Lilltjejen är nedstämd, beskriver det hela som overkligt och när jag träffade föräldrarna som hastigast igår var det av sorg präglade ansikten jag mötte. Men de tillhör den starka och pragmatiska generationen, hanterar och accepterar realiteterna för vad de är, fortfarande nästan mer måna om sin omgivning där det ofta blir ett bakvänt scenario att trösta chockade och sörjande vänner och släktingar. På ett sätt skonsamt att det gick så fort och inga utdragna månader av smärta och tuffa behandlingar som endast drar ut på det oudvikliga, men här fanns ingen tid att förbereda, knappt komma över chocken och nå ett accepterande, en process som många inte ens fullgår efter månader och år av kamp.

 

Vi har alla olika sätt att hantera sorg, ingen överraskning att träning har varit och är mitt. Lilltjejen drar sig undan, "vill bara sova för då kan man inte tänka eller känna", vilket jag tycker är oroande. Men hon har heller inte ställts inför något riktigt traumatiskt förrän nu och således inte behövt hitta sina verktyg ännu, så jag vill göra mitt bästa för att tillse att hon håller dörren öppen och inte undviker eller flyr undan de utmaningar som hon kommer att ställas inför i livet.