Kraft

Dagens skrivpuff:
Strålkastarnas mångfärgade kalejdoskop är det enda ljuset i lokalen och i de spår de skär genom mörkret glider den konstgjorda dimman i tunna sjok. Kropparna bildar en unison oformig massa som pulserande rör sig till det rytmiska dunkandet. Volymen är hög, stämningen högre. Svettblanka ansikten passerar ljusens strålar, slutna ögon, glittrande ögon, munnar öppna i leenden och av ansträngning. Basen ur högtalarna liksom dimman fyller ut varje kubikcentimeter i utrymmet vilkets utformning är oväsentligt, uppfyller likt en enorm kraft som bara kan komma till utlopp i den dans som är din egen och ingen annans. Att våga ge sig hän, att våga släppa taget och gå helt upp i musiken. Underbart!
 

Litet kort

Sprang en runda medan Lilltjejen var på fotbollsskolan, himla gött! Sedan hon somnat har jag färdigställt två armar. Vaknade imorse och upptäckte att Brorsan lekt med den påbörjade tassen och remsat upp en hel del. Öronen är också klara liksom nosen. Nu återstår så svans, hjärta och ben innan monteringen tar vid. 


Regnlördag

Det var sketlängesedan jag teamade med Hillevi så när hon hintade ett besök till min klass var frågan självklar. Bra med folk och grym stämning till grym mix, såå kul! Vi försökte göra en repris på ett foto vi tog i Angered, haha!


När vi var på Legoland lade jag märke till en liten pojke som kinkade i en sulky. Det är ju inget ovanligt i en nöjespark med fokus på barn, men i sin ilsket knutna näve höll han ett kramdjur. Inget ovanligt heller visserligen  om det inte varit så att jag kände igen det - en hjärtekatt!
Har tänkt på det många gånger men nu blev jag extra inspirerad att göra fler än de två jag gjorde för evigheter sedan. Sagt och gjort, begav mig ned i förrådet igår och fick påminnas om hur väldans mycket garn jag har, samt oavslutade projekt. Lite ringrostig i början, trötta handleder men riktigt roligt. Tänkte försöka göra Bror och Brorsan. Kanske Lilla Grå också.


God fredag

Introversionen var något jag och Anna-Karin delade. Stötte på en av de illustrativa exemplen hon skickade vid ett tillfälle. Tycker den är klockren!


Nyduschad kurat upp mig i fåtöljen, en hjärnavslappningsbok (vilket betyder att jag läst den femton gånger redan) väntar, mörk choklad intill och tända ljus när det nu är mörkt på utsidan. Det är fredag och första arbetsveckan avklarad. I vanlig Ronja-fri anda har det tränats - varje dag tills äntligen, igår semestersegheten övervunnits. Vikarierat en combat på Odinsgatan och tog en spontan middag med WAS-Robert, en kollega som bor i närheten. Så social så jag efteråt var slut i både kropp och knopp. Men det var gott!

Vad som föranlett min ytterligare behagliga mys-stämning nu är dryga milen denna kväll. Som sagt, kroppen är tillbaka och det är såå skönt! Försökte hitta en väg till Sisjön på södra sidan av Söderleden men hamnade över en äng, som tur var relativt nyslagen, vackert huserande massa gäss, rådjur och harar. Fick bröta genom diverse vegetabilier och korsa ett vattendike med tvivelaktiga invånare för att komma ut till industriområdets välsignade asfalt. 

Perfekt löparväder och igen tacksam för tejpen som höll ihop mina knän.
Nu blir det bok. Ska nog komplettera med lite chips också.


Visar sig vara

Dagens skrivpuff:
Vad vet vi egentligen om en människa? Hur denne faktiskt är? Hur allt för lätt dömer vi inte hunden efter håren?Rubrikerna skriker med feta bokstäver om mord, missbruk och tragedier i familjeidyller där grannar står med bekymrade rynkor i pannan och citeras hur de aldrig trodde något så fruktansvärt om förövaren. "Han var alltid så trevlig och älskade sina barn." Som att det skulle säga något om vad som döljer sig på insidan. Något om hur personen visar sig vara. Innanför moderiktiga skjortor och dyra rakvatten, bakom välputsade fasader och trendiga gardiner.
Hur är det med våra präglade fördomar och föreställningar? Han med de av tatueringar täckta kraftiga armarna ur en skinnväst på en tung motorcykel med stort skägg och bister uppsyn som visar sig arbeta som socialsekreterare och volontärarbetar på ett djurcenter? Hemmafrun som visar sig ha mästerskapsmedaljer i brottning och säljer sina använda trosor på Internet under "Nastygirl202"? Så lätt att gå i stereotypsfällan, sätta föreställningar och etiketter. Men hur är det under detta? Bakom yrkesval, social ställning och hobbies? Det där som släpps fram av alkohol eller aktiveras vid kriser? Det mörka, det ljusa, det som inte går att förutspå. Den som man trodde var stark visar sig vara svag, den man inte räknade med kliver fram när ingen annan vågar. Så lätt att döma, så lätt att tro. 
Vad finns det för de bekymrade grannarna att säga - egentligen? 

Svalnar lite

Jag och mina grå i den sköna kvällen. Tagit en liten promenad och jobbat upp lite skön puls. Sprang en vända under lunchen också - rena plågan med ben som på något magiskt sätt tripplat sin vikt. Ingen träning på två veckor kompenseras med dagens taffliga försök och en team-klass igår. Angel började med sina låtar och jag fick erfara hennes förkärlek för benlåtar. Liksom söndagen var det ren viljestyrka under mina två sista låtar. Urgh!

Imorgon och övermorgon vikarierar jag, ska det kompenseras så ska det!


Here we go again

Man har ju haft typ koll på mailen dessa två veckor men ändå...



Barnlös

I flera dagar har Lilltjejen tjatat om att få baka "makaroner". Med lite träning tror jag hon fått kläm på korrekta benämningen. Hon ville göra gröna. 

Googlar man på konsten att göra macarons så framgår det att perfekt resultat inte är någon självklarhet. Jag fick slänga mer än hälften då jag tror jag prickade alla fel som går. De blev ihåliga, de sprack, de fastnade, de fick inga "fötter". Värmen i ugnen är uppenbarligen ojämn då några i framkant från de sista plåtarna blev hyfsade. Ruggigt fula blev det men smaken var det inget fel på. Så söta att tårna krullar sig, men det är väl inte mer än att vänta med typ elva deciliter florsocker!

Efter två veckors uppehåll var jag övertaggad vid dagens pass i Frölunda. Så jäkla roligt att köra igen! Carina hoppade in och tog låt ett och två där tvåan var en riktigt rolig från Release 27 - med egen twist. Efter låt sju gick jag på ren vilja och träningsglädje så nu ligger jag bara i sängen och njuter av min chockade lekamen medan tvättmaskinen går. Så gött! 


Växlande lördag

Lek hela dagen med Alva från Olofstorp med massa skratt och svettiga pannor. Lilltjejen har många gånger pratat om Olofstorp och gamla huset, att hon vill se det igen. Ofrånkomligen känns det kluvet. Är det bäst att undvika och påminna, väcka saknad och frågor? Men att ignorera, försöka förbise och glömma känns inte rätt och knappast möjligt heller. Så erbjöd att skjutsa hem Alva vid dagens slut och samtidigt svänga förbi huset.

Vi gick ned till tjärnen och fick förklara att alla grod(padd)yngel redan hunnit bli grodor (paddor). Sedan ville hon hälsa på och se sig omkring i huset men de var inte hemma vilket kanske var lika bra. Hon blev lite besviken att finna huset ommålat men framför allt ledsen när saknaden slog till. Mammahjärtat brast av hennes tårar men försökte bara låta henne förstå att det var ok att sakna och vara ledsen, att jag saknade också. 
Blev lite mera prat om känslor på vägen hem, hon tycker mycket om att se "Insidan ut" nu med de olika känslorna representerade. Lämpligt nog handlar ju filmen också om flytt och saknad av hemmet. Tårarna rann stundvis men så säger hon till slut att det känns som att "Glädje och Vemod trycker på knappen tillsammans, lite ledsen men också glad". 
Vem står också ofta vid kontrollbordet? "Avsky" kom vi fram till och skrattade gott, med tanke på hennes skepsis att äta och prova smaka nya saker. Just broccoli (som i filmen) fick hon ny chans att testa just idag, föga framgångsrikt medan Alva tuggade med munnen full.

När jag häromdagen bläddrade mig tillbaka i bloggen och mina tömningar läste jag om mitt "projekt" att säga "jag älskar dig" till min mamma. Senare också min önskan och förhoppning att jag och min Lilltjej ska få en helt annan relation än den jag hade. Att den blir trygg, självklar och otvungen. Skrev att jag skulle påminna mig själv att säga "jag älskar dig" till henne, krama henne, vilket jag gör och belöningen är alla spontana kramar och pussar och orden tillbaka när jag minst anar. Min fina Lilltjej.
Igår kom den på besök igen, den stora rädslan för allt ont som kan hända henne. Nyhetsflödena är fullmatade om övergrepp, våldtäkter och utnyttjande. Bara tanken på att hon skulle råka ut för något sådant får en nästan att önska hon blivit en pojke istället. Visst har de sina risker också men tror ingen halshugger mig om jag hävdar att flickorna är mer utsatta. Sådana tankar tvingar jag mig att skjuta undan för de är outhärdliga och meningslösa. Undrar om föräldrar till pojkar går med en rädsla att just deras barn blir en som våldtar eller utnyttjar? För i dagens samhälle är jag beredd att tro nästan vad som helst om vem som helst.

Och nej, jag tror inte min Lilltjej kommer att växa upp och förbli en oskyldig ängel. Tyvärr är allt för många föräldrar naiva i din blinda tro på sina barns ofelbarhet. Jag kan bara hoppas jag och Johan får henne att förstå vad som är rätt och fel och styrka att våga följa detta när grupptryck eller förväntningar säger annorlunda. Så är väl alla föräldrars önskan.
När Evelina och Ronja sprang runt på Liseberg igår föreställde jag mig henne om tio år, springandes där på egen hand med sina kompisar, Evelina kanske? Eller som en dejt med en nyförälskelse (läskiga tanke!) Och några år senare kanske som sommarjobbare, ansvarstagande och villig att stå på egna ben. Min älskade Lilltjej, min fantastiska underbara Lilltjej, vilken bitvis skrämmande men framför allt oerhört spännande framtid vi ska ha tillsammans!


Kanske

Dagens skrivpuff:

Det finns så många "kanske", det finns så många "tänk om". Scenarion, omständigheter, okända faktorer, mänskliga faktorer och faktorer som inte går att påverka. Vad är rätt och vad är fel, finns det ens något sådant? Ständiga val, stora och små, enkla som svåra. Tänka nära eller tänka långt? Ovissheten förpassar en till passivitetens kvicksand. Tankarna maler, fladdrar och lämnar ingen ro, finner inget fäste någonstans. Det finns ingen facit, det finns ingen guide. Bara alla dessa "kanske" och "tänk om". 
Tänk om man kunde bestämma sig någon gång!


Regnfredag

Åtta timmar på Liseberg och den här morsan känner sig rätt mör. Ömsom vräkte det ned, ömsom sken solen för att sedan ersättas med strilande regn och så höll det på. Men tjejerna verkade nöjda i alla fall. Det ser inte mycket bättre ut imorgon då ännu en gammal kompis från Olofstorp hälsar på - Alva. Jupp, vi maxar ut sommarlovet ända till dess sista dag med all fokus på Lilltjejen. Undertecknad börjar känna sig lätt desperat efter ett träningspass - och sin hamsterboll!




Område

Dagens skrivpuff:
Musiken strömmade ur den lilla högtalaren på fönsterbrädan, ackompanjerade skratten och skriken från rummet intill. Mellan persiennerna sken solen i sann juni-anda och Helena kunde inte låta bli att le loch röra sig till musiken medan hon skar. Irriterat knep hon ihop ögonen om tårarna och försökte öka takten med kniven utan att skära fingrarna av sig. Med raska rörelser svepte hon ned den hyfsat hackade löken i stekpannan som genast gav ifrån sig ett tillfredsställande fräsande. Lite socker från ströaren i glas och så träsleven för att röra om. En mörk hårslinga som letat sig loss från hårbandet ströks bakom örat medan kastrull fylldes med vatten och köttfärsen plockades fram ur kylen. 
Spellistan tog slut och fräsandet från stekpannan blev det enda ljudet i det lilla köket. Var det inte lite för tyst? Helena tog de få stegen mot dotterns rum och stannade utanför dörren. De uppsluppna ljuden hade ersatts av prat.
    "Jag sätter Stephanie där tillsammans med Plutten och, och eh, Sabina." Dotterns lilla röst var koncentrerad och eftertänksam. Kompisens mörkare röst tog över.
    "Men om vi sätter Gonzo där och Natalie sedan så är det doms område och vi har här!" Helena log och gick tillbaka till spisen. Oftast var tystnadena ingenting att oroa sig för men det skadade inte att vara på den säkra sidan.

Regntorsdag

Jag vet inte riktigt vad som försiggår på jobbet men P1:orna har avlöst varandra under en veckas tid! Då jag ändå inte kan engagera mig fullt ut har jag hållit mig undan och låtit min back-up samt chef hantera. Nästa vecka är semestern slut och då har jag en del att ta tag i. Skoj. Not.

Då regnet dominerat idag blev det lugnt på hemmafronten innan vi drog till Universeum. Morsan kunde inte låta bli att testa sin snabbhet. Tjugotvå sekunder tyckte jag var ok ändå, hehe!
Nu är Lilltjejen nedbäddad med tre katter så tätt intill som bara katter kan. Det pirras högt och lågt - mysfaktor hundra.
 
De har nästan varit extra kärvänliga denna vecka. Kanske för att vi var borta den förra, eller för att de är mera ute nu och därför extra glada när de kommer in. Eller så är de bara synnerligen goa kissemånsar! 
 

Augusti

Till slut fick vi till det då gamla kompisen från Olofstorp, Sonya äntligen kunde hälsa på! Lilltjejen var så glad och förväntansfull tills hon kom och sedan har de röjt ihop hela dagen. Gråkatterna var populära så de flydde snabbt fältet, som gråa streck med bakåtliggande öron ut genom min omtänksamt uppställda ytterdörr. Tjejerna förstod inte alls varför de sprang undan - de försökte ju bara fånga dem, skrikandes och skrattandes med innebandyklubba i högsta hugg för att "locka" fram under säng och soffa. Eh.

Minst sagt skiftande väder men fick en solfin lucka då vi åkte till en lekplats. Och tänk vad spännande en biltvätt kan vara. 

Börjat läsa Fredrik Eklunds "Sälj!". Han är verkligen speciell och än en gång fascineras man över hur olika vi människor kan vara. 

Klickat mig tillbaka i bloggen och inser att det blivit en hel del inlägg sedan de där banankartongerna i Lindome. Är väl ganska precis tio år sedan sist och tänk vad mycket som hänt på den tiden! Så värdefullt att ha en del sparat i bloggen och slås igen av vilken personlig förlust det skulle vara om den plötsligt försvann. Måste hitta något sätt att spara ned den, alternativt trycka den så som jag gjorde med första året. 
Så mycket glädje, sorg, funderingar, oro, förväntan, ja ett liv helt enkelt. Och en hiskelig massa träningsselfies! Att jag ännu har kvar, och använder en del av kläderna jag ser i bloggens början indikerar att jag onekligen borde se över utbudet!


Typ recap

Sådär, andra dagen efter hemkomst så ska försöka summera föregående vecka lite. Vi fick regn sista förmiddagen på Legoland men inte värre än att man stod ut. Fick betat av det sista vi ville se och göra ingen ännu en runda i Aquadome, Lalandias stora vattenpark.

Tycker sista bilden är extra rolig eftersom Lilltjejen är så uppenbart putt över att hon inte fick plats ordentligt i bilden.
Fredagen avslutade vi vistelsen i Billund med Aquadome ännu en gång och undertecknad tycker det var en riktigt bra vattenpark. Blåslagen i deras fors men barnsligt kul att tumla hela vägen ned. Kul också att Lilltjejen vågade prova alla utom "avloppet" och fann dom roliga. Framför allt forsen som ändock var som sagt lite turbulent blev det många vändor i med kusinerna.
Så glad att jag fick haka på dom dit då det blir så mycket roligare för henne med sällskap!

I Köpenhamn hade vi framför allt två punkter på agendan: Tivoli och Nyhavn. Efter middag på överskattade Hereford passerade vi "Build a Bear" där morsan själv föll för deras koncept och lät Lilltjejen välja ett mjukdjur. Det blev Pokémon Eevee. Det jag gillade var att barnet får vara med när de fyller djuret med stoppning och därefter har en "hjärtceremoni". Det lilla mjukishjärtat får de sedan lägga i djuret innan det sys igen. Sedan hemkomsten har hon velat ha med Eevee överallt. Besökte en större lekplats igår där mjukdjuret väckte viss uppmärksamhet. Flera barn kom fram och frågade vart hon köpt den. 

Tivoli kan ju inte jämföras med Liseberg men ändå lite småmysig att gå runt i med sin lummighet och många restauranger. Blev lite gråtråkigt väder men fick testa smörrebröd i Nyhavn, ett måste enligt Anders. Tog ett tag för mig att fatta att det var själva brödet som var grejen och inte hela mackan. Eller var det kanske just så det var? Hm. Min variant var mumsig i alla fall.

Lek med Isabella och Evelina igår som sagt i skiftande väder. Kände mig duktig som snick-snackade mig blå med deras föräldrar. Hade ju varit lite anmärkningsvärt att gå och sätta sig någon annanstans...

Fick utbyta lite praktisk information om inte annat, så som att inte dom heller fått någon som helst information inför fritids- och skolstart. På måndag börjar fritids vi har fått praktiskt taget noll information. Rektorn slutade i våras. Den nye slutade innan han knappt börjat med hänvisning till den tredje och denna börjar just på måndag och hänvisar till den andre. En av lärarna har slutat och en ny namnlös anställts.
Det lär bli en bunt föräldrar som står där med sina barn på måndagsmorgonen. Vi har inte ens en bekräftelse på vilket fritids det är eller vilken tid som gäller.

Nåväl, idag blev det bättre väder så det blev en sväng med fiskegrejerna till Amundön där tång och sjögräs nappade friskt. Har lite dåligt med uppslag på vart man kan bege sig för bra fiske. Har lärt känna en kille på jobbet där vi pratat om att dra ut någon gång. Han kan kanske bredda mina fiskevyer i detta område.
Imorgon kommer gamla kompisen Sonya på besök, till Lilltjejens stora glädje. Får se vad det blir för väder och vad vi kan hitta på.


Onsdag

Lyckan total när alla nu har var sin munk. De är rätt coola faktiskt! Betade av några attraktioner till innan köerna blev för långa. Förvånades att Lilltjejen ville testa spökhuset och det gick bra. Generellt är attraktionerna väldigt snälla och passar det åldersspann Lilltjejen nu tillhör.

Deras "Flum ride" var synnerligen mesig där största behållningen var miljön de byggt upp runtomkring med allehanda djur, såklart i Lego.

Avslutade dagen i äventyrsbadet som är riktigt bra, och skönt att få skölja av sig dagens svett!


Säsongspass

Ser ut som en riktig liten stug-idyll med hela tråk-skalan vad gäller färg på bilarna. Tänk vad snyggt min Guling hade lyst upp!

Med inköpta säsongspass har vi friheten att gå vilka dagar vi vill och slipper stress. Jag som aldrig brukar vinna något hade turen på min sida och fick de två bollarna att stanna kvar i hinken och inkassera ett stycke jätte-munk. Lycka!
Testade några åkattraktioner, blev duktigt blöta och spenderade pengar i Lego-shopen, såklart. Spenderat mer pengar på Lalandia, testat vattenrutschbanor och blivit kalla på skridskobanan. Fötterna värker och vi har tre dagar kvar innan vi avslutar veckan i Köpenhamn.


Malmö

Känslan att glida ned mellan de lena lakanen på ett hotell - love it!


Gårdagen bjöd på kanonväder och undertecknad kände sig taggad. Sprang från Gråbo till Lerum då någon, hm hävdade att det "bara" var åtta kilometer. Det var dryga milen. Bytte där till inlines och stavar och åkte tillbaka. Efter en knapp kilometer var jag inte så taggad längre men kämpade mig ändock hela vägen, slår mig ned i gräset och kränger av mig ena skon varpå vaden krampar. Ser hur den rytmiskt drar ihop sig och kan bara försöka trycka, trycka och trycka. Jäklar vad ont det gör! Sitter nog och kvider i fem minuter innan jag vågar släppa ena handen och messa Robert om hjälp, haha!
Blev inte många knop resten av dagen. Mera fartvind på snirkel-snorkelvägar, solning, hämtmat och champagne framför film. Linkade fram där så krävdes men bra dag ändå!
Med smärta vid enbart beröring av vaden plus duktig träningsvärk undrade man lite hur dagens pass skulle gå. Men som oftast - när musiken kommer igång tar energin och träningsglädjen över. Sedan stolpar man därifrån.

Bilen packad och klar så hämtade Lilltjejen efteråt och drog till Malmö där vi nu mellanlandar gör vidare färd till Legoland imorgon. Där möter vi upp Nina med familj. 


Typ semester då

Inte mindre än fyra pälsansikten väntade på mig efter jobbet. Supermysigt!

Det är fredag och jag har nu semester. Kan inte riktigt påstå att jag har någon semesterfeeling men den kommer kanske - när jag och Lilltjejen åker söderut på söndag. Självklart fick man hantera en P1:a sista dagen, skönt nog inte mina applikationer men väl inom mitt område i egenskap av ställföreträdande Nicklas. Så fick sitta där och försöka se lite chef-ig ut ett tag.

Avverkat alldeles för mycket mat på Pinchos, för mycket god mat. Urp! Nu blir det soffa och film. 


Tråkig

Dagens skrivpuff:
Vad hade hänt egentligen? När och hur hade denna förvandling skett? Charlotta såg på sig själv, ordentligt för första gången. Spegelbilden var inte nådig och kvällsljuset genom fönstren inte smickrande. Jag har blivit gammal, tänkte hon igen. Vartenda år syns i ansiktet, i linjerna kring de matta blå ögonen, de tunga ögonlocken och slappa munnen. Huden hade mist sin lyster och håret hängde platt och oskönt likt en gardin kring det långsmala ansiktet. Den bruna färgen som frisören utlovat som "varm hasselnöt" såg bara tråkig och just fejkad ut. Blusen hon funnit både käck och fräsch såg fel ut över hennes taniga skuldror, en tant som dragit på sig något för en tjugoåring. Kutade hon inte också? Ja det gjorde hon, och rätade förskräckt på sig. Jag är femtiofem år, när blev jag så här gammal? Försiktigt körde hon ut hakan, lät handen med de många ringarna glida över den huden i halsen, inte alls så slät och spänstig längre, lät blicken resignerat falla ned tillsammans med handen. Åren syntes nu inte också utan kändes dessutom. Trött lämnade hon badrummet för att börja förbereda middagen. Tomas och barnen skulle komma snart.

Sommardag

 

Det är inte särskilt spännande färger som Volvo erbjuder på sina bilar. Piffiga namn som "Black Stone", "Pine Grey", "Flamenco Red", "Mussel Blue" som ändock inte innebär annat än just olika nyanser av grå, blå eller vit, röd och svart. Tråkigt och fantasilöst. Dock klämde de fram en brun, Java som den tydligen kallas och den gillar jag! Stod två och blänkte så vackert när jag lämnade jobbet idag. Denna väldigt varma och solstrålarnde sommardag.

 
Fick till en bild på krumbuktande Lillis. Han är tung - och visst ser han butter ut. Supermysig!
 
Vikarierade i Majorna och fick några som bokstavligt talat vände solen ryggen för att svettas tillsammans. En stammis ville ha foto med oss så jag passade på att slänga fram min mobil också. Han är jättemysig, kör sitt egna race med egna påhitt till koreografin, alltid så positiv och tackar artigt efter varje klass. 
Skönt att köra igen, har ju bara två pass denna vecka. Imorgon är det fredag, sedan har jag semester.
 

Fruktansvärt

Dagens skrivpuff:
De tårblanka ögonen sjöd av lika delar frustration, vrede och skuld. I varje fall hoppades Jens det var skuld han såg, skuld han hörde i den gälla rösten och skarpa orden. Han skulle inte ge sig den här gången, inte ge vika för tårarna eller försöken att lägga skulden på honom. Det fick vara nog nu. Förunderligt lugn stod han och såg stormen rasa, nu lärd att inte låta sig provoceras.
     "Säg något din djävel, stå inte bara där och se ut som om jag är den enda skyldiga här!" Det mörka och vanligtvis välfriserade håret spretade åt alla håll efter hennes frustrerade händer. Den smäckra gestalten darrade av återhållen energi medan hon travade fram och tillbaka över parkettgolvets blanka yta. Han skulle inte bli förvånad om hon stampade i golvet snart, undrade om grannarna under markerade ännu en pinne för antal gräl. Fast kunde det kallas för gräl när det praktiskt taget var en monolog? 
     "Du är ju aldrig hemma, har aldrig tid med mig utan bara jobb, jobb och det eviga förbannade helvetes jobbet. Hur många knullar du där egentligen? Hon den där på finans, hon är bra villig kan jag tänka mig, klart man inte säger nej till chefen så våga inte komma och döma mig din fan helvetes skit!" Hånfullheten förvandlade det vackra ansiktet till en mask, en fruktansvärt förvriden karikatyr av den han trodde sig ha älskat. Han försökte tycka synd om henne, se osäkerheten där bakom men det fungerade inte längre. Tack och lov att de inte hade några barn som hon så länge propsat på. När han nu insåg hur färdig han var med henne kunde han knappt bärga sig att komma därifrån, vidare. Hon skulle ställa till ett helvetes liv tänkte han trött, stängde ute harangen och svordomarna som fortsatte att attackera honom likt en kulspruta. Det kunde inte hjälpas. Det var nog nu.

Fint väder

 
Jupp, fick ännu en möjlighet att känna vinden slita i kläderna igår! Av någon anledning brukar tydligen mc-folk träffas och köra tillsammans och Robert hade stämt träff med en sådan sammanslutning. Överraskande och roligt var det att upptäcka att det bara var tjejer! Det är onekligen rätt fräckt att det i de tjocka skinnställen och anonymiserande hjälmarna döljer sig 40 till 50 plus damer. Fördomarna lämnas bakom mig i fartvindarna och undertecknad funderar på att börja spela på lotto.
Vi hamnade i Jörlanda, uppenbarligen en populär plats för mc-folk att samlas på! Det domineras av den där "cruise"-varianten av typen Harley Davidson som jag själv finner föga tilltalande. Jag dreglar mera över de sportiga varianterna.
Tillbaka åker vi genom Svartedalen och dess snirklande vägar. Det är härligt, roligt, mysigt. Klart annorlunda sätt att tillbringa en vacker sommarkväll.
 
 
 
 
 
Är ju acting för Nicklas denna vecka. Då är det spännande att få mail med "URGENT" och "Panic!!!!!" i ämnesraden. Verkar vara ganska enkelt att vara chef, speciellt högre upp. Skriker de nedifrån att de behöver hjälp skriker man själv nedåt på andra som får göra jobbet. Kanske borde bli chef. Då kan jag köpa hoj. Fast å andra sidan följer det med personalansvar som lönediskussioner och sådant. Får sälja en njure istället. 

Onsdag

Kom ned till bilen och ser denna kisse ligga och gotta sig i morgonsolen. Såg så himla mysigt ut! Apropå kisse är jag kisse-vakt åt grannen. De har en rejält bastant bondkatt med trumpet utseende (måste få till en bild), som pratar med riktig basröst. Supermysig och heter - Lillis! Hahaha!



Just det, testade Body Jam i måndags. Det var...intressant. Kul mest för att jag garvade åt mina egna försök att hänga med men fick svettas rejält ändå. Liksom combaten och andra koreografipass behöver man några gånger innan man lärt sig, men Jammen är nog en av de svårare skulle jag vilja påstå.

Bjöds på tacos hos Robert efteråt, mums! Eftersom Lilltjejen inte är särskilt förtjust i det är det ju inget jag gör till oss, och till sig själv orkar man ju inte. Så var nog banne mig över ett år sedan jag åt det sist(!)


Livet

Medan jag styr norrut försöker jag stålsätta mig. Sorgen är min egen och kan hanteras, men att också se andras är tufft.

Med min orangea gerbera i handen går jag lite tafatt grusgången fram mellan gravarna till det lilla kapellet, ser människor samlade utanför. Okända ansikten med delad sorg. Jag hinner knappt fram förrän en kvinna lösgör sig och kommer mig till mötes, omfamnar mig och kallar mig vid namn. Det är Anna-Karins syster. Strax efter kommer deras mamma, bemöter mig med lika stor värme och blanka ögon. Jag känner inte dem men de känner mig - genom Anna-Karin. Det hon berättat, det jag gjort och jag känner mig otroligt otillräcklig för jag har ju inte gjort något. I en sådan situation vi alla varit gör man aldrig tillräckligt.
Kapellet är fullt och extrastolar tas fram. Intill mig får jag en kvinna jag vagt känner igen. Hon frågar om jag inte är instruktör på NW och det visar sig att hon också är det. Världen är liten.
Det blir så jobbigt som jag föreställt mig, gråter redan när första melodin strömmar ur högtalarna, Chess. Jag ser alla hennes vänner, släkt och familj, hur älskad hon var. Ser hennes man Martin och pojken Marcus och hjärtat går sönder igen. Orättvisan. Att inte vilja dö, att inte få följa sitt barn upp i livet och rädslan att bli bortglömd. Att en person så full av liv, värme och omtanke bara är borta känns så fel, overkligt.

Hade inte tänkt gå på efterföljande minnesstunden då det kändes som något för de närmaste. Vi var tre från vcc där och Martin önskade att vi stannade kvar vilket vi gjorde. Kom därefter ut i det bländande solskenet och körde in mot stan igen, omslöts av den av semestern tunnare trafiken. Flödet av fordon blev en burdus påminnelse att livet rullar vidare. Solvarm dag, människor arbetar, semestrar, oroas, älskar, bråkar, skrattar, föds och dör. Livet är skört, så lätt att glömma bort.


Minst två av: Otydlig, farbror, bröd

Dagens skrivpuff:
Ernst stängde den stålblanka kylskåpsdörren med långsamma rörelser. Blev stående en sekund att se på köksbordet, dess oljade yta av ek och lilla rödrutiga duken med ljusstaken uppå. Det vita stearinljuset brann lite tafatt i det klart upplysta köket, verkade ifrågasätta sin existens lika mycket som Ernst själv. Ännu en middag, ännu en dag med ensamheten till sällskap. Han hade stängt av radion, de käcka rösterna han ett tag lät bryta tystnaden blev istället ett hån för dess syfte. Nu funderade han på att slå på den igen, föredrog hånet framför den dånande tystnaden. Lite skvalmusik istället kanske. Men han blir stående, höjer blicken och ser ut genom de stora fönstren där mörkret råder, ser bara sin spegelbild stående i det ljusa moderna köket. En man som många ser upp till, män beundrar och kvinnor eftertraktar. Det mörka håret över de stålgrå ögonen som uppfattar allt omkring sig och med förmågan att skifta från benhård skärpa till mjukaste ömhet. Han såg sina axlar sloka lite och sträckte omedvetet på sig, kände skjortans tyg sträckas över bröstet och blicken föll automatiskt till hennes plats. Han hade lagt den ljusa kavajen över hennes stolsrygg och slipsen därpå. Hon älskade när han bar denna skjorta, en present från henne på hans 45-årsdag, fick alltid något extra varmt i blicken när han drog den på sig. Ernst kunde känna hennes lilla hand stryka över bröstet, värmen genom tyget. Spegelbilden blev otydlig när tårarna skymde hans blick. Med en kraftansträngning tog han några mekaniska steg framåt, försökte kontrollera tankarna som skrek och känslorna som dundrade. Fokusera på det som behövde göras, en handling i taget, inte tänka längre än närmaste handling. Tallriken med den halvätna portionen, det tömda vattenglaset som inte förmått lindra elden i strupen. Korgen med bröd, orörda och torra där de legat sedan föregående dag. Eller var det dagen dessförinnan? Hennes favoritbröd med solrosfrön som de brukar skoja om, i korgen hon köpte under deras resa i Österrike föregående vår. Hennes skratt, hennes heta försvar av den anskrämligt fula korgen.
Som en farbror, nedbruten av tidens obarmhärtiga gång stapplade han fram och sjönk ned på sin stol där mitt emot hennes, begravde ansiktet i händerna och grät.
 

Solkväll

Att handla hungrig är fortfarande ingen bra idé. Den skarpögda kanske noterat att glasspaketet redan är öppnat. Lite färdkost till hemvägen. 


Accepterade en vänförfrågan på FB och fick direkt ett så fint mess, blir så himla glad och suger åt mig varje uns!
Avslutade min combat-streak idag och lyckades till slut få med Maria på bild. Typ. Hon brukar föredra att stå bakom kameran och tålmodigt dokumentera mina eftersvettiga påhitt.
Bara ett vikariepass bokat till veckan så får se vad jag istället kan hitta på under kvällarna. Hum.
Hoppas på lugn på jobbet då jag är acting för Nicklas som nu gått på semester - som nittionio procent av alla Volvianer. Det blir jag och några fasthållna konsulter som kommer sjava omkring i landskapen.


Nostalgi

Vid tvåtiden var vi där i den strålande solen. Sedan var vi på benen i princip hela tiden - i tio timmar. Mina fötter grät och benen tyckte det var lagom smart att köra combat innan, men - Så. Jäkla. Roligt! När artisterna bara löste av varandra med sina danshits kunde man ju inte stå stilla. Svettades som en gris.

Haddaway och Dr Alban var riktigt grymma ihop, Captain Hollywood Project, 2 Unlimited, Basic Element, DJ Sash, Snap! - ståpäls! Safari duo mycket positiv överraskning. E-Type som sparades till sist var helt värdelös. Han verkade helt väck så vi gick ganska snart och undvek trängseln.
Jäklar vad jag saknat att dansa till riktigt bra musik!


Härliga 90-talet!

Idag är det "Vi som älskar 90-talet" i Slottskogen. I tolv timmar spelas och uppträder bland annat Aqua, Haddaway, Vengaboys, Dr Alban, E-Type, 2 unlimited, Captain Hollywood project. Jag ska dit såklart! 

Detta till ära körde jag 90-talsmix på mitt pass i Majorna. Hohoho! 
Var träningsfri igår för första gången på drygt två veckor - fick grym värk i kroppen till kvällen...


Knivigt

Dagens skrivpuff:
Jag läser orden och hjärtat sjunker längre ned i magen ju längre ned i texten jag kommer. Läser igen. Och igen, märker inte att händerna börjar darra och magen förvandlas till en knut. Frågorna kommer. Hur länge? Hur ofta? Var? Varför? Väninnans ord lyser svart på vitt, obönhörligt och tiden kan inte dras tillbaka till ett lyckligt ovetande. Jag luskar reda på avsändarens telefonnummer, försätter henne i en knivig situation men lyckas övertala att jag inte hyser någon agg mot den andra, varför skulle jag det? Det är ju inte hon som gjort fel. Det är han, han som jag trodde älskade mig, som jag kommit att älska. Som har fått henne att älska också. Jag får hennes nummer och ringer direkt. Hon är rädd, för mig vilket jag på ett sätt förstår men ändå inte, men när jag fått henne att inse att jag inte ser någon skuld hos henne, att jag bara vill ha svar så pratar vi. Jag får veta mera, sådant som han senare först förnekar men erkänner när han förstår att jag redan har svaren från henne, och jag inser att jag mitt i all förtvivlan och vrede känner tacksamhet. Tacksamhet till väninnan som berättade, som lät mig få kontakt med den andra. Hur länge hade jag annars gått ovetande? Vilka lögner hade han kunnat presentera då?
År senare, ett nytt svek i annan form men lögnerna är kvar, att trots faktum se mig i ögonen och ljuga - igen. Denna gång undanröjs bevisen snabbt och kvar blir jag med mina föreställningar, mina tvivel och min desillusionerade tillvaro. Vi kommer aldrig riktigt tillbaka. Jag kommer aldrig riktigt tillbaka. 
 

Min profilbild

- Nedflyttad -76:a
- IT på Volvo Cars
- Body Combat-instruktör
- Mor till Ronja 110104
- Tre katter: Lilla Grå samt
Bror och Brorsan (Gråbröderna)

Tashmira är det alias jag kom på när jag för första gången år 1997 klev in i första Diablospelets Tristram. Sedan dess har det fått hänga med i alla möjliga alias-sammanhang!



Instagram:

tashmira

Maila mig






bloglovin


RSS 2.0