Johan är om möjligt än mer kass idag så jag och Lilltjejen hämtar frisk luft i samhället. Ganska skönt faktiskt att andas och svettas lite. Backarna med vagnen är inte nådiga!

Okej, det blev visst en sen publicering av detta då det uppenbarligen inte gick iväg där bland kullarna.
Nåväl, kan lika väl sammanfatta resten av dagen. Tvätt, bastu, middag, underhålla barn och natta barn. Johan snarkar i soffan. Antingen kommer han vara i full form imorgon efter allt hans sovande eller så fortsätter komastadiet. I vilket fall ska jag jobba imorgon. Känns som jag dör långsamma kvävningsdöden av att vara hemma mera. Säger det igen: Jag är ingen hemmamamma! Inte blir det bättre av att Lilltjejen hamnade i mammighetsfasen vid ungefär två månaders ålder och blev kvar där. Det där att det skiftar är bara skitsnack. Jag väntar och väntar på att det ska bli pappa för hela slanten med icke. Mamma ska byta blöja, mamma ska mata, mamma ska ta på haklappen, mamma ska bära, mamma köra vagnen, mamma natta, mamma hjälpa upp i stolen, mamma göra välling, och mamma HELA TIDEN. När mamma ska laga mat, klä på sig, gå till tvättstugan har man den lilla svansen där. Mamma kan inte ens gå på toa i fred utan att det är "-Mamma, ee du?!" När hon nu kan tassa över från sitt rum till vårt under natten ska hon helst ligga PÅ mig eller böka som sjutton tills man balanserar ute på kanten.
Detta är naturligtvis också frustrerande för Johan då hon högljutt protesterar när han vill kramas eller ge mat, eller klä eller vad det nu kan vara. Men han är otroligt duktig på att göra så gott han kan och ibland går det såpass att jag får små andrum, så jag tex kan ta en bastu. Eller så kan hon bli inne i någon egen lek en stund. Är jag inte med alls går det jättebra med pappa men finns jag med är det mamma-mode ON.
Känner hon av att jag är känslomässigt frånvarande? Att Johan är så självklar men min uppmärksamhet krävs ständigt likt hundens ivriga "tyck om mig, tyck om mig, tyck om mig!"
Min Lilltjej är verkligen jättefin, exceptionellt snäll med sådana egenheter och kommentarer som väcker förundran nästan varje dag. Men Adisa som skulle följa med till Kina har också barn i Ronjas ålder. Hon ville korta ner resan för att saknaden skulle bli så stor. Jag ville förlänga den. Om jag saknade henne? Inte särskilt. Fast i i rättvisans namn, så saknade jag inte särskilt mycket här hemifrån över huvudtaget när jag var borta.
Men apropå ärlighet, är jag verkligen den enda småbarnsföräldern som känner att en vecka på lyxhotell inte renderar större saknad efter vardagspusslet? Hm?

Jag må sakna den där yttersta mammagenen men jag tycker ändå att jag gör ett ganska bra jobb. Det känslomässiga väljer jag att se på med tillförsikt, att det kommer med tiden. Och det ÄR trots allt ganska mysigt när hon nu till slut somnat på min axel så hennes mjuka hår smeker min kind. Är det inte så man säger, att barnen är som mest underbara när de sover?