...känns det som just nu. Är tillbaka i Stenungsund för tömning av rejält fylld bajlåda och mera packning. Katterna var rätt glada att ha mig hemma igen. Maja ligger och knör i mitt knä. Fia är ute och springer någonstans i mörkret. En svart katt i natten. Men jag lägger in en bild på Maja i det gröna. Fin va?

De banankartonger jag hade är fyllda igen, och nu börjar det faktiskt se lite tomt ut här. Har till och med gått lös på lite kläder. Tomas kom förbi och vi fixade middag samt pratade av oss en del. Jag har nog fortfarande inte riktigt insett att han om ett år är färdig polis.  Han tyckte jag förändrats lite...blivit mjukare! Jag väljer faktiskt att se det som något positivt, och får skylla på Johan och hans anhang. Jag är ju inte van att umgås med en familj som är så genuin och...och...go med varandra! En del av mig tycker det är jättejobbigt, medan en annan inser att det ju faktiskt är så det ska vara. Men jag har en känsla av att jag kommer att känna mig som ett ufo i dessa familjära sammanhang en god tid framöver. De är så...avslappnade, glada och trygga med varandra! Antisociala Linda har mycket att lära... Jag menar, jag tycker ju det är skönt att jag inte har några föräldrar att räkna med! Men det kan ju ha att göra med att de inte heller var mycket till att kalla föräldrar. Systeryster ringde och meddelade att Sven tar över pappas ekonomi helt och hållet. Min käre gamle far springer hellre till Systemet än betalar räkningar. Jag trodde faktiskt aldrig att han skulle leva så länge efter att mamma dött...

En vän till mig fick en hjärnblödning häromdagen (35 år!). En lätt sådan, så det är ingen större fara med honom, men när vi varit och hälsat på honom på intensiven kom tanken till mig: Om något skulle hända mig, vem skulle hälsa på mig då? Tankar på svaret på den frågan är lite nedslående, då jag kan komma på tre. Men det är ju mitt eget val att inte ha en massa vänner omkring mig. Det är ju bara jobbigt! Jag fattar inte hur andra har tid och ork att upprätthålla en stor vänkrets. Menmen, alla är vi ju olika. En del behöver folk omkring sig, andra inte. Själv är jag rätt nöjd mina katter och goe blivande sambo.

Nu är det sängen och lite tv som gäller!