Mina handlingar är tunna och uppenbarligen kan man nu inte lita på dom. Hittades jag verkligen övergiven eller hur hamnade jag på barnhemmet sex månader gammal? Var det verkligen en lapp med mitt födelsedatum eller är det möjilgen rent hitte-på?

Jag känner inget behov att för egen del få svar på detta, möjligtvis bara för min biologiska mors skull, om det skulle vara så att hon inte gav upp mig frivilligt, och det är ju omöjligt att få svar på utan att faktiskt hitta och ställa frågan till henne.

Lilltjejen har som sagt börjat bli nyfiken på sin mors sida av släkten och till skillnad från pappa Johans sida där föräldrar och släkt är lika stadigt förankrade som existerande i Mölndal med omnejd, består min sida endast av min syster Nina och hennes lilla familj. Adoptivföräldrarna döda sedan länge och biologiska okända, det har aldrig existerat någon mormor eller morfar i någon form för henne. Så återstår det enda gripbara som faktiskt finns, själva landet Sydkorea där hon inte har mer än de femtioprocentiga yttre karaktärsdragen, en blandis i sin vackraste form! 

Jag kan inte ge henne någon mormor eller morfar, men jag kan ge henne landet, en möjlighet att besöka platsen från där hälften av henne är sprungen. Att se, uppleva och befinna sig bland de som ser ut som hennes mamma och nästan henne själv. 
Kommer det att skapa en identitetskris hos henne, hos mig? Jag känner och ser mig som svensk men ser inte ut som en svensk. Där borta ser jag känner jag mig inte som korean, men jag ser ut och uppfattas som en - tills jag öppnar munnen.

För att återgå till kommissionens utredning är debatten redan igång kring denna rekommenderade ursäkt där många adopterade anser att det är bra, ett erkännande. Men då det handlar om fel som är begångna och rent brottsliga handlingar bakom många adoptioner, skulle också en ekonomisk kompensation verka som en påföljd för just dessa handlingar. Då jag själv inte upplever att jag farit illa av att vara adopterad, aldrig lildit av identitetskris, känsla av utanförskap eller rotlöshet känner jag inget behov av någon ursäkt av en stat som skulle känna sig tvingad att göra det. Men för de som behöver, och kanske framför allt de biologiska föräldrarna som tvingats eller förlorat sina barn känns en ursäkt futtig och ekonomisk kompensation ett ytligt plåster på såret som mer skulle lindra i sin symboliska mening än finansiella.

Problemet här är bara att kompensationen somliga kräver att utgå skulle gå till de adopterade barnen och inte de biologiska föräldrarna, och där kan man tvista om vilka som är de egentliga brottsoffren och således berättigade till ersättningen. Kanske det bara finns offer i dessa tragiska fall, men personligen ser jag mig inte som ett sådant. Likväl hade jag emottagit en ersättning just för den sagda påföljd som den symboliserar. Har man gjort fel blir det en konsekvens eller påföljd, ekvivalent till handlingen man gjort sig skyldig till oavsett om offret håller med eller ej.