Klen
Det är bara onsdag men sådana dagar att jag bara suttit på röven från tidig morgon till arbetsdagens slut, knappt haft tid att gå på muggen och korta mediokra luncher av det jag förmått frambringa. Jag tränade i söndags men ändå kände jag den där krypande närmast växtvärksliknande smärtan i armar och ben som jag brukar få när jag inte tränat på ett tag.
Då jag insett att jag är stark som en sparris fick det bli ett pass med skivstången och kunde bara konstatera att benen darrade efter den dryga halvtimmen. Den lackande svetten skyllde jag på solen som jag fann större nöje att avnjuta en stund efter vedermödorna som inkluderade en runda med specialsekatören över parksliden. Det är sant som man läst: Klipper man ned den blir den förbannad och växer ännu värre!
Mitt enda besök utanför dörren senaste dagarna var när jag körde till Åby igår kväll för ett Gothiamöte, vårt sista innan turneringen drar igång. Firade med grillkorvar och mos på intilliggande Franks efteråt och kan bara hoppas att allt kommer förlöpa väl om några veckor, denna gång i varje fall bättre förberedd så dagarna kanske inte blir lika långa som förra året. Lilltjejens matcher har förlagts på andra planer på andra sidan stan så även om jag och min parhäst ska försöka dela upp halvdagar mellan oss så räknar jag inte med att hinna se något av gruppspelet. Jag är nog för mycket av samvetsgrant kontrollfreak för att lämna mitt ansvarsområde ens för en stund.
Av behov att se något annat än arbetsrummet och andas inomhusluft körde jag nyduschad för att handla men först via Lilleby och en stund på solvarm klippa. Två killar på moped var en hårsmån från att köra in ganska precis i bilens högra framhörn när de genade ut från parkeringen vid campingen. De hade inte ens vett att se ursäktande ut och jag glömde av chocken och tvärniten bort att åstadkomma en huvudskakning, en sådan där långsam och survuxet förmanande, äsch också!
Christer är på after work sponsrad av Lerums kommun. De har uppenbarligen gott om pengar i den kommunen och han uppskattar att äntligen ha ett upppdrag hos en kund där de uttryckligen uttalar att "Pengar inte är något problem!" Att de har sin andra after work på två månader säger kanske en del och jag försöker att inte störa mig å Lerums skattebetalares vägnar. När jag var lärare i Stenungsund kunde jag inte ens finna mig i att skolan tillfälligt lånade pengar av mitt arbetslag för en planerad aw så rektorn fick lösa det på annat sätt. Jag minns att jag ondgjorde mig om det i ett blogginlägg.
Nu ska jag krypa till kojs och nöta teori. Klarade mitt första testprov igår kväll och fixade därefter två till godkända av bara farten! Nöta, nöta, nöta!
Mellanlandning
Så var man tillbaka efter dagar av lättja och lyx och en arbetsvecka med möten dagarna igenom utöver torsdag då Niklas begravning väntar. Blev inbjuden till den efterföljande minnesstunden också och även om jag som sagt inte stod honom nära känns det viktigt av respekt till Monica och Tomas att närvara. Gick tillbaka i mina inlägg och noterade att jag där och då i duggregnet skrev fel, det tog inte tre månader efter diagnosen, det gick endast tre veckor. Det är så skrämmande tragiskt.
Kokat en laddning palt, alldeles för längesedan, svettats med mina Frölunda fighters, svettats på infartens kullerstenar som visserligen är fina när ogräset nu är borta men jag lika gärna kunnat asfaltera över, så galet mycket jobb som krävs för att underhålla. Till söndagens fina väder tog vi en längre tur på motorcyklarna till Brobackas café utanför Sjövik. Intressant att ett litet våffelställe mitt ute i ingenstans i skogen, ingen utsikt eller annat landmärke och ljuden från väg 190 på andra sidan träden, lockar så oerhört mycket gäster. Vi kalasade på deras speciella och mycket goda våfflor innan vi igen avnjöt de varma vindarna hemåt.
Jag har förresten bokat både teoriprov och uppkörning nu, uppkörningen kan jag avboka om jag kuggar teorin men eftersom det var ont om tider rekommenderades jag att boka. Så drygt två veckor nu att råplugga och så uppkörningen i augusti, den första lediga tid som fanns. Därefter hade de först i september, så nu får jag banne mig se till att klara av detta! Övningsproven jag gör misslyckas varenda gång...!
Bortse från den övervattnade Fredsskallan och notera Litens sovställning med tassarna i vädret. Sedan Lilltjejen åkte till Johan har både hon och Mini sovit hos mig varje natt, gott att vi har bred säng!
Midsommar!
Risk 1 och 2 avklarade! Väldigt nyttiga kurser med stor behållning, framför allt när man har en kursledare som så uppenbart kan sina motorcyklar. Damen i min ålder tog sitt kort som sextonåring och hade ett mindre stall av tvåhjulingar där hemma. När vi gick laget runt och delgav vilka cyklar vi hade hade hon stenkoll på vilka de alla var!
Risk 1 med teori under förmiddagen och Risk 2 med körning efter lunch. Kul men var rätt slut efteråt. Kanske dags att boka in teoriprovet som många av de andra hade gjort.
I dagarna två har vi varit på Bjertorp slott ute på Varaslätten, min sextioårspresent till Christer. Åkte upp på onsdagen och hem idag, midsommarafton efter alldeles för mycket okynnesätesfrukost.
Bytte champagnen till Fanta, haha!
Slog lite på rangen innan incheckningen och bollarna gick överraskande bra för oss båda med tanke på att vi inte spelat på två år.
Efter delikat frukost ute i morgonsolen hämtade vi picknickryggsäcken och styrde norrut till Kinnekulle naturreservat för en drygt tio kilometers vandring på dess västra sida. Den heltäckande mattan av ramslök var fascinerande och doften synnerligen utpräglad.
Oerhört vacker skog, men längre upp blev både skogen och underlaget tråkigare med vanlig bland- och snårskog till grusväg hela vägen upp till utkikstornet där Christers höjdrädsla blev tydlig. Skönt på ett sätt att det inte bara är jag med fobier!
Undrar om det inte är första gången jag ser Vänern? Intog vår medhavda lunch, helt ok med god kycklingsallad och goda ostar med marmelad, deras rabarbermarmelad som vi blev helt sålda på.
Glass vid Bohus fästning medan vi betraktade tillströmningen av midsommarfirare. Väl hemma igen lade vi oss och stekte i solen, slumrade och svettades innan ett svalkande dopp och ombyte för middag. Som de latmaskar vi är hade vi bokat bord på Sjömagasinet som erbjöd midsommarbuffé som visade sig vara riktigt bra. Gottigt ifrån havet och gottigt från grillen, självklart med jordgubbar som avslutning.
Solen står ännu högt med har precis försvunnit bakom trädtopparna för oss där vi nu sitter igen på terassen. Från andra sidan skogen hör vi högljutt firande och barnskrik. Överallt mötte vi människor i ljusa kläder och blomkransar på huvudet på väg till något firande och här sitter vi och jag tycker att vi hittills haft en jättemysig midsommar!
Sommarbränna
Jisses vilken sommarvärme det blev idag, äntligen gav de isande kalla vindarna vika för ljuva varma med stekande sol. Medan Lilltjejen smorde in sig för grillning drog jag på mig tjocka skyddskläder för körlektion, ok när man kör en hastighet som ger svalka men efter varv på varv i höghastighetsbanan och framför allt lågfarten var svetten ett faktum.
Jag har en tendens att börja övertänka och då kör jag sämre. Nu var det den hårda inbromsningen jag aldrig haft problem med som jag plötsligt fick kämpa med att få korrekt.
Jag har en tendens att börja övertänka och då kör jag sämre. Nu var det den hårda inbromsningen jag aldrig haft problem med som jag plötsligt fick kämpa med att få korrekt.
Hemma igen kastade man av sig kläderna för att göra unge och karl sällskap i solen. Galet varmt, till och med såpass att jag till slut tog mig ned i vattnet!
Mini blev inte långvarig trots försöket i skuggan.
Några stekande timmar senare fick avkomman dra på sig gröna stället för match mot Lerum på deras hemmaplan. Tydligen skulle det ha varit F12 men då de var på cup körde våra F11 istället vilket blev i mitt tycke bra träning då de körde den mindre 9-mannaplanen. Hon har på grund av Nicklas stått över de två tänkta matcherna i veckan men nu kände hon sig redo och gjorde det riktigt bra. Så nu väntar ännu en match imorgon på hemmaplan. Ska bli molnigt hela morgondagen vilket nog är det bästa för mitt svedda skinn...!
Årskurs sju och ws
Så har man kommit till det stadium då ens älskade avkomma inte längre finner det nödvändigt att ha sina päron med på skolavslutningen, inte ens villig att ställa upp för den traditionella fotodokumenteringen i avslutningsstass. Den ömma modern fick istället fokusera på eftermiddagens kommande workshop, ett ansvar jag tar på stort allvar med det förtroende jag erhållit av personerna som bett mig om hjälp. Framför allt då ämnet handlade om arbetsmiljön som i medarbetarenkäten fått utstickande lågt resultat i denna grupp, ett ganska svårt ämne att hantera då det gäller att få till en miljö där deltagarna vågar dela med sig och som facilitator hålla sig neutral, men också som jag senare fick höra en relativt svår grupp med starka röster och åsikter.
Jag vet att många tar sig an en workshop med lite öppna frågeställningar och ett gäng post-it block men för mig är det dyrbar tid som deltagarna och uppdragsgivarna lägger för frågor som uppenbarligen anses vara så viktiga att vara värd den samlade mängden timmar hos alla dessa. Då tycker jag att det som facilitator är en skyldighet att tillse att tiden används på bästa möjliga sätt till den utkomst man förväntar sig. Det ska inte spillas tid på praktiska gupp utan fokus ska ligga på processen och utkomsten.
För de tre timmar jag fått till förfogande att genomföra workshopen ägnade jag minst tio till förberedelser samt de sista-minuten anpassningarna som oftast följer när man väl är på plats och vet hur många man faktiskt kan förvänta sig. Som tack fick jag från alla deltagare som oftast bara vill komma därifrån så snabbt som möjligt, skriven feedback full av konstruktiva positiva kommentarer, en tapetserad pelare och vägg med ego-boostar!
Efteråt känner man sig ganska slut, när man sammanfattat utkomsten och återkopplat till deltagare och uppdragsgivare, men med facit i hand också slut på ett väldigt tillfredsställande sätt.
Gav mig ut i rusningstrafiken för att hämta Lilltjejen i Partille där hon och några klasskompisar kört High-Advendure, höghöjdsbanan tillsammans. Tyvärr var det åldersgräns på de två sista banorna men tror de hade kul ändå och fann det tillräckligt utmanande. Superkul att de hittar på sådana här aktiviteter men så är de alla tuffa och aktiva sporttjejer också och ju äldre de blir desto mer grejer kan de göra på egen hand.
Väl hemma kände jag mig för slut för att ställa mig vid spisen och med tanke på att Lilltjejen höjt sig i några ämnen fann jag en ypperlig ursäkt att låta henne välja utemiddag istället! Valet föll på Sushi Yama så det fick det bli tills magen stod i fyra hörn, men självklart fanns det plats för glass på vägen hem efter vi handlat i Högsbo.
Tyvärr har de inte längre ägglikör men hasselnöt är ny favorit.
Så nu har ungskrället sommarlov och inga livstecken har ännu skönjats där uppifrån. På söndag tar pappaveckan vid som i sommarlovets anda utökas till fyra innan hon kommer tillbaka för fyra hos oss. Fick veta att Nicklas begravning blir om två veckor, ljust och opretantiöst enligt hans önskningar. Familjen kommer att bära de vita Gaiströjorna så jag får rota i garderoben efter något icke-svart vilket blir en utmaning. Han hade hunnit fylla i ganska mycket i Vita arkivet, detta dokument som underlättar så oerhört mycket för de efterlevande och även om jag själv inte fyllt i det så har jag och Lilltjejen pratat om tankar och funderingar kring just begravning, att jag inte vill att hon ska känna skyldighet att underhålla en grav, att jag inte har något behov av fysiskt eftermäle i annan form än i den som är just min älskade dotter.
Eller så kunde hon ställa min urna bredvid Bror och Brorsans, vilket fick henne att förfasas, haha!
Apropå förfasas så avslutade Hemfrid sitt arbete i hallen och påpekade försynt att de hittat en död mus i hörnet. Jag vet inte om den Bangladesiske mannen trodde på min förklaring att det var katternas verk men de rörde den inte så jag fick förpassa den ut i skogen.
Följande morgon indikerade uppmärksamheten från tre pälsansikten att ytterligare en mus fanns i mitt arbetsrum, levande och sedan plötsligt försvunnen för att senare hittas under den korg den gömt sig bakom och jag i mitt letande kanske råkat placera uppepå stackarn. Den såg lite tillplattad ut. Oops.
Ikväll vankas Dungeons and Dragons där Lilltjejen ska hoppa i sin roll som Vega tror jag det var, krigaren utrustad med stekpanna!
Hemfrid
Jahopp, så har jag också blivit en av dom, en av dom som anlitat hemstädning. Det känns ärligt talat lite skämsigt, att ta reda på sin egen skit kan jag anse vara var och envars eget ansvar. Men som så många andra förändringar slår man först ifrån sig innan man vant sig och accepterat det nya.
Min bekantskapskrets är inte stor, ryms inte ens på ena handens fingrar, men av denna och av det ytliga prat jag ibland deltagit i har jag fått uppfattaningen att just hemstäd är något som de flesta har eller också testat. Den vanligaste kommentaren av de som hoppat av har varit att de i princip måste städa själva före städfirman kommer - vilket onekligen känns som ett fråntagande av hela poängen.
För firman gör ju inte det där som kanske de flesta just önskar att de gjorde - plockar undan all skit som ackumuleras när man tja, lever sitt dagliga liv så som smutstvätt, disk, reklamutskick, skräp, kläder som hamnat i limbo mellan torkställningen och garderoben, leksaker och så vidare. De rensar inte i garaget och sorterar ut urvuxna kläder eller uttjänta verktyg, hur skulle de kunna göra det?
Via jobbat fanns flera aktörer att välja bland för en mindre rabatt så nu har jag i vilket fall två engelsktalande killar här för en vad de kallar första storstädning innan våra avtalade månatliga besök träder i kraft. Vi exkluderar arbetsrummen, nedervåningen, tvättstugan, Ronjas rum och gästrummet. De är helt enhelt för belamrade med grejer att det blir meningslöst för dom att gå in och dutta.
Inte heller låter vi dom ta golven eller dammsugning av de klädda möblerna. Med tre katter rastar jag redan dammsugaren minst en gång i veckan, helst två. Vad som blir kvar för dem är ytstädningen, det vill säga dammtorkning samt badrummen.
Känns som sagt lite kymigt att ha dem här, som att jag fuskar! Men å andra sidan inte haft några problem att anlita däckfirma för byte av mina däck, eller jo, lite skäms jag faktiskt men urskuldat mig med att det ingår i min tjänstebil.Känns lite bättre i samvetet nu i varje fall när jag inte använder däckhotell.
Christer har liksom min före detta granne i alla år anlitat fönsterputsare typ en gång i månaden vilket jag tycker är helt galet, så har nu fått honom att dra ned det till typ två gånger per år. Själv tror jag att jag tvättade mina fönster i Balltorp typ en gång under åren jag bodde där, okej, köksfönstren kanske varje vår när det skarpa solljuset avslöjade det gångna årets negligering!
Får väl se hur det känns när de är klara och vi testat på detta några gånger, risken finns ju att man vänjer sig.
Vilken bortskämd tillvaro jag satt mig i och kommer på mig själv ibland, senast så sent som igår att känna lättnaden att kunna handla de där extra drickyogurtarna till Lilltjejen eller byttan med Magnumglass som vi snöade in på där ett tag innan räntorna gick upp.
Mina sparanden är igång hos Nordea och Avanza, avsätter mer än jag kunnat hoppas på samt betalar Christer symbolisk summa varje månad men likväl åka till Stadium och leta ny väst medan Lilltjejen var på träningen igår. Dragkedjan hade gått sönder totalt och som den konsumtionssyndare jag blivit köper jag en ny. Det visade sig dock vara embarmerligt dåligt utbud på västar hos både Stadium och Intersport så får leta vidare.
Ene killen hade knappt hunnit börja i köket när jag hörde de karaktäristiska ljuden av en hulkande katt, och det var ändå med viss barnslig, jag vet, men ändock tillfredsställelse som jag högg sprejflaska och papper för att leta reda på syndarens produkt. Kan själv minsann!
Har träningsvärk i benen och knän och höft gnäller fortfarande lite efter min plötsliga löprunda där i söndags, ikväll ska jag vikariera för My i Sisjön så får se om knät håller bättre än i söndags.
Hantering
Utöver försöket att lätta på trycket genom att pressa mina knän tills de gav upp, lagade jag Shepherds pie och rullader att lämna över innan min klass i Frölunda. Till sista låtarna kunde jag knappt längre böja vänster knä men kändes ända bra att köra och koreografin satt som ett smäck.
Lite kul att Kristian, en gammal kollega sedan tiden på CRM dök upp då hans spinningpass ställts in och han som var inställd på att träna testade på combat istället, något helt bortom hans comfort zone. Det tycker jag är grymt!
Lilltjejen är nedstämd, beskriver det hela som overkligt och när jag träffade föräldrarna som hastigast igår var det av sorg präglade ansikten jag mötte. Men de tillhör den starka och pragmatiska generationen, hanterar och accepterar realiteterna för vad de är, fortfarande nästan mer måna om sin omgivning där det ofta blir ett bakvänt scenario att trösta chockade och sörjande vänner och släktingar. På ett sätt skonsamt att det gick så fort och inga utdragna månader av smärta och tuffa behandlingar som endast drar ut på det oudvikliga, men här fanns ingen tid att förbereda, knappt komma över chocken och nå ett accepterande, en process som många inte ens fullgår efter månader och år av kamp.
Vi har alla olika sätt att hantera sorg, ingen överraskning att träning har varit och är mitt. Lilltjejen drar sig undan, "vill bara sova för då kan man inte tänka eller känna", vilket jag tycker är oroande. Men hon har heller inte ställts inför något riktigt traumatiskt förrän nu och således inte behövt hitta sina verktyg ännu, så jag vill göra mitt bästa för att tillse att hon håller dörren öppen och inte undviker eller flyr undan de utmaningar som hon kommer att ställas inför i livet.
Ingen
Det var inte sorgen som väckte mig men det var sorgen som drev mig upp och ut. Det var sorgen som drev mig över tio kilometer i ett tempo högre än jag haft på flera år, i den gryende morgonens lätta duggregn. Jag hann knappt hundra meter innan jag överraskades av värken i strupen och tårarna som vällde över. De blev mina sporadiska följeslagare till mina taktfasta steg mot asfalten.
Sorgen är inte min. Vi var inte nära min ex-svåger och jag men Monica och Tomas är så nära föräldrar till mig som jag någonsin kunnat få och de har förlorat ett barn. Johan har förlorat sin bror. Knappt tre veckor efter beskedet om cancer och hur den tagit över hans kropp fick jag beskedet igår kväll. Från att kastas mellan hopp och förtvivlan, till möjlig behandling till att handla om veckor som inte ens blev två.
Ingen ska behöva begrava sitt barn.
Sorgen är inte min men jag känner den ändå. För maktlösheten att inte kunna lindra, för livet i all sin obarmhärtighet.Helg
Vi har helg i dess rätta bemärkelse! Några nationsldagsfirare är vi inte utan var endast utanför dörren för att övningsköra bort till ICA Maxi Högsbo där de hade riktigt bra erbjudande på lösgodis, höhö! Sedan kom regnet och jag plockade fram ett pussel och lät mig ackompanjeras av dess smatter mot takfönstren samt poddar.
Katterna är mysigt sällskap men inte så hjälpsamma. Christer spenderade timmarna nere i biorummet för att sortera och packa filmer för återvinningscentralen respektive Marketplace. Alla flyttkartonger vi använde vid min flytt fylldes snabbt.
Körlektionen i torsdags gick inte alls lika bra som förra veckan. Regnet kom precis när vi åkte och jag som aldrig kört i regn fann det obehagligt med de våra vägbanorna. Framme vid övningsfältet slutade det men jag märkte hur jag inte vågade lita på underlaget trots lärarens försäkringar. Jag tappade tekniken, eller vågade inte använda den och kom inte överens med växlarna. Först mot slutet av lektionen då jag fått nöta och lärt mig våga lita på hans ord fick jag till det igen och vi gav oss ut i trafiken. Norrleden och mindre vägar, vända och hit och dit, kändes helt ok!
När jag nu känner att jag knäckt nöten med reglagen och inte behöver tänka för varje moment kan jag släppa det och fokusera på själva körningen och omgivningen, och då jag har vanan från bilkörningen känner jag inte att det är några större problem. Jag kommer inte på mig själv med att bita ihop käkarna eller spänna kroppen, tycker nu helt enkelt att det är kul! Så vi tog en runda i morse innan jag åkte till mitt pass i Majorna, release med Marina som gick betydligt bättre vad min insats beträffar än i tisdags.
C har hängt med Martin och mekat spel och jag pusslat vidare. Vädret är lite sådär men regnet verkar hålla sig undan. Nu när han är hemma igen kanske vi kan dra ut igen?
C har hängt med Martin och mekat spel och jag pusslat vidare. Vädret är lite sådär men regnet verkar hålla sig undan. Nu när han är hemma igen kanske vi kan dra ut igen?
Ruset!
Vi kom, vi rusade, vi drog inom tidsramen av den periodbiljett hos Västtrafik jag behövde för spårvagnen från och till Frölunda torg! Första gången att delta i Vårruset för oss båda, fem kilometer "Fun run", dvs utan tidtagning hade vi valt då vi inte ansåg det vara det viktigaste. Det var kul! Lite aktiviteter i sponsortälten, lufsade nästan hela vägen och kom ikapp de som valt halva sträckan där några visade sig vara Lilltjejens mentor och några lärare!
Lagom till målgången kom regnet så perfekt tajming för vagnen tillbaka till bilen och köra min älskade unge till Lindome. Vi tyckte det var så kul att vi nu anmält oss till Midnattsloppet i september, maskeradgruppen på fem kilometer men när jag nu kollar lite mer kring den verkar det ju helseriöst med obligatorisk fotografering så bäst vi kommer på något bra, haha!
Did it!
Påföljder
Jag får frågan lite då då och kanske blir det oftare nu när Adoptionskommissionens utredning är klar och skapar debatt då internationella adoptioner bör upphöra när så frekventa oklarheter legat och ligger bakom samt hur staten bör ge en offentlig ursäkt till adoperade och deras biologiska föräldrar. Vill inte jag finna mina biologiska föräldrar?
Det är skrämmande faktum att många av oss utlandsadopterade hamnade där vi hamnade utan våra biologiska föräldar eller släktingars medgivande och ibland ens kännedom, stals rätt och slätt. Jag föreställer mig hur det skulle kännas om jag senare på dagen efter förlossningen av Lilltjejen där på Varbergs sjukhus skulle vakna upp och upptäcka att hon var borta, att det enda besked jag får är att hon dött men ingen kropp finns att finna. Alla frågor man inte får svar på, aldrig får svar på hur jag än skriker, gråter eller kräver min rätt.
Dagarna, veckorna och månaderna blir till år. Vad gör jag? Resignerar? Accepterar? Eller fortsätter söka svar, vägrar tro utan bevis och bara letar och letar.
Mitt svar är fortfarande nekande, jag har inget intresse av att hitta mina biologiska föräldrar, inte för egen del. Men som den mor jag numera också är, hade jag inte velat veta, eller hade det bara rivit upp ett sår som mödosamt och smärtfullt kommit till en form av ro? Det är så lätt att glorifiera, att föreställa sig den saknade dottern återförenas med den sörjande ständigt letande modern när det också lika väl kan resultera i ännu ett bortstötande.
Mina handlingar är tunna och uppenbarligen kan man nu inte lita på dom. Hittades jag verkligen övergiven eller hur hamnade jag på barnhemmet sex månader gammal? Var det verkligen en lapp med mitt födelsedatum eller är det möjilgen rent hitte-på?
Jag känner inget behov att för egen del få svar på detta, möjligtvis bara för min biologiska mors skull, om det skulle vara så att hon inte gav upp mig frivilligt, och det är ju omöjligt att få svar på utan att faktiskt hitta och ställa frågan till henne.
Lilltjejen har som sagt börjat bli nyfiken på sin mors sida av släkten och till skillnad från pappa Johans sida där föräldrar och släkt är lika stadigt förankrade som existerande i Mölndal med omnejd, består min sida endast av min syster Nina och hennes lilla familj. Adoptivföräldrarna döda sedan länge och biologiska okända, det har aldrig existerat någon mormor eller morfar i någon form för henne. Så återstår det enda gripbara som faktiskt finns, själva landet Sydkorea där hon inte har mer än de femtioprocentiga yttre karaktärsdragen, en blandis i sin vackraste form!
Jag kan inte ge henne någon mormor eller morfar, men jag kan ge henne landet, en möjlighet att besöka platsen från där hälften av henne är sprungen. Att se, uppleva och befinna sig bland de som ser ut som hennes mamma och nästan henne själv.
Kommer det att skapa en identitetskris hos henne, hos mig? Jag känner och ser mig som svensk men ser inte ut som en svensk. Där borta ser jag känner jag mig inte som korean, men jag ser ut och uppfattas som en - tills jag öppnar munnen.
Kommer det att skapa en identitetskris hos henne, hos mig? Jag känner och ser mig som svensk men ser inte ut som en svensk. Där borta ser jag känner jag mig inte som korean, men jag ser ut och uppfattas som en - tills jag öppnar munnen.
För att återgå till kommissionens utredning är debatten redan igång kring denna rekommenderade ursäkt där många adopterade anser att det är bra, ett erkännande. Men då det handlar om fel som är begångna och rent brottsliga handlingar bakom många adoptioner, skulle också en ekonomisk kompensation verka som en påföljd för just dessa handlingar. Då jag själv inte upplever att jag farit illa av att vara adopterad, aldrig lildit av identitetskris, känsla av utanförskap eller rotlöshet känner jag inget behov av någon ursäkt av en stat som skulle känna sig tvingad att göra det. Men för de som behöver, och kanske framför allt de biologiska föräldrarna som tvingats eller förlorat sina barn känns en ursäkt futtig och ekonomisk kompensation ett ytligt plåster på såret som mer skulle lindra i sin symboliska mening än finansiella.
Problemet här är bara att kompensationen somliga kräver att utgå skulle gå till de adopterade barnen och inte de biologiska föräldrarna, och där kan man tvista om vilka som är de egentliga brottsoffren och således berättigade till ersättningen. Kanske det bara finns offer i dessa tragiska fall, men personligen ser jag mig inte som ett sådant. Likväl hade jag emottagit en ersättning just för den sagda påföljd som den symboliserar. Har man gjort fel blir det en konsekvens eller påföljd, ekvivalent till handlingen man gjort sig skyldig till oavsett om offret håller med eller ej.
Juni
Juni kom med åska och regn där Lilltjejen avslutade Göteorg cup med förlust i bronsmatchen mot BK Häcken, likväl ändå nöjd med sin insats. Jag slapp stå i regnet då jag hade min klass i Frölunda, som oftast med känslan att det var evigheter sedan.
Av böckerna i maj är "Svarta björn" ett verk som alla borde ta del av, en liten inblick i livet för rallarna som färdigställde malmbanan mellan gruvorna i Kiruna och Narvik som också belyser segregeringen och behandlingen av vår ursprungsbefolkning samerna. Boken är skoningslös och brutal i sin karga skildning men hittar ändå det vackra som gör att man läser med stor behållning.
De andra böckerna var ok till knappt uthärdliga med fattiga personporträtt och förutsägbar händelseutveckling, men mest irriterande är när karaktärerna uppför sig världsfrånvänt och helt orealistiskt.
Liten vill gärna vara där man är och när jag nu så taskigt knöt upp gardinerna och omintetgjorde hennes bo i det överflödiga tyget på golvet, rullar hon ihop sig praktiskt taget under mitt skrivbord. Gulligt men lite lurigt när jag glömsk och högst oavsiktligt kan sätta fötterna på henne.
Efter Lilltjejens två matcher i lördags hade jag körlektion där det nöttes höghastighetsbanan som gick ritkigt bra, endast i vändningarna behöver jag få in säkerheten så blev lite lågfartsbana också. men med fyra lektioner avklarade tyckte han jag var redo för Risk 1 och Risk 2 så nu är den bokad om två veckor. Tills dess är det att fortsätta nöta dessa två banor, vändningar men framför allt vanlig körning ute på allmäna vägar för att öva upp vana och trygghet, placering och hastighet.
