Visst hette det så? Det där programmet på MTV där musikstjärnorna sprang runt och låtsades att det gigantiska superstajlade och därför sterila huset (med femton lyxbilar på uppfarten) var deras home sweet home?
Familjemedlemmar (skådisar?) dök upp som statister slumpmässigt utplacerade i någon tusendollarsfåtölj och såg lika hemtama ut som hushållsost på Nobelmiddagen.
I vilket fall har jag förhoppningsvis återställt bäddningen till dess ursprungsskick. Jag har alltid beundrat de människor som bäddar med överkast, men som blivande sänghopparförälder börjar jag inse en viss poäng med det.

Den här tog jag igår, jag var helt enkelt tvungen. Någonstans på vinden från den tiden då kodak-ögonblicken fick begränsas till 36- alternativt knappa 24 stycken, stod jag framför denna spegel och knäppte bilder på mig själv. Korta svarta shorts, midjekort linne med halterneck, gympadojjor och sådana där rynksockar. Jag var långt från mina föräldrar, fri och tillfreds. Kände mig vuxen och självständig.
I någon tillbakablick från denna tid lade jag in den singel jag köpte och körde på repeat nere i deras bastu/lusthus. Bara för att jag nu sitter här igen och för att jag fortfarande gillar den:


Får se om jag en dag rotar fram den där bilden framför spegeln. Längden på håret tror jag var ungefär densamma men med en halvrisig permanent som mamma krävde.

Runt hörnet till vänster döljer sig typ köket i form av skåp, diskho, kylskåp och spis längs väggen. Badrummet till höger om mig i hallen. Jag har alltså haft det oförskämt bra och nu liksom då känt mig trygg.

 
Där är bastu/lusthuset där Ice MC:s singel dunkade på medan jag låg på bryggan och solade. Nu har blankisen börjat breda ut sig under veckans minusgrader. Långfärdsskridskor verkar onekligen ganska mysigt men jag är nog för feg för att ge mig ut på havsisarna som många hugade gör. Lite läskigt också med blankis då man ser rätt ner i vattnet.

Johan spelar innebandy medan Lilltjejen är hos farmor och farfar. Kan man tycka att de är för hjälpsamma ibland? Sedan ska de allihop upp till Stenungsund för att bjuda mormor på födelsedagslunch. Jag avböjde till att följa med och tänkte ta det lugnt här, något jag knappt hunnit göra sent som man kommit "hem" varje kväll.

När jag bäddade och plockade ihop lite av mina grejer flög en och samma tanke genom mitt huvud om och om igen: "Saknar jag dom? Saknar jag dom?" Och försöker jag vara helt ärlig mot mig själv så vet jag faktiskt inte. Jag börjar tro att jag kunnat leva vidare mitt liv på egen hand, men så hade det ju ändå inte blivit. Lilltjejen hade alltid varit länken till det som varit, jag hade inte varit på egen hand utan på egen hand med ett barn. Och det var ju inte det jag ville, det var inte så det skulle bli! Så det är inte bara för barnets skull jag måste göra ett försök, det är också för min egen. Jag hade säkert kunnat koppla bort, lägga locket på och gå min väg från dom båda. Det sker hela tiden omkring oss, underhåll som utbetalas och barn som aldrig får träffa sin biologiska förälder. Men jag inser att jag aldrig skulle klara av att koppla bort detta, koppla bort henne. Jag må kanske inte ha saknat henne vansinnigt under denna vecka, men jag vill samtidigt inte förlora mer tid med henne än jag redan anser att jag gjort. Och då talar jag inte bara om denna vecka, utan den tid jag inte hade förmåga att ta till vara sedan hon föddes. Det är väl positiva tankegångar om något? Fru P i Borås skulle hjula om hon läste detta.
Jag kommer säkert att ångra hur jag nu gått miste om hennes andra veckas inskolning, men får se på det hela ur ett större perspektiv. Hur jag behövde denna vecka, hur jag under denna vecka ändå kommit till någon slags insikt.

Johan har förhoppningsvis påbörjat en process för att gå till botten med sitt beteende. Jag måste påbörja en egen process för att få tillbaka respekten och förtroendet vilket vid blotta tanken bara känns fel och onaturligt. Det är som att säga till en person att denne ska bli kär i en annan. Hur lätt är det? Och när denne dessutom saknar respekt för den han/hon uppmanas att bli kär i?
Jag kan inte beskriva det på annat sätt än att jag måste lära känna Johan igen, börja om från början och kämpa för att inte låta det som varit förbli en mur mellan oss. För det är ju det jag är rädd att det blir, att jag aldrig kommer att sänka garden igen, att jag alltid kommer att dra upp detta, använda detta vid framtida dispyter som ett form av vapen. "Jag satte mig i alla fall inte och onanerade med en annan!" "Jag har inte utgett mig för att vara singel på jakt efter andra!" "Du ljög ju för mig i flera år!" "Du har ingen rätt att tala om svek!"
Så vill jag inte att det ska bli, att jag ska bli, men hur gör jag för att förhindra det? Att inte uttala det vare sig högt eller för mig själv? Det är därför jag inser att jag också måste få samtala. Att Johan måste vara med och förstå att dessa tankar säkerligen kommer att finnas med mig under lång tid framöver. Att jag kommer att vara misstänksam, att jag har rätt att vara misstänksam. För det har jag eller? Vad kan man förvänta sig av mig egentligen i ett läge när man bestämt sig för att försöka igen? Är det att bara dra ett streck över det som varit och aldrig föra det på tal igen - i någon form? Har man börjat om så har man börjat om. Är det så?

Jag vill nog att det ska vara så, men för att jag ska över huvud taget kunna det så måste jag tillsammans med Johan verkligen grotta i det först. Jag måste få vältra mig i det, tjata, ställa samma frågor om och om igen för att få samma svar lika många gånger. Kanske man kan likna det vid en form av avgiftning där sviterna sitter i långt efter att giftet försvunnit ur kroppen. Likt en ren haschmissbrukare kan få hallucinogena flashbacks flera år efteråt kommer jag att falla tillbaka i tvivel och bitterhet. Det är ingenting jag vill men måste få, utan fördömanden och besvikelse. Eller?

Så sitter jag här igen, mätt i magen efter att för första gången fått äta riktigt hemmalagat fläsklägg med rotmos! Fläskets föga aptitliga intryck där i skålen var dock otroligt gott och så mört att det föll sönder!
Jag har ju faktiskt inte berättat något om min vistelseort annat än att den är dryga timmen från jobbet. Jag befinner mig i den lägenhet som jag i sena tonåren fick bo i när jag sommarjobbade (och också bodde) hos pappas gamla studiekompis och tillika arbetsgivare. Det var alltså en smått vemodig känsla att i söndags kliva in genom dörren till den lilla lägenheten ovanpå deras garage. Då var jag ung och trodde jag hade koll på det mesta. Vem kunde tro att jag sjutton år senare skulle bo där igen, som mamma i en äktenskaplig kris?
Jag har det alltså otroligt bra och är så tacksam för Anita och Rolands omtanke och generositet!

(Bild från mitt och Johans besök vintern 2010, vi promenerar på isen)

Roland var på affärsresa till Tyskland igår och blev bestulen på sin väska med bland annat dator. Fick därför chansen att återgälda en mikroskopisk uns ikväll genom att (med viss hjälp av Johan), få till en Internetuppkoppling med hans dongel för att installera deras skrivare, fixa lite favoriter och installera lite programvara. Den där stölden var bra fräck och tydligen mycket vanlig på flygplatsen. Han stod vid den automatiska incheckningen och som man gärna gör ställde han väskan vid fötterna för att hålla i bokningspappren och knappra. Han fick en klapp på axeln och när han tittade åt det hållet norpade någon kompanjon väskan från andra hållet. Snabbt, effektivt och otroligt fräckt.

Imorgon tänkte jag åka hem igen, men gör mig ingen brådska. Jag har ju bara varit här när det varit mörkt så tänkte försöka visa lite hur fint jag bott och ta det allmänt lugnt efter en intensiv vecka. Mina värdar reser till sitt hus i Nice till veckan (där vi var förra våren som bröllopspresent) och erbjöd mig att behålla nyckeln till lägenheten utifall jag skulle behöva komma ifrån igen. Men jag tror inte det. Hoppas inte det i alla fall.

(Underbar plats!)



(Lilltjejen inte särskilt stor där i maggen!)

Nyligen kommit tillbaka. Ringde Carina som skulle vikariera combatklassen i Frölunda och frågade om hon ville ha en teamkompis. "Inga problem", så det blev ett grymt pass i nästan full sal med taggade Frölunda fighters! Tack för det Carina! Mindre kul dock med en hel oöppnad schampoflaska utrunnen i träningsväskan...
Intensiv dag på jobbet där jag startat upp ännu ett utbildningsblock och pratat mig till värk i halsen.

Imorgon är det föräldramöte på dagis, en form av "inför terminsstarten och omorganiserings"-möte antar jag. Monica och Tomas passar Lilltjejen (som inatt också tydligen sover över där) medan jag och Johan ses på dagiset. Det känns som det var längesedan vi sågs men är ju faktiskt inte mer än drygt två dagar sedan! Antar att det kanske är ett bra tecken. Funderade på om jag skulle sova hemma imorgon men tror ändå att jag ska fullfölja denna veckan som tänkt.

Nu ska jag avsluta min Pringlesmiddag (en McDonalds cheeseburgare fick utgöra förrätt) och förlora ytterligare några omgångar Wordfeud.

Ja, jag lever och mår riktigt bra här i mitt tillfälliga hem. Man upptäcker snabbt de basala problemen med att bo på ny plats i och med en sådan enkel sak som något att förvara frukostmackorna i till jobbet! Jag har en spis, men några kulinariska djupsinnigheter har jag inte lust med för att minimera matinköpen. Bara en sådan sak som kryddor? Disktrasa?

Men tack vare Johan fick jag som synes igång Internetuppkopplingen! Min Johan som jag avpersonifierat något genom att inte längre kalla honom vid det smeknamn som för mig är en liten symbol för gemenskap, intimitet. Lite som det känns konstigt och fel att vara som vanligt med honom känns det konstigt att kalla honom Oo. Konstigt kanske men så känns det.

Mitt beslut att enligt somliga kanske "fly" hemifrån känns allt mer rätt för mig. Må hända att det kanske handlar om att skjuta upp problemen som vi ju måste ta itu med, må hända att jag tränger undan tankar och känslor när jag är här. Det känns bra, jag får andas, får bara vara. Okej, i ärlighetens namn är jag inte mycket här eftersom jag jobbar och har en dryg timmes resväg nu enkel väg, men jag slappnar av! Vi kommunicerar via "WhatsApp" om triviala saker och det känns bra, inga djupa känslomässiga utlägg. Vi behöver hjälp av en tredje part, jag sätter stor tilltro till de samtal han nu försöker få till på egen hand men känner att vi måste få samtala också tillsammans, att jag behöver det för att komma över den barriär jag nu tror är oförmögen att riva ned på egen hand. Sedan får vi se vad som finns där bakom, om jag har något kvar att ge.

Men då har jag i varje fall gett Lilltjejen en chans. Johan fick en ny chans där hösten 2007, Lilltjejen har aldrig fått någon så det är det minsta jag kan ge henne. Det är ju ett simpelt faktum: Hade Lilltjejen inte funnits hade allt varit annorlunda, de råd jag fått av andra haft en helt annan ton. Existensen av barn förändrar allt och man kan inte sätta sig själv i första rummet. Men jag om någon vet hur det är att växa upp i ett hem med bittra föräldrar som hållit ihop "för barnens skull". Kan man sköta det snyggt och faktiskt inte låta det gå ut över barnen - fine, sådana lyckosamma barn(?) finns kanske, men annars är det helt förkastligt. I varje fall när barnen är så gamla att de förstår och ser igenom den falska fasaden.
Men å andra sidan vad vet jag? Jag har ju bara mina egna erfarenheter att utgå ifrån. Finns det barn som vuxit upp i hem där de varit medvetna om att det endast varit för deras skull, men ändå anser den lycklig och harmonisk?

Det slår mig ännu en gång när jag sitter här, hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Hur vanliga är inte den typen av problem vi nu har egentligen? Äktenskap i allvarliga kriser verkar ju krasst och ärligt sett faktiskt vanligt, där talar ju skilsmässostatistiken sitt tydliga språk. Om det sedan kan analyseras fram att vi ger upp för lätt idag eller annat kan diskuteras, men det jag ville få fram var som sagt min insikt hur lycklig lottad jag ändå är.
Jag har en tillflyktsort, jag har ett arbete att gå till och därmed inkomst. Jag är frisk (faktiskt) och klok (nåja). Jag vet att jag lämnar Lilltjejen i trygga händer där hennes omvårdnad inte kan ifrågasättas för fem öre.
Oavsett de problem jag nu har så kommer jag liksom alla andra att klara mig igenom dom. Ett gupp (välj storlek efter eget tycke) på vägen, en paj kastad i ansiktet, en choklad med äcklig fyllning i Forrest Gumps berömda chokladask. 
Låter det som jag inte bara har locket på utan också grävt ner hela grytan i jorden? Som att jag försöker skämta till något som egentligen känns fruktansvärt svårt? Jag vet faktiskt inte. Nu är jag här, på en plats där jag bara är och då låter jag tankarna och känslorna komma som de är. Det är väl lite det som är meningen?
 

Jag får inte till uppkopplingen med dongeln där jag nu är! Men om jag skiter i blogg.se:s app och skriver som vanligt den "vanliga" vägen kanske det blir som det ska och också möjligt att kommentera. Att sitta och picka med lillfingret bäddar dock inte för några långa skriverier! Men jag är i alla fall på plats och har som tidigare visats fått en ny kompis som lystrar till namnet Harry! Det kändes väldigt konstigt att hänga på sig sina packade väskor och åka. Att gå i affären och handla lite nödvändigheter för den lilla kylen. Det påminde mig om förra gången, när jag gick bland hyllorna i Ica-affären i Stenungsund. Jag hade ju precis flyttat in hos Johan, vi skulle ju bara uppleva den där ännu nykära spänningen och upplevelsen att bli sambos. Istället gick jag ensam i affären och plockade vad jag plötsligt behövde för mig själv i det tillfälliga boendet jag då hade turen att få. Jag började gråta där i affären då, det var ju så FEL, vad gjorde jag där? Jag skulle ju vara i Lindome! Nu har jag en annan fristad där jag visserligen inte kommer att göra mycket mer än sova, men det känns både jobbigt och bra att göra detta. Jag vet nämligen inte hur jag ska bete mig jämtemot honom. Jag kan inte vara "som vanligt", det känns konstigt och onaturligt. Neutralt prat går ganska bra men det där förtroendepratet, utbytet av blickar och ord till exempel om något Lilltjejen gör, då vet jag inte vad jag ska göra! Jag försökte få till en liknelse med den gången jag fick sparken från jobbet och senare ombads glömma det hela och jobba vidare som inget hade hänt. Då kände jag inte alls för att jobba kvar, det kändes fel för min hjärna hade redan hunnit lämna den arbetsplatsen! Jag fick nästan börja om från början och så är det nästan nu. Nu har jag kramp i handleden. Alla eventuella stavfel eller konstiga ord skyller jag på de pluttiga touchknapparna samt autocorrect som har en förmåga att hitta på alla möjliga konstigheter.

Okej, det är inte bara en störig mobil man köpt, det är en riktigt kass app som blogg.se (miss)lyckats prångla fram! För jag tror inte jag är helt fel ute när jag gissar att det är på grund av appen som jag använde vid de två senaste inläggen som det tydligen inte gått att kommentera.
Backen upp mot Björndammen var nästan komisk att se på grund av alla bilar som hade problem att ta sig upp! I våra backar hade snöröjarn varit snabb och redan hunnit köra en vända, annars hade det kunnat bli lite intressant för mig med.
Väl hemma var Lilltjejen ute med Johan i snön för både pulkaåkning och snögubbebygge. Jag stassade om, grävde fram snöföran från carportens vind och skottade både vår och grannens infart. Gött och såå mysigt med snön som föll! Gott och väl en decimeter har fallit, så vi får väl se om den blir kvar, fylls på eller smälter bort.

Nu väntar bastun!

Har plågat en handläggare på Försäkringskassan, men det var ganska ömsesidigt kan jag säga! Att gå ned 20 procent i sin tjänst som ska fördelas över veckan är ett krångel utan dess like att registrera på deras hemsida! Urgh!