Det blev….
Grillkorv med mos är grymt underskattat! Har senaste turerna kört in till Backaplan, väldigt bra träning med all trafik, korsningar, cyklister, gående, elsparkcyklar och så vidare.
På vägen hem körde vi via Almhult och den nya glassbaren som öppnat med Lejonet & Björnens sortiment och som blivit vårt nya glasställe.
Kan fortfarande inte riktigt fatta att jag klarade teorin!
Nu när man inte har räntor och amorteringar som äter upp ens lön varje månad kan man köpa sådant som man aldrig annars ens kommit på tanken att ens överväga. Som en motorcykel, eller en snipptränare! Jajjemän, här ska det knipas så inte minsta droppe ska slinka ut när jag gör mina jumping hacks på passen eller nyser. När jag pratat med mina gravida deltagare har jag alltid påmint om vikten av att knipa och jag är inte den enda som alltid slinker iväg precis innan start för att klämma ut de där ynkliga dropparna som likväl ofta ändå inte är tillräckligt. Ibland har det känts som att skyddet ska lossna och klaska ned på golvet av bara tyngden...
Det finns ju alla dessa minnesknep och rutiner att ta till för att träna sin bäckenbotten så som rödljusen när man kör, under tandborstningen eller när man lagar mat. Har aldrig funkat mer än en gång för mig.
Nu kör jag in en minidildo, startar dess app och flyger flygplan, styr fåglar och hoppar häck, helknasigt! Kul eller bara nyhetens behag återstår att se.
Första delen!
Så här glad ser man ut när man klarat teoriprovet! Har inte riktigt sjunkit in ännu, detta var ju det av de två proven som jag gruvat för mest. Knappa timmen innan jag skulle åka hann jag göra några övningsprov till och det sista, till slut, klarade jag med alla rätt och fann det bäst att sluta.
Kände mig ganska trygg ändå, men självklart var det helt andra frågor, scenarior och bilder så nervositeten slog till med full kraft. Använde hela provtiden med fåtalet minuter till godo, tryckte med viss bävan på knappen och fick resultatet direkt, halleluja!
Annat värt att fira var Christers 60-årsdag i tisdags! Fick inte med katterna till morgonsången vilket kanske var lika bra. Han blev uppvaktad på jobbet också vilket jag tyckte var gulligt, tydligen hade han råkat avslöja att han gillade Frosties flingor och deras minskade sockermängd som han ondgör sig över. Ballongen fick han gå omkring med hela dagen, fäst i bakfickan och jag kan se det framför mig, haha!
Till kvällen hämtade vi upp hans syster och mor i Örgryte för vidare färd in till stan och Sukki-Ne, en liten koreansk restaurang vilkens signaturmeny var fantastiskt god! Jag vågade mig på att trycka in hela det friterade ostronet i munnen på en gång, trots min första och ytterst tveksamma första erfarenhet där för flera år sedan.
Det är som det sägs, att det mesta smakar bättre när det är friterat - på gott och ont! Just ostronet var kanske inte gott, men i jämförelse med dessa råa form blev det i varje fall ätbart. Allt det övriga på menyn var nya fantastiska smakupplevelser så där blir det garanterat minst ett till besök! Ägaren som också var där var väldigt trevlig och när hon hörde att vi skulle till Seoul erbjöd hon sig att skicka lite tips eftersom hon också kom därifrån.
Annars har veckan varit helt hysterisk på jobbfronten. Det ska avslutas innan semestern som de flesta, inklusive undertecknad går på från nästa vecka. Vaknade denna morgon till strålande vackert väder och kände för att sticka ut och springa, så då gjorde jag det. Man har ju bara en höft, men vänstra höften, eller snarare vänster höftled kändes konstig de första hundra metrarna innan den kom igång men bara någon kilometer senare protesterade vänster knä. Tuggade mig förbi det tills det släppte något och testade en ny väg västerut(?) mot Lilleby, en lång dold cykelväg genom bostadsområden och lummig skog. För att inte behöva vända och ta samma väg fick det bli de öppna raksträckorna från Lillebygrillen tillbaka, längre än jag planerat och grinigt knä men tillfredsställt sinne som belöning.
Nu är jag vrålhungrig och blir att fira genom att ta motorcyklarna någonstans i det fina vädret och äta middag!
Montering
Glömde ju dokumentera ytterligare en helgaktivitet...montering. Kanske för att det är så jämrans tröligt, men belöningen är oftast god. I uterummet har Christer alltid haft den matmöbel som egentligen hemmahör på utsidan, ingrodd och föga tilltalande enligt min mening. Bord hittade vi på Marketplace men efter fruktlöst letande efter Christers väldigt specifika preferenser hittade han till slut hos någon webbhandlare med bra pris. Utan order- eller leveransbekräftelse från det som jag förstod kinesiska företaget lade vi inte allt för stora förväntningar, men till slut dök aviseringen upp att hämta.
Att till en exempelvis garderob montera ihop en låda brukar vara ok, men när byrån har fem lådor till blir det genast tröligt, likaså ett halvt dussin stolar. Det slutade med att Christer stod i bara kalsongerna och svettades medan vi skruvade ihop dom ändock relativt enkla konstruktionerna.
Att till en exempelvis garderob montera ihop en låda brukar vara ok, men när byrån har fem lådor till blir det genast tröligt, likaså ett halvt dussin stolar. Det slutade med att Christer stod i bara kalsongerna och svettades medan vi skruvade ihop dom ändock relativt enkla konstruktionerna.
Ta-daa!
Jag är ju mer för höga ryggstöd med dess bekvämlighet medan Christer prompt ville ha denna typ av design och jag får väl erkänna att det blev både ljusare, luftigare och helt ok sittkomfort. En matta därunder hade varit mysigt men mindre funktionellt ur matspillosynpunkt. Vi båda föredrar den mer avskalade inredningsstilen men där till och med jag enligt mitt tycke är nedtonad är Christer mer åt asketisk munk. Det är dock att föredra, skönt att slippa pryttlar och dammsamlare eller ett envist vidhållande av en stil och smak som är helt fjärran min.
Mitt inredningsintresse är ju som alla vet närmast noll och engagemanget blir än lägre både för husets in- och utsida när min inställning någonstans i bakhuvudet är att vi inte ska bo kvar särskilt länge. Lilltjejen har inte många år kvar innan hon är redo att bli självständig och huset är alldeles för stort för bara två så varför lägga massa tid och pengar då? Fokus är mer förberedande för försäljning på framför allt utsidan men kliar lite i fingrarna nu att ta tag i det övre garaget. Misstänker dock att det är mera mitt ordningssinne som är orsaken till klådan, ungefär som att se ett kaotiskt kylskåp vill jag in och röja, helst när det är någon annans...!
Blött
Förhoppningsvis ger det sig till imorgon så vi kan komma ut en sväng på tvåhjulingarna.
Semestertiderna är igång vilket märks på deltagarantalet, har aldrig haft så få i Sisjön och i morse var det också något färre än vanligt. Svettig och slut blir jag oavsett men idag var det väldigt stumma axlar och ben, kanske för att jag lämnade blod igår.
Semestertiderna är igång vilket märks på deltagarantalet, har aldrig haft så få i Sisjön och i morse var det också något färre än vanligt. Svettig och slut blir jag oavsett men idag var det väldigt stumma axlar och ben, kanske för att jag lämnade blod igår.
Efter dusch drog jag eftersvettig till Frölunda torg och shoppade loss. Trosor och sport-bh stod på agendan men fick med mig också några sommartoppar och linnen också på rea från Stadium. Med sport-bh:ar som väl närmar sig tio år med brustna sömmar fick till och med jag inse att det var dags att byta.
Igår fick vi tummen ur och kombinerade lunch med god gärning, två år sedan jag lämnade sist! Låga järndepåer och resor till Indien har varit orsaken men framför allt den där tummen som av någon anledning suttit väldigt hårt denna gång. 138 i blodvärde är helt klart godkänt, nere på 117 och svajade som jag gjorde där innan jag fick bukt med menstruationerna.
Christer är på bio med sina tjejer så jag intog min vegetariska middag med ostbågar till förrätt, hubbelibubbar till varm, eh kallrätt och snackoliver nu på bordet intill mig som efterrätt. Skriver som sagt teoriprovet på torsdag så sent omsider beställde jag teorin i bokformat trots att jag har den digitalt via körskolan. Jag föredrar ju ändå det fysiska formatet när det kommer till böcker. Den är relativt lättläst så lär hinna plöja igenom både den och dess övningsuppgifter ikväll.
När jag kom hem efter shoppandet var jag hungrig som en varg och körde in lunchlådan med mos och köttbullar som badade i sås. Mikron är placerat högt, i ansiktshöjd och med låsspärrarna uppstickande i övre hörnen på luckan som öppnas nedåt, ännu en idiotisk grej utöver all handpåläggning som krävs för att använda den, framför allt när den är placerad så högt.
Självklart fastnade jag i låsmekanismen när jag lyfte ut lådan och den med dess innehåll föll över en och en halv meter med i golvet. De där klippen man ser i sociala medier av stackars satar som tappat grytan med storkkoket? Ungefär så men jag kunde inte med att fota eländet.
Kan bara säga att vi lär hitta gräddsås på lite olika obskyra platser en lång tid framöver.
Gardinerna är nu tvättade men utöver dom var det förutom golvet, på väggar, köksluckor, knivställ, brödrost och ända bort till Kitchen Aiden, till och med uppe i taket! Jag hade satt mig på rumpan om jag inte velat ta hand om extra tvätt också och yla som en hund. Men en jycke hade förmodligen istället blivit entusiastisk och genast bistått med uppstädning på sitt egna omättliga sätt. Christer som bevittnade det hela såg ett ögonblick ut att fundera på om han skulle skälla, skratta eller himla med ögonen men gick istället och hämtade hink och trasa, klok karl.
När gardinerna torkat lär de behöva strykas, skit också. Jag tycker nästan det blev snyggare i köket utan dom.
Nu ska jag plugga vidare.
Nedräkning
Vi äter hubbelibubbar nästan var och varannan dag, eller i mitt fall kanske snarare grädde med jordgubbar...Christer föredrar att istället dränka dom i mjölk vilket låter väldigt blaskigt i mina öron. En av de varmaste dagarna hittills igår så välsignat skönt att efter middagen bege sig ut och övningsköra och känna den varma fartvinden svalka. För en månad sedan tyckte jag det var läskigt att låta hastighetsmätaren passera femtio och nu känner jag mig bekväm där skyltarna tillåter åttio. Jag har lärt mig behärska reglagen så det går på automatik och således inget oros- eller stressmoment, börjat lita på cykeln och hur jag kan och ska hantera den och känner nu inget annat än att jag vill ha mitt kort så jag kan köra fritt! Nästa vecka är teoriprovet så nöter övningstest varje kväll och har nu i varje fall fler godkända än underkända om än marginellt, sista veckorna har det i varje fall nästan bara varit grönt.
Nu när vi i det fina vädret håller dörrarna öppna knatar Liten ofta ut, men det var tveksamt i början och oftast blev hon sittande innanför tröskeln för att väl ute vara osäker och redo att rusa in vid minsta tveksamhet. Att gå ut genom luckan gör hon dock inte så sandlådan får ännu vara kvar.
Lilltjejen svettas med Johan i Spanien några dagar till för att nästa vecka gå in i förberedande Gothiaträningar. De har helt klart förväntningarna att ta sig till final igen och denna gång också vinna, ganska naturligt medan jag med min pessimistiska natur i vanlig ordning håller förväntningarna låga.
I samband med turneringen går jag på semester, tar en vecka ledigt från jobbet samt avsäger mina combatpass för att volontärarbeta, liksom alla andra föräldrar i coregruppen. För de andra föräldrarna är det ingen pardon, alla måste tillse sina tilldela pass i café, grill, som trygghetsvärd och så vidare. Gothia är en stor inkomstbringare till klubben och lagen och som för i princip all ungdomsverksamhet är den beroende av de frivilliga föräldrainsatserna. Nyligen kommunicerades ytterligare arbetsuppgifter som föräldrarna förväntas tillse för att avlasta tränarna. Sociala aktiviteter, bemanning till A-lagsmatcher, försäljning och så vidare. Efter att klubbens ekonomi varit nära ruinens brant har styrningen, engagemanget men också det förväntade engagemanget stramats upp.
Läste att regeringen tillsatt en utredning för att gå till botten med det minskade barnafödandet i landet. Oavsett ålder, ursprung, samhällsklass eller ekonomiska förutsättningar så går antalet ned, såpass att man nu finner skäl i att ta till åtgärder, något man redan gjort i andra länder med liknande nedåtgående trender. För en oinsatt som jag känns det likväl inte särskilt konstigt, vem vill sätta barn till den värld vi har idag? Inte bara av den världs- klimat- och ekonomiska osäkerhet som nu råder utan den individualistiska och egoistiska samhällstrend vi skapat. Det egna livet ska vara lätt och utan förpliktelser, där platsar inte det mångåriga ansvaret för en annans liv och välmående särskilt väl. Vi får väl se om det finns tillräckligt någon att ta hand om mig och min generation den dagen jag sitter där på ålderdomshemmet...
Nedräkningen till dagen jag sitter där på hemmet känns onekligen otrevligt nära är man de facto nu närmar sig femtiostrecket, men än närmare och betydliget trevligare ligger nedräkningen till semestern som visserligen börjar med jobbet på Gothia cup men därefter sträcker sig hela fyra veckor ända in i augusti. Jag kan inte hymla med att jag, trots det faktum att jobbet sitter löst, likväl ser fram emot ledigheten.
De tre
Av de tre i juni rekommenderar jag två och avråder från den tredje.
Vem kunde tro att ålar kunde vara så intressanta? Engagerande och lärorikt i samklang med välgjort berättande blev detta verk en mycket positiv överraskning.
Från dessa onekligen mystiska långsmala varelser till lika verklig men mera känslomässigt berörande berättelse av Anna-Karin Karlsson. Bara språket gjorde att man lyssnade med behållning, detta gamla bruk av ord kanske kan upplevas högtravande av somliga men för mig bistod i förflyttandet till den karga men också kärleksfulla verklighet som rådde för endast tre-fyra generationer sedan.
Sofie Sarenbrants senaste i serien om Emma Sköld blev mer en pliktskyldig lyssning då jag följt de andra, men så snart jag börjat erinrade jag mig en skeptisk känsla jag troligtvis hade senaste gången också. Författaren har en irriterande förmåga att överdramatisera och försöka beskriva känslor och karaktärers handlingar som känns både orelevanta och orealistiska. Uppläsaren Katarina Ewerlöf är populär men för mig har hon en satsmelodi som gör Sofies meningsbyggnader än sämre. De nästan tolv timmarna fick jag försöka bortse från dessa störmoment och fokusera på själva storyn som jag nu knappt ens kommer ihåg. Vad jag hoppas komma ihåg dock är att inte lägga tid på nästa bok i serien samt undvika denna uppläsare.
Junislut
Utan större problem tog Lilltjejen lag hem segern i Newbody family cup i Åby. I övrigt en lugn helg med bakning av paltbröd, kubbar, övningskörning och försök till övningskörning på en osedvanligt blåsig söndag, så blåsig att mina improviserade koner i form av små
petflaskor hade behövt vara helt vattenfyllda för att eventuellt kunna stå på plats. Vi lade ned försöket med höghastighetsbanan och begav oss ut på vägarna men bara vägen ut mot Almhult bjöd på sådana vindar att till och med Christer fann det obehagligt. skogarna till Lillebybadet dämpade men sedan fick det räcka.
Martin kom förbi under eftermiddagen för lite grillning innan någon Formel-1 de skulle kolla min combat. När jag stod på parkeringen utanför klubben vaggade bilen av den ihärdiga blåsten.
Denna kväll gick det betydligt bättre ur vindsynpunkt men inte höghastighetsbanan där jag av någon anledning har väsentligt mycket svårare med vändningen åt höger än vänster. Om och om, varv på varv tills frustrationen kändes i gashandens handled och kläderna klibbade av svett. Gången dessförinnan vi tränade gick det nästintill felfritt men nu ville det sig knappt efter oräkneliga försök. Frustrerande!
Grön-svart
Oavsett om man stått nära eller inte så upplever jag att det svåraste är att bevittna de andras sorg, vänner, släkt och familj. Jag hade ju en plan att placera mig långt bak i kyrkan, jag var ju varken nära Niklas eller är en riktig del av familjen längre. Men Ronja ville annorlunda och familjen inkluderade mig utan förbehåll framme hos dem på andra raden. Det blev ett sammelsurium av känslor kring skuld, malplacering och kritiskt dömande av andra men påminde mig att stunden inte handlade om mig utan om Niklas och gjorde mitt bästa att skjuta undan känslorna.
Mina många tårar som jag inte kunde hindra var en ren och skär spegling av den sorg jag nu fick se, framför allt smärtan jag inte ens kan föreställa mig kring att ha sitt eget barn i kistan framför sig, och jag kunde bara förundras av all kärlek och uppskattning som Niklas uppenbarligen uppburit då kyrkan var full och avskedsceremonin tog över en halvtimme.
Mina många tårar som jag inte kunde hindra var en ren och skär spegling av den sorg jag nu fick se, framför allt smärtan jag inte ens kan föreställa mig kring att ha sitt eget barn i kistan framför sig, och jag kunde bara förundras av all kärlek och uppskattning som Niklas uppenbarligen uppburit då kyrkan var full och avskedsceremonin tog över en halvtimme.
Här var det bandylaget han tränade, kollegor från arbetsgivare men också uppdragsgivare från kommunfullmäktige, en oändlig ström av vänner och släktingar som alla ville hedra och visa honom sin uppskattning.
Är det inte vad mycket i livet handlar om, att lämna avtryck, att människor ska minnas en med glädje och kärlek? Och jag kan inte låta bli att inse hur min egen begravning lär se ut.
Är det inte vad mycket i livet handlar om, att lämna avtryck, att människor ska minnas en med glädje och kärlek? Och jag kan inte låta bli att inse hur min egen begravning lär se ut.
Inte för att det handlar om att ha mest vänner när man dör, utan just insikten att de val och det sätt jag valt att leva kommer att lämna ett väldigt begränsat avtryck och jag försöker som många gånger tidigare reflektera kring min ensamhet. Men som varje tillfälle är slutsatsen att jag ibland kan önska att jag vore den extroverta personen med stor och aktiv social krets men inser och accepterar att så inte är fallet, att det inte handlar om att ha flest sörjande på sin begravning utan att ha levt sitt liv på det sätt man själv velat göra.
När jag åkte därifrån fick jag med mig två av de kommunfullmäktige som deltagit där det vanliga småpratet till slut avslöjade att de var Sverigedemokrater och jag ofrånkomligen fylldes av motstridiga känslor. Jag erkänner dock att jag är för dåligt insatt, bara dömer efter mina ytliga föreställningar och begränsade erfarenheter och inser och accepterar också att vi alla är människor som har olika åsikter och värderingar, men likväl kan dela sorg och respekt för vissa människor.
Klen
Det är bara onsdag men sådana dagar att jag bara suttit på röven från tidig morgon till arbetsdagens slut, knappt haft tid att gå på muggen och korta mediokra luncher av det jag förmått frambringa. Jag tränade i söndags men ändå kände jag den där krypande närmast växtvärksliknande smärtan i armar och ben som jag brukar få när jag inte tränat på ett tag.
Då jag insett att jag är stark som en sparris fick det bli ett pass med skivstången och kunde bara konstatera att benen darrade efter den dryga halvtimmen. Den lackande svetten skyllde jag på solen som jag fann större nöje att avnjuta en stund efter vedermödorna som inkluderade en runda med specialsekatören över parksliden. Det är sant som man läst: Klipper man ned den blir den förbannad och växer ännu värre!
Mitt enda besök utanför dörren senaste dagarna var när jag körde till Åby igår kväll för ett Gothiamöte, vårt sista innan turneringen drar igång. Firade med grillkorvar och mos på intilliggande Franks efteråt och kan bara hoppas att allt kommer förlöpa väl om några veckor, denna gång i varje fall bättre förberedd så dagarna kanske inte blir lika långa som förra året. Lilltjejens matcher har förlagts på andra planer på andra sidan stan så även om jag och min parhäst ska försöka dela upp halvdagar mellan oss så räknar jag inte med att hinna se något av gruppspelet. Jag är nog för mycket av samvetsgrant kontrollfreak för att lämna mitt ansvarsområde ens för en stund.
Av behov att se något annat än arbetsrummet och andas inomhusluft körde jag nyduschad för att handla men först via Lilleby och en stund på solvarm klippa. Två killar på moped var en hårsmån från att köra in ganska precis i bilens högra framhörn när de genade ut från parkeringen vid campingen. De hade inte ens vett att se ursäktande ut och jag glömde av chocken och tvärniten bort att åstadkomma en huvudskakning, en sådan där långsam och survuxet förmanande, äsch också!
Christer är på after work sponsrad av Lerums kommun. De har uppenbarligen gott om pengar i den kommunen och han uppskattar att äntligen ha ett upppdrag hos en kund där de uttryckligen uttalar att "Pengar inte är något problem!" Att de har sin andra after work på två månader säger kanske en del och jag försöker att inte störa mig å Lerums skattebetalares vägnar. När jag var lärare i Stenungsund kunde jag inte ens finna mig i att skolan tillfälligt lånade pengar av mitt arbetslag för en planerad aw så rektorn fick lösa det på annat sätt. Jag minns att jag ondgjorde mig om det i ett blogginlägg.
Nu ska jag krypa till kojs och nöta teori. Klarade mitt första testprov igår kväll och fixade därefter två till godkända av bara farten! Nöta, nöta, nöta!
Mellanlandning
Så var man tillbaka efter dagar av lättja och lyx och en arbetsvecka med möten dagarna igenom utöver torsdag då Niklas begravning väntar. Blev inbjuden till den efterföljande minnesstunden också och även om jag som sagt inte stod honom nära känns det viktigt av respekt till Monica och Tomas att närvara. Gick tillbaka i mina inlägg och noterade att jag där och då i duggregnet skrev fel, det tog inte tre månader efter diagnosen, det gick endast tre veckor. Det är så skrämmande tragiskt.
Kokat en laddning palt, alldeles för längesedan, svettats med mina Frölunda fighters, svettats på infartens kullerstenar som visserligen är fina när ogräset nu är borta men jag lika gärna kunnat asfaltera över, så galet mycket jobb som krävs för att underhålla. Till söndagens fina väder tog vi en längre tur på motorcyklarna till Brobackas café utanför Sjövik. Intressant att ett litet våffelställe mitt ute i ingenstans i skogen, ingen utsikt eller annat landmärke och ljuden från väg 190 på andra sidan träden, lockar så oerhört mycket gäster. Vi kalasade på deras speciella och mycket goda våfflor innan vi igen avnjöt de varma vindarna hemåt.
Jag har förresten bokat både teoriprov och uppkörning nu, uppkörningen kan jag avboka om jag kuggar teorin men eftersom det var ont om tider rekommenderades jag att boka. Så drygt två veckor nu att råplugga och så uppkörningen i augusti, den första lediga tid som fanns. Därefter hade de först i september, så nu får jag banne mig se till att klara av detta! Övningsproven jag gör misslyckas varenda gång...!
Bortse från den övervattnade Fredsskallan och notera Litens sovställning med tassarna i vädret. Sedan Lilltjejen åkte till Johan har både hon och Mini sovit hos mig varje natt, gott att vi har bred säng!
Midsommar!
Risk 1 och 2 avklarade! Väldigt nyttiga kurser med stor behållning, framför allt när man har en kursledare som så uppenbart kan sina motorcyklar. Damen i min ålder tog sitt kort som sextonåring och hade ett mindre stall av tvåhjulingar där hemma. När vi gick laget runt och delgav vilka cyklar vi hade hade hon stenkoll på vilka de alla var!
Risk 1 med teori under förmiddagen och Risk 2 med körning efter lunch. Kul men var rätt slut efteråt. Kanske dags att boka in teoriprovet som många av de andra hade gjort.
I dagarna två har vi varit på Bjertorp slott ute på Varaslätten, min sextioårspresent till Christer. Åkte upp på onsdagen och hem idag, midsommarafton efter alldeles för mycket okynnesätesfrukost.
Bytte champagnen till Fanta, haha!
Slog lite på rangen innan incheckningen och bollarna gick överraskande bra för oss båda med tanke på att vi inte spelat på två år.
Efter delikat frukost ute i morgonsolen hämtade vi picknickryggsäcken och styrde norrut till Kinnekulle naturreservat för en drygt tio kilometers vandring på dess västra sida. Den heltäckande mattan av ramslök var fascinerande och doften synnerligen utpräglad.
Oerhört vacker skog, men längre upp blev både skogen och underlaget tråkigare med vanlig bland- och snårskog till grusväg hela vägen upp till utkikstornet där Christers höjdrädsla blev tydlig. Skönt på ett sätt att det inte bara är jag med fobier!
Undrar om det inte är första gången jag ser Vänern? Intog vår medhavda lunch, helt ok med god kycklingsallad och goda ostar med marmelad, deras rabarbermarmelad som vi blev helt sålda på.
Glass vid Bohus fästning medan vi betraktade tillströmningen av midsommarfirare. Väl hemma igen lade vi oss och stekte i solen, slumrade och svettades innan ett svalkande dopp och ombyte för middag. Som de latmaskar vi är hade vi bokat bord på Sjömagasinet som erbjöd midsommarbuffé som visade sig vara riktigt bra. Gottigt ifrån havet och gottigt från grillen, självklart med jordgubbar som avslutning.
Solen står ännu högt med har precis försvunnit bakom trädtopparna för oss där vi nu sitter igen på terassen. Från andra sidan skogen hör vi högljutt firande och barnskrik. Överallt mötte vi människor i ljusa kläder och blomkransar på huvudet på väg till något firande och här sitter vi och jag tycker att vi hittills haft en jättemysig midsommar!
Sommarbränna
Jisses vilken sommarvärme det blev idag, äntligen gav de isande kalla vindarna vika för ljuva varma med stekande sol. Medan Lilltjejen smorde in sig för grillning drog jag på mig tjocka skyddskläder för körlektion, ok när man kör en hastighet som ger svalka men efter varv på varv i höghastighetsbanan och framför allt lågfarten var svetten ett faktum.
Jag har en tendens att börja övertänka och då kör jag sämre. Nu var det den hårda inbromsningen jag aldrig haft problem med som jag plötsligt fick kämpa med att få korrekt.
Jag har en tendens att börja övertänka och då kör jag sämre. Nu var det den hårda inbromsningen jag aldrig haft problem med som jag plötsligt fick kämpa med att få korrekt.
Hemma igen kastade man av sig kläderna för att göra unge och karl sällskap i solen. Galet varmt, till och med såpass att jag till slut tog mig ned i vattnet!
Mini blev inte långvarig trots försöket i skuggan.
Några stekande timmar senare fick avkomman dra på sig gröna stället för match mot Lerum på deras hemmaplan. Tydligen skulle det ha varit F12 men då de var på cup körde våra F11 istället vilket blev i mitt tycke bra träning då de körde den mindre 9-mannaplanen. Hon har på grund av Nicklas stått över de två tänkta matcherna i veckan men nu kände hon sig redo och gjorde det riktigt bra. Så nu väntar ännu en match imorgon på hemmaplan. Ska bli molnigt hela morgondagen vilket nog är det bästa för mitt svedda skinn...!
Årskurs sju och ws
Så har man kommit till det stadium då ens älskade avkomma inte längre finner det nödvändigt att ha sina päron med på skolavslutningen, inte ens villig att ställa upp för den traditionella fotodokumenteringen i avslutningsstass. Den ömma modern fick istället fokusera på eftermiddagens kommande workshop, ett ansvar jag tar på stort allvar med det förtroende jag erhållit av personerna som bett mig om hjälp. Framför allt då ämnet handlade om arbetsmiljön som i medarbetarenkäten fått utstickande lågt resultat i denna grupp, ett ganska svårt ämne att hantera då det gäller att få till en miljö där deltagarna vågar dela med sig och som facilitator hålla sig neutral, men också som jag senare fick höra en relativt svår grupp med starka röster och åsikter.
Jag vet att många tar sig an en workshop med lite öppna frågeställningar och ett gäng post-it block men för mig är det dyrbar tid som deltagarna och uppdragsgivarna lägger för frågor som uppenbarligen anses vara så viktiga att vara värd den samlade mängden timmar hos alla dessa. Då tycker jag att det som facilitator är en skyldighet att tillse att tiden används på bästa möjliga sätt till den utkomst man förväntar sig. Det ska inte spillas tid på praktiska gupp utan fokus ska ligga på processen och utkomsten.
För de tre timmar jag fått till förfogande att genomföra workshopen ägnade jag minst tio till förberedelser samt de sista-minuten anpassningarna som oftast följer när man väl är på plats och vet hur många man faktiskt kan förvänta sig. Som tack fick jag från alla deltagare som oftast bara vill komma därifrån så snabbt som möjligt, skriven feedback full av konstruktiva positiva kommentarer, en tapetserad pelare och vägg med ego-boostar!
Efteråt känner man sig ganska slut, när man sammanfattat utkomsten och återkopplat till deltagare och uppdragsgivare, men med facit i hand också slut på ett väldigt tillfredsställande sätt.
Gav mig ut i rusningstrafiken för att hämta Lilltjejen i Partille där hon och några klasskompisar kört High-Advendure, höghöjdsbanan tillsammans. Tyvärr var det åldersgräns på de två sista banorna men tror de hade kul ändå och fann det tillräckligt utmanande. Superkul att de hittar på sådana här aktiviteter men så är de alla tuffa och aktiva sporttjejer också och ju äldre de blir desto mer grejer kan de göra på egen hand.
Väl hemma kände jag mig för slut för att ställa mig vid spisen och med tanke på att Lilltjejen höjt sig i några ämnen fann jag en ypperlig ursäkt att låta henne välja utemiddag istället! Valet föll på Sushi Yama så det fick det bli tills magen stod i fyra hörn, men självklart fanns det plats för glass på vägen hem efter vi handlat i Högsbo.
Tyvärr har de inte längre ägglikör men hasselnöt är ny favorit.
Så nu har ungskrället sommarlov och inga livstecken har ännu skönjats där uppifrån. På söndag tar pappaveckan vid som i sommarlovets anda utökas till fyra innan hon kommer tillbaka för fyra hos oss. Fick veta att Nicklas begravning blir om två veckor, ljust och opretantiöst enligt hans önskningar. Familjen kommer att bära de vita Gaiströjorna så jag får rota i garderoben efter något icke-svart vilket blir en utmaning. Han hade hunnit fylla i ganska mycket i Vita arkivet, detta dokument som underlättar så oerhört mycket för de efterlevande och även om jag själv inte fyllt i det så har jag och Lilltjejen pratat om tankar och funderingar kring just begravning, att jag inte vill att hon ska känna skyldighet att underhålla en grav, att jag inte har något behov av fysiskt eftermäle i annan form än i den som är just min älskade dotter.
Eller så kunde hon ställa min urna bredvid Bror och Brorsans, vilket fick henne att förfasas, haha!
Apropå förfasas så avslutade Hemfrid sitt arbete i hallen och påpekade försynt att de hittat en död mus i hörnet. Jag vet inte om den Bangladesiske mannen trodde på min förklaring att det var katternas verk men de rörde den inte så jag fick förpassa den ut i skogen.
Följande morgon indikerade uppmärksamheten från tre pälsansikten att ytterligare en mus fanns i mitt arbetsrum, levande och sedan plötsligt försvunnen för att senare hittas under den korg den gömt sig bakom och jag i mitt letande kanske råkat placera uppepå stackarn. Den såg lite tillplattad ut. Oops.
Ikväll vankas Dungeons and Dragons där Lilltjejen ska hoppa i sin roll som Vega tror jag det var, krigaren utrustad med stekpanna!
Hemfrid
Jahopp, så har jag också blivit en av dom, en av dom som anlitat hemstädning. Det känns ärligt talat lite skämsigt, att ta reda på sin egen skit kan jag anse vara var och envars eget ansvar. Men som så många andra förändringar slår man först ifrån sig innan man vant sig och accepterat det nya.
Min bekantskapskrets är inte stor, ryms inte ens på ena handens fingrar, men av denna och av det ytliga prat jag ibland deltagit i har jag fått uppfattaningen att just hemstäd är något som de flesta har eller också testat. Den vanligaste kommentaren av de som hoppat av har varit att de i princip måste städa själva före städfirman kommer - vilket onekligen känns som ett fråntagande av hela poängen.
För firman gör ju inte det där som kanske de flesta just önskar att de gjorde - plockar undan all skit som ackumuleras när man tja, lever sitt dagliga liv så som smutstvätt, disk, reklamutskick, skräp, kläder som hamnat i limbo mellan torkställningen och garderoben, leksaker och så vidare. De rensar inte i garaget och sorterar ut urvuxna kläder eller uttjänta verktyg, hur skulle de kunna göra det?
Via jobbat fanns flera aktörer att välja bland för en mindre rabatt så nu har jag i vilket fall två engelsktalande killar här för en vad de kallar första storstädning innan våra avtalade månatliga besök träder i kraft. Vi exkluderar arbetsrummen, nedervåningen, tvättstugan, Ronjas rum och gästrummet. De är helt enhelt för belamrade med grejer att det blir meningslöst för dom att gå in och dutta.
Inte heller låter vi dom ta golven eller dammsugning av de klädda möblerna. Med tre katter rastar jag redan dammsugaren minst en gång i veckan, helst två. Vad som blir kvar för dem är ytstädningen, det vill säga dammtorkning samt badrummen.
Känns som sagt lite kymigt att ha dem här, som att jag fuskar! Men å andra sidan inte haft några problem att anlita däckfirma för byte av mina däck, eller jo, lite skäms jag faktiskt men urskuldat mig med att det ingår i min tjänstebil.Känns lite bättre i samvetet nu i varje fall när jag inte använder däckhotell.
Christer har liksom min före detta granne i alla år anlitat fönsterputsare typ en gång i månaden vilket jag tycker är helt galet, så har nu fått honom att dra ned det till typ två gånger per år. Själv tror jag att jag tvättade mina fönster i Balltorp typ en gång under åren jag bodde där, okej, köksfönstren kanske varje vår när det skarpa solljuset avslöjade det gångna årets negligering!
Får väl se hur det känns när de är klara och vi testat på detta några gånger, risken finns ju att man vänjer sig.
Vilken bortskämd tillvaro jag satt mig i och kommer på mig själv ibland, senast så sent som igår att känna lättnaden att kunna handla de där extra drickyogurtarna till Lilltjejen eller byttan med Magnumglass som vi snöade in på där ett tag innan räntorna gick upp.
Mina sparanden är igång hos Nordea och Avanza, avsätter mer än jag kunnat hoppas på samt betalar Christer symbolisk summa varje månad men likväl åka till Stadium och leta ny väst medan Lilltjejen var på träningen igår. Dragkedjan hade gått sönder totalt och som den konsumtionssyndare jag blivit köper jag en ny. Det visade sig dock vara embarmerligt dåligt utbud på västar hos både Stadium och Intersport så får leta vidare.
Ene killen hade knappt hunnit börja i köket när jag hörde de karaktäristiska ljuden av en hulkande katt, och det var ändå med viss barnslig, jag vet, men ändock tillfredsställelse som jag högg sprejflaska och papper för att leta reda på syndarens produkt. Kan själv minsann!
Har träningsvärk i benen och knän och höft gnäller fortfarande lite efter min plötsliga löprunda där i söndags, ikväll ska jag vikariera för My i Sisjön så får se om knät håller bättre än i söndags.
Hantering
Utöver försöket att lätta på trycket genom att pressa mina knän tills de gav upp, lagade jag Shepherds pie och rullader att lämna över innan min klass i Frölunda. Till sista låtarna kunde jag knappt längre böja vänster knä men kändes ända bra att köra och koreografin satt som ett smäck.
Lite kul att Kristian, en gammal kollega sedan tiden på CRM dök upp då hans spinningpass ställts in och han som var inställd på att träna testade på combat istället, något helt bortom hans comfort zone. Det tycker jag är grymt!
Lilltjejen är nedstämd, beskriver det hela som overkligt och när jag träffade föräldrarna som hastigast igår var det av sorg präglade ansikten jag mötte. Men de tillhör den starka och pragmatiska generationen, hanterar och accepterar realiteterna för vad de är, fortfarande nästan mer måna om sin omgivning där det ofta blir ett bakvänt scenario att trösta chockade och sörjande vänner och släktingar. På ett sätt skonsamt att det gick så fort och inga utdragna månader av smärta och tuffa behandlingar som endast drar ut på det oudvikliga, men här fanns ingen tid att förbereda, knappt komma över chocken och nå ett accepterande, en process som många inte ens fullgår efter månader och år av kamp.
Vi har alla olika sätt att hantera sorg, ingen överraskning att träning har varit och är mitt. Lilltjejen drar sig undan, "vill bara sova för då kan man inte tänka eller känna", vilket jag tycker är oroande. Men hon har heller inte ställts inför något riktigt traumatiskt förrän nu och således inte behövt hitta sina verktyg ännu, så jag vill göra mitt bästa för att tillse att hon håller dörren öppen och inte undviker eller flyr undan de utmaningar som hon kommer att ställas inför i livet.
Ingen
Det var inte sorgen som väckte mig men det var sorgen som drev mig upp och ut. Det var sorgen som drev mig över tio kilometer i ett tempo högre än jag haft på flera år, i den gryende morgonens lätta duggregn. Jag hann knappt hundra meter innan jag överraskades av värken i strupen och tårarna som vällde över. De blev mina sporadiska följeslagare till mina taktfasta steg mot asfalten.
Sorgen är inte min. Vi var inte nära min ex-svåger och jag men Monica och Tomas är så nära föräldrar till mig som jag någonsin kunnat få och de har förlorat ett barn. Johan har förlorat sin bror. Knappt tre veckor efter beskedet om cancer och hur den tagit över hans kropp fick jag beskedet igår kväll. Från att kastas mellan hopp och förtvivlan, till möjlig behandling till att handla om veckor som inte ens blev två.
Ingen ska behöva begrava sitt barn.
Sorgen är inte min men jag känner den ändå. För maktlösheten att inte kunna lindra, för livet i all sin obarmhärtighet.Helg
Vi har helg i dess rätta bemärkelse! Några nationsldagsfirare är vi inte utan var endast utanför dörren för att övningsköra bort till ICA Maxi Högsbo där de hade riktigt bra erbjudande på lösgodis, höhö! Sedan kom regnet och jag plockade fram ett pussel och lät mig ackompanjeras av dess smatter mot takfönstren samt poddar.
Katterna är mysigt sällskap men inte så hjälpsamma. Christer spenderade timmarna nere i biorummet för att sortera och packa filmer för återvinningscentralen respektive Marketplace. Alla flyttkartonger vi använde vid min flytt fylldes snabbt.
Körlektionen i torsdags gick inte alls lika bra som förra veckan. Regnet kom precis när vi åkte och jag som aldrig kört i regn fann det obehagligt med de våra vägbanorna. Framme vid övningsfältet slutade det men jag märkte hur jag inte vågade lita på underlaget trots lärarens försäkringar. Jag tappade tekniken, eller vågade inte använda den och kom inte överens med växlarna. Först mot slutet av lektionen då jag fått nöta och lärt mig våga lita på hans ord fick jag till det igen och vi gav oss ut i trafiken. Norrleden och mindre vägar, vända och hit och dit, kändes helt ok!
När jag nu känner att jag knäckt nöten med reglagen och inte behöver tänka för varje moment kan jag släppa det och fokusera på själva körningen och omgivningen, och då jag har vanan från bilkörningen känner jag inte att det är några större problem. Jag kommer inte på mig själv med att bita ihop käkarna eller spänna kroppen, tycker nu helt enkelt att det är kul! Så vi tog en runda i morse innan jag åkte till mitt pass i Majorna, release med Marina som gick betydligt bättre vad min insats beträffar än i tisdags.
C har hängt med Martin och mekat spel och jag pusslat vidare. Vädret är lite sådär men regnet verkar hålla sig undan. Nu när han är hemma igen kanske vi kan dra ut igen?
C har hängt med Martin och mekat spel och jag pusslat vidare. Vädret är lite sådär men regnet verkar hålla sig undan. Nu när han är hemma igen kanske vi kan dra ut igen?
Ruset!
Vi kom, vi rusade, vi drog inom tidsramen av den periodbiljett hos Västtrafik jag behövde för spårvagnen från och till Frölunda torg! Första gången att delta i Vårruset för oss båda, fem kilometer "Fun run", dvs utan tidtagning hade vi valt då vi inte ansåg det vara det viktigaste. Det var kul! Lite aktiviteter i sponsortälten, lufsade nästan hela vägen och kom ikapp de som valt halva sträckan där några visade sig vara Lilltjejens mentor och några lärare!
Lagom till målgången kom regnet så perfekt tajming för vagnen tillbaka till bilen och köra min älskade unge till Lindome. Vi tyckte det var så kul att vi nu anmält oss till Midnattsloppet i september, maskeradgruppen på fem kilometer men när jag nu kollar lite mer kring den verkar det ju helseriöst med obligatorisk fotografering så bäst vi kommer på något bra, haha!
Did it!
Påföljder
Jag får frågan lite då då och kanske blir det oftare nu när Adoptionskommissionens utredning är klar och skapar debatt då internationella adoptioner bör upphöra när så frekventa oklarheter legat och ligger bakom samt hur staten bör ge en offentlig ursäkt till adoperade och deras biologiska föräldrar. Vill inte jag finna mina biologiska föräldrar?
Det är skrämmande faktum att många av oss utlandsadopterade hamnade där vi hamnade utan våra biologiska föräldar eller släktingars medgivande och ibland ens kännedom, stals rätt och slätt. Jag föreställer mig hur det skulle kännas om jag senare på dagen efter förlossningen av Lilltjejen där på Varbergs sjukhus skulle vakna upp och upptäcka att hon var borta, att det enda besked jag får är att hon dött men ingen kropp finns att finna. Alla frågor man inte får svar på, aldrig får svar på hur jag än skriker, gråter eller kräver min rätt.
Dagarna, veckorna och månaderna blir till år. Vad gör jag? Resignerar? Accepterar? Eller fortsätter söka svar, vägrar tro utan bevis och bara letar och letar.
Mitt svar är fortfarande nekande, jag har inget intresse av att hitta mina biologiska föräldrar, inte för egen del. Men som den mor jag numera också är, hade jag inte velat veta, eller hade det bara rivit upp ett sår som mödosamt och smärtfullt kommit till en form av ro? Det är så lätt att glorifiera, att föreställa sig den saknade dottern återförenas med den sörjande ständigt letande modern när det också lika väl kan resultera i ännu ett bortstötande.
Mina handlingar är tunna och uppenbarligen kan man nu inte lita på dom. Hittades jag verkligen övergiven eller hur hamnade jag på barnhemmet sex månader gammal? Var det verkligen en lapp med mitt födelsedatum eller är det möjilgen rent hitte-på?
Jag känner inget behov att för egen del få svar på detta, möjligtvis bara för min biologiska mors skull, om det skulle vara så att hon inte gav upp mig frivilligt, och det är ju omöjligt att få svar på utan att faktiskt hitta och ställa frågan till henne.
Lilltjejen har som sagt börjat bli nyfiken på sin mors sida av släkten och till skillnad från pappa Johans sida där föräldrar och släkt är lika stadigt förankrade som existerande i Mölndal med omnejd, består min sida endast av min syster Nina och hennes lilla familj. Adoptivföräldrarna döda sedan länge och biologiska okända, det har aldrig existerat någon mormor eller morfar i någon form för henne. Så återstår det enda gripbara som faktiskt finns, själva landet Sydkorea där hon inte har mer än de femtioprocentiga yttre karaktärsdragen, en blandis i sin vackraste form!
Jag kan inte ge henne någon mormor eller morfar, men jag kan ge henne landet, en möjlighet att besöka platsen från där hälften av henne är sprungen. Att se, uppleva och befinna sig bland de som ser ut som hennes mamma och nästan henne själv.
Kommer det att skapa en identitetskris hos henne, hos mig? Jag känner och ser mig som svensk men ser inte ut som en svensk. Där borta ser jag känner jag mig inte som korean, men jag ser ut och uppfattas som en - tills jag öppnar munnen.
Kommer det att skapa en identitetskris hos henne, hos mig? Jag känner och ser mig som svensk men ser inte ut som en svensk. Där borta ser jag känner jag mig inte som korean, men jag ser ut och uppfattas som en - tills jag öppnar munnen.
För att återgå till kommissionens utredning är debatten redan igång kring denna rekommenderade ursäkt där många adopterade anser att det är bra, ett erkännande. Men då det handlar om fel som är begångna och rent brottsliga handlingar bakom många adoptioner, skulle också en ekonomisk kompensation verka som en påföljd för just dessa handlingar. Då jag själv inte upplever att jag farit illa av att vara adopterad, aldrig lildit av identitetskris, känsla av utanförskap eller rotlöshet känner jag inget behov av någon ursäkt av en stat som skulle känna sig tvingad att göra det. Men för de som behöver, och kanske framför allt de biologiska föräldrarna som tvingats eller förlorat sina barn känns en ursäkt futtig och ekonomisk kompensation ett ytligt plåster på såret som mer skulle lindra i sin symboliska mening än finansiella.
Problemet här är bara att kompensationen somliga kräver att utgå skulle gå till de adopterade barnen och inte de biologiska föräldrarna, och där kan man tvista om vilka som är de egentliga brottsoffren och således berättigade till ersättningen. Kanske det bara finns offer i dessa tragiska fall, men personligen ser jag mig inte som ett sådant. Likväl hade jag emottagit en ersättning just för den sagda påföljd som den symboliserar. Har man gjort fel blir det en konsekvens eller påföljd, ekvivalent till handlingen man gjort sig skyldig till oavsett om offret håller med eller ej.
Juni
Juni kom med åska och regn där Lilltjejen avslutade Göteorg cup med förlust i bronsmatchen mot BK Häcken, likväl ändå nöjd med sin insats. Jag slapp stå i regnet då jag hade min klass i Frölunda, som oftast med känslan att det var evigheter sedan.
Av böckerna i maj är "Svarta björn" ett verk som alla borde ta del av, en liten inblick i livet för rallarna som färdigställde malmbanan mellan gruvorna i Kiruna och Narvik som också belyser segregeringen och behandlingen av vår ursprungsbefolkning samerna. Boken är skoningslös och brutal i sin karga skildning men hittar ändå det vackra som gör att man läser med stor behållning.
De andra böckerna var ok till knappt uthärdliga med fattiga personporträtt och förutsägbar händelseutveckling, men mest irriterande är när karaktärerna uppför sig världsfrånvänt och helt orealistiskt.
Liten vill gärna vara där man är och när jag nu så taskigt knöt upp gardinerna och omintetgjorde hennes bo i det överflödiga tyget på golvet, rullar hon ihop sig praktiskt taget under mitt skrivbord. Gulligt men lite lurigt när jag glömsk och högst oavsiktligt kan sätta fötterna på henne.
Efter Lilltjejens två matcher i lördags hade jag körlektion där det nöttes höghastighetsbanan som gick ritkigt bra, endast i vändningarna behöver jag få in säkerheten så blev lite lågfartsbana också. men med fyra lektioner avklarade tyckte han jag var redo för Risk 1 och Risk 2 så nu är den bokad om två veckor. Tills dess är det att fortsätta nöta dessa två banor, vändningar men framför allt vanlig körning ute på allmäna vägar för att öva upp vana och trygghet, placering och hastighet.
Göteborg cup
Då laget ska samlas en timme innan matchstart får jag således den tiden att slå ihjäl på allehanda saker, som att uppdatera senaste veckan. Det är Göteborg cup där Lilltjejens lag kom tvåa i fjol men står över i år och hon därför tillfrågade och accepterade att spela med U15. Första vinsten mot BK Häcken igår och snart väntar Hovås Billdal. Det är kallt och regnet hänger i luften.
Största varslet på jobbet sedan 2008 vilket var strax innän jag började och ett inofficiellt uttalande att den nya rollen som skapades där för två år sedan som jag nu innehar, försvinner eller omvandlas i någon form. Det är samma sak igen alltså, att under sommarsemestern eller därefter får jag besked huruvida jag blir kvar på bygget eller faktiskt får gå denna gång. Jahopp.
Det är inte mycket att göra är att föregå eller se tiden an, vilket jag gör också denna gång.
I onsdags hade C after work så jag och min avkomma gjorde lite ärenden innan sushimiddag och glass, en bra start på långhelgen tack vare Kristi himmels och kläm idag, men ett väder igår som var raka motsatsen till dagens med sol och värme. Jagade Parkslide, röjde lite på insidan och brände våra ovana skinn i solstolarna. Lite annorlunda att träna combarkorren på solvarmt trädäck vid poolen än inklämd mellan kylskåp och matbord i köket i Balltorp... Nästa vecka släpper vi nya och det är uppenbart hur jag somnat innan jag kommit till de sista fem låtarna!
Dags att lämna bilen och ge sig ut i kylan och Kvibergsplanerna plan nummer femton, med filt och fällstol känner jag mig som en äkta fotbollsmorsa. Denna sätter sig dock helst en bit ifrån de andra...
Just det, hamnade igår intill en pappa till en tjej i motståndarlaget som visade sig vara en sådan där sidolinjestyrann. Han gapade och skrek till sin dotter och medspelare med namn, hur och vad de skulle göra hela tiden, hur de skulle positionera sig och hur idiotisk domaren var. Stackars tjejer, stackars dottern! Jag förstår inte hur en sådan vuxen inte kan inse och förstå att de inte tillför någonting över huvudtaget, bara skapar stress, osäkerhet och irritation, sådana där föräldrar som ifrågasätter tränarna men aldrig i livet skulle vilja ta deras plats. Bort med dom från planerna säger jag bara, usch!
Sömntåget
Fördröjde sömntåget då jag slocknade i soffan och vaknade av att C förberedde middagen. Därefter blev det ut och övningsköra både landsväg och motorväg, Säve och Norrleden till parkeringen där jag övade på höghastighetsbanan. Googlade fram den och fick till något hyfsat med konerna jag hade som inte var tillräcklig. Fick faktiskt till den i erforderliga femtio knyck i varje fall till stoppsträckan men vändningarna behöver uppenbarligen nötas mera.
När vi är ute på vägarna kommer jag på mig själv att bita ihop tänderna så det värker och får påminna mig om att slappna av och andas, använda blicken och våga ta plats, det vill säga inte bli stressad och vika undan när det kommer ikapp bilar bakom, jag är också ett fordon och börjar jag hålla mig på högerkanten kan jag missuppfattas som moped med de risker det innebär i hastighetsuppfattning hos medtrafikanterna.
Men spända käkar och undergivenhet jämtemot stora stygga fyrhjulingar till trots så känns det bättre och bättre, tryggare allt eftersom jag får in koordination med reglagen och det således blir mer naturligt och mindre stressmoment.
Veckans körlektion blev tyvärr inställd vilket på ett sätt var skönt då temperaturen gått ned men framför allt för att det regnade den dagen. Att köra i regn verkar döläskigt.
Mitt i veckan
"Min" elektriker som jag hittade, minns inte hur, när jag bodde i Balltorp, har nu installerat sådant där elektroniskt lås med kamera och grejsmojs. Då det knappt gick att vrida om nyckeln i det gamla hederliga låset hade jag senaste månaderna vant mig vid att helt sonika ha olåst. Kanske inte så säkert men synnerligen bekvämt!
Utebelysningen är också fixad så vi slipper famla oss fram till ytterdörren när mörkret har fallit.
Medan jag satt mitt i PI planering ramlade Lilltjejen med fyra klasskompisar in genom dörren efter en friidrottsdag ute på Björlandavallen. Det varma vädret vände lagom till dagens begivenhet men i varje fall några hoppade i poolen, brr!
Medan jag satt mitt i PI planering ramlade Lilltjejen med fyra klasskompisar in genom dörren efter en friidrottsdag ute på Björlandavallen. Det varma vädret vände lagom till dagens begivenhet men i varje fall några hoppade i poolen, brr!
Himla mysigt när hon har kompisar över, det är ju långa avstånd för dem då de bor i Sävedalen och Floda, men som pendlare till skolan är de vana och självständiga med kollektivtrafiken. Goa tjejer som jag hoppas kommer fler gånger!
Tionde!
Avslutar helgen på våra nya Muminlakan, med jordgubbar badande i grädde och nya tofflor på mina ömmande fötter som Christer överraskade med då mina gamla är slitna bortom räddning, mitt tredje par!
Mitt tionde Göteborgsvarv bjöd på perfekt väder och fler deltagare som dök upp till start än vanligt, galet trångt kring startområdet! De nya skorna funkade dock väldigt bra men liksom efter förra året återstår det att se om och hur många blånaglar jag får. Det nya linnet som precis hann levereras för 80-talstemat var lite litet men funkade ändå utöver att jag fick skavsår under armarna då stiftet som ska motverka detta kommit bort i flytten. Dök in i ett sjukvårdstält vid Lilla bommen och fick vaselin för resten av vägen. Knäna och höften kändes över förväntan så jag kunde tugga på i mitt långsamma lufstempo ända till Avenyn då höften och framför allt knäna tyckte att de fått nog så sista kilometrarna fick jag snällt finna mig i att promenera utöver det stela lufsande man såklart fick uppbåda sisat biten in i mål, framför allt då Christer och Lilltjejen väntade på vallen, haha!
Det kändes faktiskt bättre i kropp och knän än förra året då jag upplevde att jag gick mycket mera men uppenbarligen gick det ändå väldigt långsamt då jag kom i mål endast två minuter snabbare än förra året! Johans Elena och mina stammisar Eva och Christina klockade in under två timmar så jag är helt i en annan liga, snigel-ligan, men är sjukt nöjd ändå med tanke på min obefintliga förberedelse. Just därför var det också med ytterst smärtsamma ben jag fick skynda min dusch på Frölundagymmet och sushimiddag i stan innan akrobatföreställningen Genesis på Stora Teatern.
Jag tror vi har blivit lite bortskämda vad gäller aktobatik när vi nu knappt imponeras av den lätthet atleterna utför sina konster, men denna föreställning var relativt fantasilös och mer repetitiv genom hela dryga timmen.
Hemma igen hade Eurivisionfinalen precis börjat och jag slocknade innan bidragen kommit till Sveriges KAJ med sin "Bada bastu". Den spelades frekvent under loppets gång och jag tillhör dom som gillar den medan en medlöpare intill stönade "Inte den igen!". Fick kolla ikapp igår och konstatera att de slutade på hedrande fjärdeplats, trots oddsen som tippat på vinst.
Får ju också dokumentera två premiärer, bak av tekakor för mig och rollspel för Lilltjejen! De var lite kort om folk vid fredagens omgång av "Dungeons & Dragons", så de frågade om Ronja ville vara med, vilket hon till min förvåning accepterade. Initialt fann hon det tråkigt, som det ofta är när man inte hänger med och förstår, men medan jag pysslade med mitt och sedan gick och lade mig tyckte hon det var riktigt kul, trots att hon som krigare fick gå i frontlinjen och dö på kuppen.
Jag är inget fan av tekakor men både Christer och Ronja gillar dom och de var busenkla att göra.
Sköna söndag där Lilltjejen drog till Lliseberg med sina gamla kompisar från Balltorp, Christer tuggade vidare på infarten och jag tog tacksamt stöttning av kundvagn vid provianteringen. Stöttning fick jag också av Patrick till mitt pass då han var så snäll och skuggade mig, hela passet då mina ben och höfter inte kunde prestera som sig borde. Det var riktigt roligt, kanske kan bli ett återkommande upplägg där frivilliga deltagare får komma upp och göra mig sällskap! Ungefär hälften avvek till fotograferingen men mina kinesiska stammisar är alltid på och jag älskar att tjuvlyssna när de pratar i omklädningsrummet. Jag uppfattar endast några få ord här och där och blir motiverad att inte ge upp mina försök att lära mig och till hösten väntar ännu en kurs!
Våraktiviteter
Lilltjejen tog sig an att skrubba räcket men hann knappt börja innan Christer kom hem och poolprepp tog över. Med en enda trädgårdsslang har det tagit över tolv timmar att fylla på upp till bruksnivå. Efter middagen lämnade vi avkomman med sina sysslor och för att övningsköra där jag testade krypkörning och lyckades tappa cykeln, svårt värre!
När vi kör längs Björlandavägen får jag mikroflashar av panik när jag ser de mjuka kurvorna framför mig, hur svänger jag!? Jag vrider ju inte styret som jag gör på en cykel så jag hinner se mig själv plöja ut i diket eller över i andra körfältet innan jag påminner mig att lita på att cykeln följer efter blicken, vilket den också gör. Det är så skumt, jag gör ingen medveten svängning men den svänger ändå! Då blir jag än stirrigare av rädsla för att blicken och således mitt ekipage ska slinka åt fel håll.
Får tvångstankar när jag ser mötande trafik komma emot mig, tankar på att de ska komma över och ramma mig eller att jag ska göra någon plötslig rörelse som placerar mig i fronten på dem.
Vinden sliter i mig och bidrar till känslan av instabilitet på samma sätt som mötande bussar och lastbilar. Det är läskigt, och det är läskigt för att jag känner att jag inte har kontroll. Andra trafikanter har jag aldrig haft kontroll över men nu är jag så blottad och sårbar, så liten jämfört med deras metallpansar.
Jag kan bara ha förtröstan att fortsatt nötning och övning ger trygghet och kontroll.
Nåväl, fötterna tryggt på asfalten ska jag ha efter körlektionen på lördag då Göteborgsvarvet går av stapeln. Ska hämta nummerlappen medan Lilltjejen tränar ikväll och jag köpte faktiskt nya skor förra veckan som invigdes med de tio kilometer jag fick ihop senare. Som vanligt lite ovant men onekligen skillnad i dämpningen och kändes i övrigt helt ok. Kanske inte det klokaste att köra varvet i nya skor som jag dessutom för första gången sedan mitt första varv för tio år sedan inte köpte på Löplabbet.
Red Sebastian
Semifinalen till Eurovision pågår och någon Red Sebastian framför någon form av hyllningslåt till rave, levererad av Belgien. Blir kanske lite ofokuserat inlägg...
Inför lördagen hade jag som mål att få till ett längre pass vilket veckans schema tillät igår medan avkomman tränade på Förbovallen. Lite konstigt att parkera på besöksplats, blicka upp mot ens gamla hem och se och höra glada barn springa ut och in genom den öppna dörren, men gjorde inte så ont som jag kanske trott att det skulle göra.
Sommarväder utlovas och Lilltjejen har tjatat att starta upp poolen. Plutt är skeptisk när vattnet som fylls på börjat lyfta det samlade som förrädiskt glider mot henne där hon kommer trevande för att förskräckt skutta undan och fylla mig med skratt!
Fick rycka in och ööörna till Bilprovningen då Christer såklart tagit min bil till Lerum, glömsk för sin bokade tid. Första besiktningen för den och borde således gå igenom vilket den också gjorde, check på det.
Drog sedan till intilliggande kontoret, lockad av utlovad Kaju Katli som Gopi tagit med sig från Indien, nomnom!
Drog sedan till intilliggande kontoret, lockad av utlovad Kaju Katli som Gopi tagit med sig från Indien, nomnom!
Lufsade ihop dryga milen på knän som inte kändes allt för illa men desto mer i höften. Nåja, runt lär jag ju komma i någon form.
Lördag
När man glömmer shortsen är det tur att man inte är en jeansnörd. Varmt så det räckte blev det ändå. Rätt bra med folk i Majorna trots den lovande väderleken utanför.
Christer tuggade sig fram på infarten medan jag handlade, gjorde lite ärenden och tog en vända med parksliden i vårvärmen. En dag till och han borde bli klar.
Mantrat när jag kör är "blicken, blicken, BLICKEN"! Det är så tydligt, framför allt vad jag antar nu i början. Därför nästan stolt att jag satte blicken förbi bussen och inte i dess front...!
Nästa vecka
Nästa vecka är det dags för mitt tionde Göteborgsvarv så har sökt vikarie till min söndagscombat med tanke på det skick mina ben lär vara! Dock insåg jag att jag glömt att registrera mig till välgörenhetsgruppen och nu var den full, buhu! Så nu fick jag startgrupp 15 som startar strax före tre på eftermiddagen. Förra veckan tuggade jag ihop en timme under Lilltjejens träning och kände att skorna började kännas tunna, framför allt höger men det är för sent att byta nu, det får gå som det går och jag lär ju mest gåluftsa ändå.
Jag tänkte att det vore perfekt att låta detta tionde genomförande bli mitt sista men Lilltjejen tycker att jag minsann ska fortsätta tills hon också kan delta och vi springa tillsammans... Vore väldigt roligt att springa ihop, tänker redan att vi kan ha någon kul utklädnad. Har anmält oss till Vårruset i juni, hon fick lite blodad tand av Urban run, kul!
Apropå utklädnad såg jag att Göteborgsvarvet kör 80-talstema i år så det lär bli rejält färgglatt i min startgrupp då det är i de senare startgrupperna som utstyrslarna dominerar. Hade varit lite kul att ha något men lite sent nu.
SM guld!
Inte så pigg på att ställa upp på foto när farfar ville dokumentera... men man vill ju ha till karriäralbumet, hehe! Grundskolor i landet med fotbollsprofil har tydligen interna turneringar för sistaårseleverna och då våra nior saknar målvakt har Lilltjejen fått frågan. Så tidigare kammade de hem SM-guldet i futsal och nu också fotboll! Tydligen fick hon inte jättemycket att göra i målet...
Hade min andra mc-lektion igår och lite kul att komma till övningsbanan där det denna gång var fullt av andra körskolor, hela elva stycken delar på övningsområdet totalt och igår var vi nog minst fem ekipage. Är ju mindre bra dock om det blir för många och man får idka turordning för banorna. Tyckte i vilket fall att det gick riktigt bra med mina rundor runt, runt, nöta svängar, stopp och start. Fick starta i grusbacke, diagonalt och sedan åttor med allt mer tajta vändningar. Efter mitt pass i Sisjön köpte jag koner att komplettera Ronjas för att bygga större banor att öva på. Nöta, nöta, nöta är enda sättet och när jag såg de andra ekipagen träna på höghastighetsbanan vilket inte motsvarade mer än 70 km/h tyckte jag likväl att det kändes ouppnåeligt när de till synes flög förbi.
Samtidigt försöker jag få in teorin och viss har man mycket gratis när man redan innehar körkort och många års vana i trafiken, men likväl är det regler och framför allt skyltar som jag kämpar med att komma ihåg.
Christer flänger till Lerum och jag grumsar över att han tar min bil. Hans batteri på hybriden räcker inte tur och retur så jag får köra den till passet i Frölunda senare. Hans Kia är ok men min är helt opartiskt mycket trevligare att köra!
Det grumsas mycket också på kontoret gällande nya direktiven att vi ska återvända och jobba mindre hemifrån. Själv och säkert lika många med mig, grunnar nog än mer på omorganisationen som flaggats. Liksom för två år sedan står jag och de med min roll inför ett troligt faktum att tas bort eller i varje fall minskas ned rejält. Då var det Scrum Masters som avvecklades och nu är det således ATM:erna där jag försöker att inte oroa mig eftersom det inte hjälper, men funderar ofrånkomligen på om man ska förekomma och söka något annat innan vi blir än fler att göra detsamma. Jag ser så begränsade möjligheter eftersom jag saknar den tekniska kunskapen - jag kan ju ingenting!
Så ännu en gång är jag i händerna på organisationens tyckanden och beslut. Då var det Ola som räddade mig kvar och nu är det Janne som sagt sig värna mina intressen. Det är bara att vänta och se - igen.
