Japp, i fredags var det dags för vad som väl nästan vid det laget kan kallas tradition, mat och bowling på Star Bowling. Mina kamben ser suspekta ut men var helt ok och sedan , kors i taket vann jag bowlingen! Så en glad vinnare och grymtande förlorare. Hahohehihö! Ja, jag vet, ren flax och inget annat.

 

Vid frukosten idag kommer jag och Christer in på simning och av någon anledning på simning i strömmande vatten. Plötsligt minns jag de somrar jag och Jenny badade i Piteälvens klara vatten, precis så strömt att vi kunde hålla oss på samma plats om vi tog i hyfsat ordentligt. Det var rätt häftigt. Hur gamla kunde vi ha varit? Högstadieåldern? Mellanstadiet? Minns att pappa körde över oss tills vi fick/kunde ta den själva över till ön som då inte hunnit bli igenvuxen och förändrad av erosion som den till slut blev. De två forsarnas accelererande av vattnets fart mildrades något där förbi insidan av ön och bottnen var fin och jämn sand. På andra var det rena mardrömmen för en bottenfobiker som jag med stenar och förrädiska stockar. Jag drömmer faktiskt om ön och framför allt den delen av älven ibland. Hur jag kämpar bland de där stenarna och strömmen och rädslan är alltid total. Inga mysiga barndomsdrömmar där inte!

 

På vägen hem ligger jag på Norrleden efter Volvokrysset. Det är dubbelfiligt i motsatt riktning och lång raksträcka. Framför mig ligger en Volvo V40, likadan som min. Plötsligt styr den snett, över den heldragna linjen och till det mötande andra körfältet och blir kvar. Jag väntar på att föraren ska släppa blicken från sin mobil eller komma på sitt misstag, men inte. I de mötande körfälten kommer tre bilar varav en gått ut i det andra för att köra om. Det ser helt surrealistiskt ut och tankarna hinner flyga åt tusen håll. Jag kan ju inte göra något! Och undrar hur tankarna går i det mötande fordonet! Den klämmer sig in mellan de två han börjat köra om och strax efter svänger bilen framför mig tillbaka i rätt körfält. Inte tvärt som man kanske hade väntat av någon som förskräckt upptäckt sitt misstag, utan lika lugnt som den hamnade där. Läskigt!

När vi får tvåfiligt föredrar jag att ha den föraren bakom mig så kör om och sneglar åt höger när jag passerar. Det är tre personer i bilen, en man i femtioårsåldern ser ut att gapskratta bakom ratten men jag hinner inte se de andra. 

 

Igår var det i varje fall Lilltjejens barnkalas på Lekpalatset i Alelyckan som hon valde. Femton ungar blev det totalt som lekte sig svettiga. 

Visst är det en känslig fråga men undrar också hur hon själv resonerar. Rimligtvis tänker, eller ja, tänkte hon alltså bjuda hela klassen då när det är hennes tur? Varken jag eller Johan hade hört talas om denna tjej, Ronja har aldrig varit där och hon har aldrig nämnt eller pratat om henne. Lärarna berättar att Ronja leker med alla och är väldigt omtyckt, vilket vi också märkt. Nu är det nytt år och skolklassen har efter sin första termin satt sig i den form att de har funnit ut vilka de föredrar att umgås med, precis som vilken grupp människor som helst. Ronja fyller först av alla och fick säga vilka hon ville bjuda. Det blev så många att vi fick be henne välja bort några vilket hon förstod. Redan har hon fått tre inbjudningar varav till alla hon inte vill gå. Ska man tvinga henne då? Samtidigt vill man inte sätta det barnet i det hemska att ingen kommer. Man resonerar ju att det väl alltid är någon annan som vill, men tänk om det inte är så? Kan knappt föreställa mig hur jobbigt det måste vara som förälder att inse att ingen vill komma till sitt barns kalas, för att inte tala om barnet självt. Vad säger man? Vad gör man? Och hur gör man när ens barn inte vill gå? Vi försöker motivera, locka, få henne att tänka om men när hon faktiskt kommer med argument och man förstår att hon inte vill - ska man tvinga då?