Vaiana
Tjejerna fick revansch mot Boråslaget med det långa namnet och förkortning jag inte minns. Jag fick förutom att se en avkomma som inte hade jättemycket att göra i målet, en skön promenad med hundis i den nya slingan i det uppenbart nyetablerade området Kronäng.
Koushiks mamma hade tydligen hela veckan frågat om han överlämnat hennes hemgjorda Gulab jamon och de är värda en tur till kontoret enkom igår då han hade med sig dom! Försvarligt förslutna för den långa resan ett helt kilo, så en halvminut i micron och så vaniljglass, ååh så gott! Christer häll med, men två åt gången är lagom då det är väldigt sött.
Lilltjejen har verkligen blivit såld på sushi så det blev middagen i stan innan Vaiana 2. Roligt när majoriteten av biobesökarna är vuxna vilket kanske säger en del om behållningen av dessa filmer som riktar sig till barn men i så mycket också deras föräldrar.
Gottigott!
De enda vanliga TV-program jag och Christer tittar på är "Sveriges mästerkock", "Kockarnas kamp" och "Hela Sverige bakar". De två förstnämnda är över för denna säsong och den sista går mot sluttampen. En av årets deltagare, Roosa dök plötsligt upp i vårt områdes Facebookgrupp där hon sökte försökskaniner till sina bakverk. Det visar sig att hon bor i princip granne med Emilio och vi var såklart blixtsnabba att hugga hennes vaniljfyllda saffranscraquelins och brownies med pepparkaka!
Det blir frosseri av stora mått denna dag när vi dessutom redan hade avnjutit sopp- och tårtbuffén på Steinbrenner & Nyberg, och dessutom pingade Koushik och proklamerade att han hade Gulab Jamon som hans mamma gjort och skickat med sin son!
Lilltjejen ska till Emilio efter skolan för att baka pepparkakor och lär väl bli kvar där resten av kvällen. Hon bjuds ju alltid på middag när hon är där, men ska man kalla hem henne för att äta hemma för att det inte ska ses som att man förväntar sig inbjudan?
Glest
Det blir glesare mellan mina skriverier när det inte är lika smidigt utan appen. Känner att jag saknar det även om jag inte skriver något speciellt, men det är ju min form av dagbok vilkas kanske ytliga vardagsskildringar likväl blir av stort värde med tiden.
Koushik och Hari är nu båda på plats för tre veckor framåt. Vilket äventyr för Koushik som flög för första gången i sitt liv och då med tre mellanlandningar från Hyderabad stackarn, men med sin ungdoms energi var han lika pigg och positiv som alltid när jag hämtade honom sent på måndagskvällen.
Själv har jag fått en släng av den där håglösheten jag kände i början av hösten, ofokuserad, glömsk och långsam i tanken. Stötte ihop med en kollega från min tid på Commercial Digital, den där klassiska situationen när ett bekant ansikte hälsar hjärtligt medan man paniskt försöker placera människan. Det blev de där fluffiga kommentarerna med stora leende, och först några timmar senare föll poletten ned och tankarna ändrade riktning kring vad jag kan ha sagt för att faktiskt avslöja mitt ovetande. Jag är så dålig på ansikten och namn!
Fredrik hade en vän och kollega som endast jobbade med tapeter, tydligen är det ganska ovanligt med tapeter nuförtiden när det är målade fondväggar som gäller men det blev riktigt bra och Lilltjejen jättenöjd. Säng införskaffades i måndags och monterades ihop av henne själv till största delen, så igår åkte vi dit igen. Hon vill verkligen flytta dit och mitt tyngsta skäl för att klamra mig fast vid mitt bo i Balltorp har upplösts. Min avkomma har blivit en riktig pendlare, full koll på bussar, tåg, spårvagnar och tidtabeller och från Christer har hon endast ett byte, ett mindre än från mig där hon har två.
Vikarierade för My i tisdags och kroppen kändes seg, svarade inte som den brukar och jag fick än en gång den där nedslående känslan av att vara gammal och trött. Tung, otränad med en kropp som inte klarar och orkar som jag varit van vid. Det är ju bara att acceptera och ta tag i det man kan med de nya förutsättningarna, men det känns så motigt när man vet att det bara kommer att fortsätta utför. Varför börja springa igen när men vet att knäet kommer börja bråka direkt?
Det är tur att jag ibland kan behöva ganska lite för att bli glad, som tröjan jag hittade när jag julshoppade till min avkomma! Jag bar den faktiskt på kontoret igår, lite diskret under öppen långkofta och scarf.
Möteshysterin har lagt sig något tack och lov och jag ser galet mycket fram emot julledigheten som möjliggör över en veckas ledighet när jag kan ta ut klämdagarna. Att Christer dessutom överraskande tyckte vi kunde åka till Egypten veckan före och högg ett erbjudande från Vann på nyårsdagen, innebär det nästan tre veckors ledighet, halleluja! Inspirerad av hans spinningpolare, min combatstammis make som var där häromveckan fyndade han riktigt bra pris på samma all-inclusive hotell i Egypten, och det blir första gången jag upplever ett sådant!
Apropå erbjudanden hoppade jag på både Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets sådana för gratis tillgång några månader. Även om dessa också kan proklamera sensationsrubriker så är skillnaden likväl fundamental och det är så skönt! Nu besöker jag Aftonbladed och Expressen mer sporadiskt, mer för att jag någonstans ser det som ett sätt att "hålla örat mot marken" och den form av klickande i samma nivå som slötittandet i skvallerblaskan hos frisörsalongen.
På söndag är det första advent och det känns som julen plötsligt ramlat över en, även om jag julshoppat och ser pynt och belysningar poppa upp så har känslan inte infunnit sig. Det är plusgrader och snötomt och vardagsaktiviteter, så när ska man uppbåda denna känsla som så många andra verkar yra kring?
Lata lördag
Sandra vilkens pass jag tog över i Majorna för vad som enligt henne var sex år sedan, skrev och frågade om hon och hennes fru kunde komma och gästspela på morgonens pass. Massa energi och stora leenden och bästa starten på dagen!
Hämtade Hariharan på flygplatsen och tog vara på det snabbt avtagande dagsljuset med en sväng på stan efter han checkat in på sitt hotell.
Ett av hans första intryck utöver kylan var tystnaden, avsaknaden av signalhorn som utgör ett konstant bakgrundsljud i Bangalore.
Christer har mekat med sina spel tillsammans med Nartin så min kväll har bestått av Dibbe och ljudbok, riktig lat lördag med premiär för säsongens mumsiga mackor till middag!
Körde den andra expansionen, eller snarare både den första och andra expansionen till Raiders igår som jag såklart förlorade.
Nu när året går mot sitt slut sitter jag som många andra med ett friskvårdsbidrag som riskerar att brinna inne. Fick höra att man kan använda det för liftkort, perfekt! Tills jag upptäckte att det var för sent att registrera kvitton hos Epassi, tjänsten som Volvo använder. Typiskt.
Så bokade ett gäng laserbehandlingar istället för att se om det kan vara något för min höft. Knät känner jag knappt längre men så springer jag inte heller vilket jag saknar ibland, men bara för att det alltid ska vara någonting har jag fått ont i höger axel. Är det inte lite konstigt att det är höger, höger knä, höftleden på höger sida och höger axel? Knepigt sammanträffande.
Det är verkligen värdelöst att blogga via webbläsaren istället för appen.
Väntar
Jag brukar alltid tajma däckbyten riktigt väl men när jag detta år fick tid om två veckor och det hojtas högt och lågt om snösmockor och minusgrader kommande dagar biter jag i det sura äpplet och pröjsar för skiftet.
Så nu har jag suttit här i kön tillsammans med andra som sannolikt med bättre ursäkter kör latmansvarianten, och stör mig på att jag kunnat göra detta betydligt snabbare själv! Har jag bara en ordentlig domkraft brukar jag finna tillfredsställelse i att vara bästa dräng men med sprillans nya däck där bak ska man tydligen balansera dem så då sitter jag här - och grämer mig, vilket lär bli än värre när det inte alls kommer någon snö eller isregn som igår utan bara blir alla de där plusgraderna som förutspås nästa vecka.
Japp, igår kom första snön som väl mer var ett fruset regn men bildade ett knapert med ändå för denna snötörstande norrbottning ett vackert litet lager. Uppe hos mig i Balltorp ligger det fast men nere i stan känns däckbytet än mer svårmotiverat. Blä vilka sura pengar!
Mera väldoft
Började söndagen med saffransbullar, fyllda med vaniljsmör, så jäkla gott! Sedan fick assistenten byta från sött till salt då jag rörde ihop drygt ett och ett halvt kilo blandfärs för att steka köttbullar. En försenad födelsedagslunch för Monica där resterande köttbullar tillsammans med hembakat från dessa dagar fick utgöra hennes presenter. Jag fick spirande vackra tulpaner!
En kylig match med inslag av regn där man var tacksam för läktarens tak. Tjejerna vann mot Landvetter med fem mål mot noll och alla föräldrar stod och huttrade och ville bara springa ut och lägga kläder på våra avkommor - som bekymmerslöst tillbringat över nittio minuter i kortbyxor. Fast Lilltjejen som inte haft särskilt mycket att göra, och ej heller springer så som de stackars utespelarna erkände att hon faktiskt var lite kall...
När jag stod där och rullade köttbulle efter köttbulle erinrade jag mig ett avsnitt av säsongens Kockarnas kamp där Jessie Sommarström berättade om hur hon satsat sin framgång på att förbättra skolmaten och samtidigt göra den klimatsmart. Anledningen var hennes vilja att ge tillbaka, återgälda på den skuld hon anser att hon har till Sverige för det liv hon fick som adopterad från Indien.
Jag vet att många anser att vi adopterade borde vara tacksamma, jag gjorde det själv ett tag, tänkte på vilken tur jag haft när jag antagligen skulle haft ett helt och mindre priviligierat liv om jag blivit kvar i Seoul. Men när jag så hör Jessie uttala ordet skuld märker jag att jag blir irriterad. Vi har inte valt att varken lämnas bort eller bli adopterade. Varför ska vi känna skuld för det? Anses skyldiga att vara glada och tacksamma till det land vi hamnade i? Kanske det är min utpräglade stolthet och paniska ovilja att känna mig stå i skuld eller i beroendeställning till någon eller något, men det känns rent ut sagt ganska orättvist när det handlar om något man varit helt oförmögen att kunna påverka.
Jessie hade med sin vinst som Årets Kock kunnat göra precis vad som helst men valde till skillnad från sina kollegor att inte öppna restauranger eller jaga Michelinstjärnor. Istället satsade hon på behjärtansvärda insatser men enligt mig av helt fel anledning.
Vad borde så jag göra för att betala av min så kallade skuld till Sverige, eftersom jag ju anses borde vara tacksam? Gå tillbaka till lärarjobbet då det passar bättre som botgöring än att tjäna feta pengar hos en biltillverkare, gud vad egoistiskt, fy skäms.
Det är en allmän uppfattning att de flyktingar som kommer till Sverige, eller annat välbeställt land ska vara ödmjukt tacksamma så resonemanget är väl detsamma? Vi adopterades som spädbarn utan möjlighet att välja, men har man egentligen mycket till val om alternativet är krig, svält och dödshot?
Det är en allmän uppfattning att de flyktingar som kommer till Sverige, eller annat välbeställt land ska vara ödmjukt tacksamma så resonemanget är väl detsamma? Vi adopterades som spädbarn utan möjlighet att välja, men har man egentligen mycket till val om alternativet är krig, svält och dödshot?
Det hade varit så intressant att höra svaret från den Sverigedemokratiske representanten utanför Ica Maxi som jag var frestad att ställa denna fråga till, då jag de facto är en invandrare. Jag fick i varje fall inget när jag ställde den på deras FB sida och hade egentligen heller inte förväntat mig något. Trots att jag identifierar mig som vit och helsvensk, finns det också tillfällen då jag känner mig mer som just den invandrare jag är, för oavsett hur vit jag är på insidan så har jag mitt gula bananskal vilket alltid kommer vara det som för min omgivning representerar mig.
Väldoft
Chokladbollar, arracksbollar, sirapskakor och tigerkaka blir det svenska fikat jag bjuder på imorgon till teamet och besökarnas sista dag. Hade ett längre samtal med min anställde som är en av besökarna och trots en tveksam start med kylan, hotellet och vegetariska utbudet sade han sig nu älska staden. Hur vi följer trafikreglerna, kollektivtrafiken och julbelysningen som börjar tändas och hur trevliga alla är.
Om en vecka kommer min andre indiske anställde som också reser utomlands för första gången. Lika intresserad och roligt tycker jag det är att höra om deras intryck av vårt land som de av att höra vad jag tyckte om deras.
Haft en riktigt mysig kväll jag och Lilltjejen medan Christer fått vara hemma då Fredrik jobbar med rummet. Sent igår åkte vi ut igen på hennes initiativ och jag som haft så fullt upp hela dagen och styrelsemöte kunde inta en efterlängtad middag.
Om en vecka kommer min andre indiske anställde som också reser utomlands för första gången. Lika intresserad och roligt tycker jag det är att höra om deras intryck av vårt land som de av att höra vad jag tyckte om deras.
Haft en riktigt mysig kväll jag och Lilltjejen medan Christer fått vara hemma då Fredrik jobbar med rummet. Sent igår åkte vi ut igen på hennes initiativ och jag som haft så fullt upp hela dagen och styrelsemöte kunde inta en efterlängtad middag.
Limpmackor med falukorv kan inte underskattas! Christer grimaserade och ansåg att de skulle vara stekta. Är det en lika stor vattendelare som lös- eller hårdkokta ägg?
Lilltjejen har lika lång restid till skolan, omkring en timme från Christer men endast ett byte vilket hon gillar. När hon nu naturligt nog glidit ifrån sina gamla kompisar är det endast Emilio och Åby som rent geografiskt håller oss kvar i Balltorp, fast närheten till Johan i Lindome underlättar onekligen också.
Imorgon är det plötsligt fredag igen och vi har en lugn helg att se fram emot. Då jag fått jobba hemifrån veckams första tre dagar på grund av förkylningen känner jag trots den, inte alls lika trött som förra veckan. Lilltjejen har en match och C har det årliga arkadspelseventet hos Martin.
Nu ska jag göra som Liten här intill - sova.
Nu ska jag göra som Liten här intill - sova.
Svullna gelébjörnar
Började morgonen hos Christer dit vi åkte igår kväll. Lilltjejen tycker av någon anledning om att vara där, trots avsaknad av eget rum eller riktiga platser att hänga på. Jag har nästan motvilligt börjat känna av en förändring i min inställning till att bo hos Christer. Men att jag spontant också formulerade mig "hos Christer" säger också en del om hur jag känner och ser på det hela.
Kvar är det faktum gällande mängden arbete och pengar som måste till för att tillse det som nog är ganska naturligt och fundamentalt - min egen prägel för att kunna känna en tillhörighet. Men nu har stråk av möjligheter smugit sig på kring vad det skulle kunna bli om det förstnämnda lyckas genomföras.
Att Fredrik nu är där och börjat renovera det som hittills verkat som gäst- och mitt arbetsrum ger mig en uppmuntrande känsla av att det nu i varje fall börjar hända något. Det rummet blir Lilltjejens tills ovanvåningen iordningställts. Därför satt jag i köket denna morgon, för mitt skrivbord och alla grejer förpassats till övriga utrymmen medan Fredrik jobbar. Därefter ska ju Lilltjejen flytta in så jag får antagligen hänga kvar i köket ett tag till då Christers arbetsrum är fullkomligen belamrat av ouppackade spel, liksom sovrummet. Jag skulle tippa att han nästan har lika mycket spel liggandes utspridda som i den faktiska bokyhylla som skymtar på bilden och till och med han själv erkänner att det kanske gått en smula överstyr.
Uterummet är ett sterilt skal som behöver ett par ögon från någon som har förmågan att se hur det kan komma till sin rätt då vi är inredningstekniska analfabeter och det onekligen har potential till att bli ett utrymme man vill vistas i. Samma sak med det så kallade biblioteket där alla spel och böcker vi har förhoppningsvis kan få en plats. Och så en normal dusch på nedervåningen istället för en hörnjacuzzi som omöjliggör ett hederligt duschdraperi, det fruktansvärda garaget, och så ja...listan är lång men just att det där stackars huset har en potential som jag börjat skönja.
Nog om det.
Lilltjejen ville testa en "trend" eller vad de kallas på sociala medier där de lägger Haribos gelébjörnar i Sprite eller 7Up att marinera och suga till sig för att sedan frysa in. Hon gillade dem men inte heller imponerad. Det hon gillade bäst var nog att se hur mycket större de blev efter ett dygn i läskeblasken, ett bra tillfälle att prata om osmos om denna före detta kemilärare hade orkat vara föredömlig vuxen.
Huvudet känns luddigt och näsan ömsom totaltät och ömsom vattenfall, och så lite hosta däremellan. Annars är det finfint och räknar med att ha detta överstökat innan veckan är slut!
Fått undan lite
Jag har inte lagt den tid jag borde på denna kurs, jag har inte tiden men framför allt, eller på grund av den inte energin heller. Jag multitaskar under lektionerna och gör inlämningsuppgifterna som ikväll, behöver skrivare så kan fixa sista delen först imorgon och sista minuten.
Det tar tid att plita tecknen, avstånd, längd, riktning och proportioner. Näsan rinner, huvudet värker och det svider i ögonen, men konstigt nog gick passet i Frölunda lika bra som Majorna igår. När musiken går igång och deltagarna fyller salen glömmer knoppen och kroppen det mesta eventuella eländet och bara kör.
Fick en av de finaste komplimangerna igår när en mamma och dotter ville dubbelkolla att jag kör och tänker fortsätta köra udda torsdagar i Frölunda. De hade lagt om sina jobbscheman för att kunna synka mina veckor och således kunna gå också dessa dagar! Då påminns man om varför man åker och kör en lördagsmorgon trots förkylning istället för att ställa in i sista minuten. Nu är det Ronjavecka och således har jag nu en vecka på mig att bli av med det här förkylningseländet!
Snörvel
Fredagsmorgonen vaknade jag med känslan av knivar i halsen som tack och lov rensades bort vid gårdagens pass i Majorna, men var så slut efteråt att jag med skammens rodnande kinder smet undan föreningens städdag. Istället fick Lilltjejen möta upp mig och så åkte vi till Frölunda torg för lite shopping och sushi lunch, äntligen äter hon sushi!
Jupp, Lilltjejen lämnades av strax innan jag åkte till passet då vi hade planer för kvällen och Johan ändå skulle bort.
Säger man shopping när det är mor och dotter tänker man kanske osökt på kläder, men det denna mor och dotter kommer hem med är en ny tavla till avkomman med ett kattmotiv, ett spel, lösgodis och två elefantsnäckor till akvariet. Mycket roligare!
Nu kommer jag inte ihåg namnet på spelet, men det marknadsförs i sociala medier och var lika enkelt och snabbt som man trott.
Några timmar senare anslöt Christer och vi hade beslutat att käka middag ute innan föreställningen på Stora teatern. C ville till Olivia på Avenyn men då det var fullbokat föreslog jag Franks. En mosbricka med grillkorv och gurkmajonäs ska inte underskattas!
Såå gott!
Föreställningen "Play 3.0" av svenska Cirqus Alfon var klart annorlunda och byggde mycket kring användande av iFåns och paddor, mycket musik och interagerande av publiken.
De fotade två av oss på främre raden varav en var jag som de sedan bildmanipulerade och blåste upp på deras två stora skärmar. Lilltjejen höll på att skämmas ihjäl och jag var nästan beredd att göra henne sällskap men är ju bara att skratta åt eländet då jag verkligen såg helt muppig ut!
Upp tidigt till en grådassig söndagsmorgon och nu sitter jag och snörvlar utanför Borås medan Lilltjejen värmer upp inför ett inhopp i tiornas match mot Elfsborg.
TGIF
Det är svårt att föreställa sig hur stort Indien är jämfört med lilla Sverige. Tamil, hindu, marathi, kannada och vad de nu heter är inte dialekter utan egna språk, flyger kors och tvärs över bordet. Engelska är obligatoriskt i skolan och ofta minst ett indiskt språk till utöver det egna modersmålet, men engelskan är det som möjliggör kommunikation över landet.
Jag bad om tips på indiska restauranger för kvällens middag men gästerna själva önskade prova "lokal" mat och jag fann mig handfallen! Svensk mat till vegetarianer!? Finns det ens en restaurang som inte är en lunchrestaurang med genuin svensk husmanskost? Slutsatsen var att "lokal" mat är "internationell" mat. Middagsrestaurangerna idag är från hela världens alla kök eller så kallade fusions av flera. Så vi hamnade på Chateau Beirut efter tips från projektledaren som dock själv inte kunde vara med. Det libanesiska köket passar bra med sina många jättegoda vegetariska alternativ.
Föga anade vi dock att den lilla restaurangen i Majorna också bjöd på underhållning i form av en magdansös! Rajendra som bott och arbetat i Mellanöstern överraskade oss alla med att inte bara börja prata arabiska med hovmästaren utan också hoppa upp och dansa!
Det är lugna goa killar och blev en trevlig kväll, men efter att ha varit på kontoret varenda dag hela veckan känner jag mig helt dränerad. Vaknade dessutom i ottan med rakblad i halsen så hamnade direkt här i sängen när jag kom hem. Förkylning helt klart på gång men ska upp och köra mitt pass imorgon samt skynda hem för att ansluta till efterföljande städdag i föreningen. God natt!
Sängen
Det är en sorgens dag där jag vid blotta tanken fylls av djupt obehag inför det faktum att Trump vann valet. Det är lika obegripligt som det är begripligt.
Med tunga ögonlock framför Dibbe tyckte jag det var dags att gå och lägga sig men upptäckte att klockan inte var mer än sju. Lyckats härda ut till nio i varje fall.
Huttrande över vårt iskalla klimat har tre av mina teammedlemmar till slut kommit på plats för två veckors arbete tillsammans med de nyckelpersoner i projektet vi har här. När jag denna sena eftermiddag kom ned till mötesrummet i källaren, det enda vi lyckats hitta för hela dagar under dessa veckor kunde jag äntligen bevittna det vi hoppats uppnå med resan - de hade knutit kontakt på ett sätt man inte kan via Teams. Förhoppningsvis kommer de nu att kunna samarbeta mycket bättre och således mer effektivt än tidigare.
Det är häftigt att se olika människor och i detta fall från olika konkurrerande leverantörer komma samman och tillsammans samarbeta mot gemensamt mål.
En av de hitresande är från HCL och mina lokala leverantörsansvariga bjöd denna, mig och mina produktägare på fika, säsongens första pepparkakor och lussebullar, nomnom!
Ynkliga fötter
Det var inte många som efter det två timmarna ville vara med på våran groupie och själv var jag duktigt död! Förutom att min spellista fick för sig att blanda låtarna förutom de sista fyra så gick det bra och mina medinstruktörer My och Marianne var grymma!
Kroppen är trött men det är fötterna som gör ont, framför allt höger häl där jag har misstänkt hälsporre sedan några veckor tillbaka. Är det inte det ena så är det det andra...
Igår avnjöt vi den riktigt fina uppsättningen av "Charlie och chokladfabriken" på Göteborgsoperan. Tolvårige Leo från Lerum i rollen som Charlie var otroligt duktig, vilken röst! Tyckte inte Ola Salo var sig lik på rösten man hört via TV-rutan så jag nog förväntat mig något kraftfullare.
Föreställningen var relativt tidigt så väl hemma blev det lite middag, och bäst där vi sitter ser jag plötsligt en liten mus kila över hallgolvet! Lilltjejen lyckades till slut fånga den när den vågade sig fram under kylen.
Tittut!
Jag vet inte hur många möss katterna dragit in bara senaste dagarna, och nu när jag satte mig vid datorn i arbetsrummet hittade jag en till! Lagom till Halloween väcktes jag av Minis proklamerande av att han tagit med en present, följt av det karakteristiska knastrandet. Till morgonen låg den prydligt vid dörren till sovrummet utan huvud. Trevligt.
Det har varit välsignat skönt att vara ledig några dagar och hade lätt kunnat vara några till, men nu väntar intensiva dagar då vi nu har tre teammedlemmar från Indien på besök för två veckor och kalendern är fullproppad av möten som vanligt. Nu vill och ska jag lägga mig raklång...
Ändå
När mörkret börjat falla hämtade jag en trött men nöjd avkomma från Bunkeflo strand och vände tillbaka norrut. Tre ytterligare appar senare och omlokalisering då det visade sig att den första snabbladdaren i Lomma inte fungerade, kunde vi fylla på vid en tjusigt tillbyggd CircleK.
Förvirringen var total för denna elbilsägarbäbisen när det erbjöds två olika effekter på de så kallade pumparna, trehundra och fyrahundra kiloWatt. Jag som trodde en snabbladdare hade tvåhundra resonerade att högre väl var bättre och pluggade in den. Skulle jag spränga batteriet, som att fylla på en vattenflaska med brandslang? Men laddning påbörjades snabbt och ringde Volvo on calls suppprt under tiden där den stackars tjejen i centralen såklart inte hade en aning. Laddhastigheten gick nämligen gradvis ned efter vi passerat sextio procen för att vara en knapp tredjedel efter sjuttio. Jag hade satt maxladdning till nittio procent med åttio som mål för att ta oss hem.
Mätaren proklamerade åtta procent kvar när vi parkerade hemma och då hade jag hållit en hastighet fem under den skyltade begränsningen, således etthundrafem största delen av vägen.
Tio nya appar har jag således installerat sedan jag hämtat blåbäret, för att kunna ladda samt proaktivt hitta och eventuellt ladda. Då har jag haft en körning till Gränna och en till Malmö. Undrar hur många man behöver om man ger sig ut i Europa?
Tio nya appar har jag således installerat sedan jag hämtat blåbäret, för att kunna ladda samt proaktivt hitta och eventuellt ladda. Då har jag haft en körning till Gränna och en till Malmö. Undrar hur många man behöver om man ger sig ut i Europa?
Visst är det en vane- och lärosak, och visst känns det helt klart trevligt att köra till och från Malmö två gånger varav en via Ullared för ungefär hälften av en full bensintank. Jag förstår nu precis de där fitnessfanatikerna som i sociala medier med halvslutna ögon och orgasm i rösten mumsar kladdkaka gjord på bönskal och kakaovatten, hävdande att den smakar precis som det vanliga smördrypande orginalet.
Sneglar avundsjukt men också med stor portion självgodhet mot bensinpumparna medan vi torrtuggar bönskalskladdkaka.
