från Johan ville hon ha med sig Stefans present - experimentlåda som hon inte kunde hålla sig med att testa. Förberedde en blandning som antingen skulle skakas - i minst tjugo minuter! Eller stå över natten.

Eftersom det är studiedag imorgon kunde vi vara uppe längre, jag kompar tid från jobbet och är hemma med henne. Hon hade svårt att bestämma sig vad hon ville börja med imorgon, experimentera eller sy, svårt beslut som diskuterades ända till sömnen infann sig. Min fina Lilltjej, min fina sjuåriga Lilltjej!

Mjukstartat på jobbet, långpromenerat i Delsjön och plöjt första säsongen av Bron. Liksom hysterin kring Game of thrones fick jag till slut ge den en chans men till skillnad från GoT var Bron riktigt bra. Soffläge framför andra säsongen, dags att plöja vidare.

Jahopp, så var det nästa år, 2018 att vänja sig vid att skriva. Förra året hängde jag på spa i Varberg och detta år blev det Borås där Christian bjöd in till flippertävling a la nyårsfest. Jag introducerades till flipper av Christer och hade utan att ha testat den initiala åsikten att det verkade rätt fånigt. Så fick jag möjlighet att prova och fann det motvilligt underhållande. Frustrerande, men underhållande. Lämnar det irriterad, för att komma tillbaka för att försöka igen - och igen. Inte kunde jag ana att det var så mycket mer än att bara hålla den där jämrans kulan igång!

Fick med mig Robert som också fann det riktigt roligt, men han tillhörde dem som kört lite förut så fick nostalgikänningar till vissa spel. 

Christian hade fixat grymt god trerätters där framför allt soppan på jordärtskocka medförde att jag nästan inte orkade huvud- och efterrätt! 

Det är inte många tjejer som spelar men en familj var där med sina fyra(!) barn varav minstingen var sju månader. Jag var ju inte riktigt mottaglig under Ronjas bebisperiod men nu kände jag hur jag bara ville bära omkring på deras lillis. Supermysigt! Fördelen är ju med låneknodd att man lämnar tillbaka så fort det blir kinkigt. 

Tävlingen gick skrutt, föga förvånande med tanke på att jag har i praktiken noll träning. Men det var helt klart min nivå av tillställning. Ville man sitta och hänga och tjöta så kunde man och ville man inte var det bara att spela. Han har en imponerande mängd flipperspel Christian, omkring åttio aktiva men också andra arkadspel. Ordet mancave räcker inte. Manmansion snarare!