Återångest

Det finns säkert redan ett ord för det men jag kallar det Återångest. Ångest inför samhållets öppnande igen, ångest inför att återgå till kontoret med alla dess människor. Kanske har jag inte rätt att kalla det ångest då jag aldrig upplevt det, sådan där riktig ångest som vi lyckligt ovetande bara kan gissa oss till. Finns det något lindrigare ord? Olust eller ovilja kanske? Men jag känner mer än ovilja och ganska mycket mer än olust. Jag har varit på kontoret nästan en gång i veckan, med tomma landskap och övergivna korridorer. Under stor debatt uppmanade vår högste chef att juni månad skulle bli "The month of return" och en blygsam ökning av människor har skönjats. 
Går förbi en tvärkorridor där två står och samtalar. Jag skymtar en kvinna med slätt hår samlat i knut och feminin kostym i ljust beige. Blusen är lika vit som mina sneakers är svarta. En man skyndar förbi med skjorta och välpressade byxor. Det nyper till i bröstet av något som närmast kan beskrivas som utanförskap, en känsla av att inte höra till, att inte höra hemma där. Jag har avstått från träningstightsen i alla fall, har inte tid med passen för kollegorna längre och motvilligt dragit på mig jeansen i piratlängd och t-shirt istället. Håret är i sin vanliga svans och i starkt behov av klippning. Utväxt som vägrar stanna bakom öronen eller inte når till snodden står som fjus från min skalle. Jag känner mig ful och opassande, otrendig, omodern, klumpig, korkad och, sade jag ful? Jag marscherar vidare till mitt nästintill tomma landskap och gör det jag behöver och ska. Det händer spännande saker på jobbfronten men glädjen uteblir, spänningen jag kände igår har försvunnit som luften ur en ballong.
 
Jag kan göra något åt saken. Jag kan ta mig tid att kompromissa och lära mig vilka kläder som skulle funka för mig samt passa in i de outtalade kontorsförväntningarna, lägga en mindre förmögenhet på att uppdatera garderoben på plagg jag kanske med tiden inte skulle känna mig utklädd i. Eller så stannar jag hemma i min grotta med mina mysbyxor. Ett tredje alternativ skulle vara att acceptera att det fövisso är flest manfolk men ändock inte bara jag som föredrar jeans och gympadojjor och skita i vad andra må hända tycker.
Kanske är det den långa perioden hemmavid som letar ursäkter för att förbli här hemma, känslan av stress av folk omkring mig och överhörning av andra pågående Teamsmöten, den där känslan av olust av bara några få fler människor omkring mig.
Liksom man vande sig vid att arbeta hemma handlar det kanske bara om att vänja sig vid att arbeta på kontoret igen, vänja sig vid människorna och ljuden. En gång i tiden älskade jag känslan av att vara en av alla i den ström av människor på väg till och från sina dagsverken och skakade bara på huvudet åt alla de med perfekt makeup, höga klackar och smartare hjärnor. En övergångsperiod och jag lär vara tillbaka där, så som vi alla lär återgå och snabbt glömma hur det var under denna pandemi. 
Men tills dess, för tillfället lider jag av återångest och gruvar inför den tillvänjningsfas som ofrånkomligen står framför mig.
 

Pill

(null)
Japp, det var några månader sedan sist så innan vi försvinner på semesterledighet fick vi ju ta en middag och fira Mikael som ska bli pappa i september. Mumsig risotto där riset mest påminde om den där grövre varianten av couscous och rabarberparfait till efterrätt hos ett välfyllt Baribacu. 

Fick en bild på vår Lilltjej innan sista skoldagen, på väg till ett sommarlov hon inte vill ha då hon älskar att gå i skolan. Hur länge kan det hålla i sig tro?

Jag kör mina pass som är välfyllda trots det fina vädret men idag blåste det rejält vilket gjorde vår runda på korthålsbanan intressant. Intressant var också monteringen av spelpläserna till Alien, ett riktigt pillergöra. Grannen Mattias målar spelfigurer så vi limmade ihop alla så han kunde påbörja redan denna helg. Han är jätteduktig så ska bli spännande att se hur de blir.
(null)


Onsdagsrecap

(null)
Vilken sommarhelg det blev vädermässigt! Efter skola och jobb tog jag tjejerna till Tulebosjön där Lilltjejen permiärbadade medan morsan andades efter hektisk vecka. Rivstart också denna men känner mig nu hyfsat redo för faciliteringen imorgon. Solen fortsatte att steka hela helgen men vi tillbringade den inomhus, i Fågelcentralens skadehus och fågelvoljären med massor av nya intryck och lärdomar. Fågelungarna är vansinnigt söta och hjälplösa och vi pillar i dem maggots till daggmask och klippt kyckling beroende på art och storlek. Med pincetten sitter man där fokuserat från näbb till näbb och när man gått ett varv är det dags att börja om. 
Jag klippte ett oändligt antal kycklingar i småbitar och nej, det var inte det trevligaste man kunde göra men nödvändigt. 
För att undvika risk att folk ges intryck av att Fågelcentralen är en nöjesinrättning eller plats man kan besöka för att klappa och gulla med fåglar är de väldigt restriktiva med foton och vad som publiceras men för det egna minnesalbumet har jag många fina bilder!

Jag trodde vi bara skulle få mata ungar första säsongen och kanske följande få hjälpa till med mer saker men Lilltjejen fick ringmärka, hålla fåglar, väga, och göra mer denna första helg än vi någonsin kunnat tro. Kråkungarna var roliga och fick till och med gå in med ny mat till den skygga Tornfalken, otroligt vacker!  De andra kommenterade ofta hur duktig och hjälpsam Ronja var och mammahjärtat svällde. Hon tröttnade inte, frågade om hon kunde hjälpa till med något mer när vi fick en lucka och tog egna initiativ. Det är inte för inte de har åldersgräns på femton men hon visade sig förtroendet värdig. Men vi får väl se hur entusiasmen håller i sig när vintermörkret råder med isvindar och regnblask.
Söndagspasset avslutade vi genom att ta med och släppa tillbaka en gräsand som återhämtat sig tillräckligt.
Efter varje pass var vi helt slut och däckade hemmavid men Lilltjejen tyckte det var så roligt och längtar till nästa gång.
(null)
Imorgon slutar hon årskurs tre och hade gjort ett kort till sin klassföreståndare, pinsamt uppmärksammad på sitt stavfel "lärarare"! Gullunge!

(null)
Nu när Lilltjejen är hos Johan blir det som vanligt Combat, möjlighet att testa andra maträtter när ambitionen överraskar, golf och andra egoistiska aktiviteter. Pankopanerad fetaost var en riktig höjdare!






Sommartorsdag

(null)
Jag tyckte det verkade mäckigt men Christer beställde så hade liksom ingen ursäkt att inte testa den- menskoppen. Som man läst är det till att lära sig, vänja sig och framför allt hitta sitt format. Efter en första testperiod är jag inte helsåld men inte heller avskräckt. När man väl hittat sin storlek och teknik ser jag absolut fördelar. Tills dess är det ett väldans grävande och lirkande. Med tanke på att man bara bör testa samt använda koppen under pågående mens kanske åtminstone halva befolkningen kan föreställa sig synen…!

Trevligare ämne är kanske shopping, även om det inte är något som står på dessa tjejers topplista över saker att göra. Nöden har ingen lag, när förra årets shorts sitter så tajt att hon knappt kan sitta och rumpan nästan sticker ut är det bara att dra med din motvilliga avkomma ut i butikerna. Jag kan i varje fall finna lite mer nöje i att shoppa till min avkomma än till mig själv men det är med liten marginal när sällskapet rycker på axlarna till alla förslag och bara vill gå därifrån. Undrar hur länge detta ointresse kommer att hålla i sig egentligen, kanske för alltid om hon blir som sin mor.

När hon fått spendera sina egna pengar på sådana där omåttligt populära fidgets eller vad de heter, blev hon lugnare och kunde plocka fram lite egna alternativ. Apropå fidgets är det ganska intressant att dessa anti-stress-inspirerade leksaker nu är så eftertraktat bland barnen. Dyra plastbrickor i olika format som simulerar bubbelplastens ploppade är galet populärt. Ska man bli orolig?

Rensade ut storlek 140 och lade in shorts, byxdressar, toppar och tröjor i 154 till 158, det är inte klokt vad hon vuxit!

Hennes fot vill inte bli bättre och efter att ha avstått från fotbollsträningen förra veckan testade vi efter mycket dividerande idag en halvtimme. Ont, ont, ont är olidlig smärta med tårar ned till ont som är lindrigt. Efter trettio minuter boll- och fysträning var det ont, ont, ont men inom en timme var hon nere på ont, ont, när hon senast var med körde hon hela passet på en och en halv timme och då dröjde det naturligt nog mycket längre innan hon kom ned på skalan, och hade ont, ont dagen efter också. Får se var hon är imorgon bitti. 

Vi har betat av PI planeringen denna vecka så de två senaste dagarna har varit sjukt intensiva framför skärmen vilket känns i ryggen. Fick frågan och kunde såklart inte säga nej till att facilitera en workshop som är redan nästa vecka, hur tänkte jag där?


Kliets återkomst

Sommarvärme utlovades till helgen och det gjorde den sannerligen. Större delen tillbringade jag dock inomhus och tur var väl det. De få stunder jag vistades i solen har ändå resulterat i galet kliande armar och hals så allt är som vanligt - med solen och sommaren kommer solskydds- och eftersmörjskladdiga kroppen som blir brun men med infernalisk klåda.
Efter ett härligt pass i Majorna anslöt Christer och vi satt en stund i solen innan vi åkte till Borås, checkade in på hotell och därefter anslöt till sällskapet för helgens flipperevent. God mat alla tillsammans innan vi vandrade under stekande sol, via churrosvagnen på torget till källarlokalen och dess artificiella ljus istället. 
Många timmars spel och en enklare tävling där jag kors i taket inte kom sist i alla grupper jag spelade och till och med vann en. Några nya spel hade han också där Avengers var riktigt bra. 
(null)

Det var längesedan jag var uppe såpass sent, faktiskt hann klockan passera ett - kors i taket, innan vi slocknade mellan ljuvliga hotellakan.

Till morgonen därpå fick jag äntligen tummen ur och testade att messa Anita om ett spontanbesök, som gick bra! När vi svängde av vägen som löper genom samhället och rullade över järnvägsövergången överväldigades jag helt plötsligt av alla minnen och känslor jag förknippar med platsen. Tårarna kom innan jag knappt hann reagera. Den trygghet, naturliga omtanke och tillhörighet de gav mig de där somrarna i mina sista tonår betydde så otroligt mycket för mig och kommer alltid att vara evigt tacksam. Det var underbart att träffa dem båda och jag kan inte vänta lika länge till nästa gång!
Jag tog Christer på en kort promenad för att visa och prata minnen och anekdoter innan vi solstekta styrde hemåt, jag för att handla inför Ronjavecka, klippa gräset och köra mitt pass i Frölunda. Förståeligt nog var det många som bokat av solskensdagen till ära men ändå ett gott gäng av stammisar som jag fick avsluta träningsveckan med. Helt slut!

När jag dammsugat och skurat nedervåningen  var Sarenbrants senaste bok slut och maj månads böcker blev totalt fem till antalet.
Scott Kellys var överraskande bra och intressant med den insyn man fick av hans erfarenheter som astronaut och livet i rymden. Mikael Anderssons bok köpte jag av honom själv som han signerade vid bokmässan för många herrans år sedan och således läste om. Perspektiv på livet är aldrig fel, liksom Miraklet i Anderna också gav.
(null)





Lillstrumpan

(null)
Det blev en helg i huvudstaden! Kunde ju inte skriva om våra planer eftersom Lillstrumpan kikar in här då och då och resan skulle bli en överraskning. Min lilla storasyster är klar med studierna och kan nu titulera sig byggnadsingenjör! Anställning direkt som miljökonsult och stora lillasyster är så sjukt stolt och imponerad att hon vågade ta steget att lämna tryggheten i en tillsvidareanställning till studiemedel och skolbänk. Jag ringde Anders för råd om present och fick förslaget att istället för att skicka en gåva, leverera oss själva istället. Att inte jag kommit att tänka på det själv! Det är ju faktiskt en överkomlig sträcka att köra och jag gillar ju dessutom att sitta bakom ratten, samt har världens enklaste unge att ta med.

När hennes sista lektion på fredagen var klar konstaterade jag ännu en gång det faktum att en stor och liten människa behöver en hel bil för två dagars packning!
Nina hade bjudit över några goda grannar på lite examensmingel som hon hängde med på baksidan då vi anlände och snabbt smusslades in i sovrummet för att överraska och tjo, det blev hon nog! 
Deras grannar och vänner är alla väldigt lättsamma och trevliga men jag kände ändå mitt sociala batteri snabbt dräneras trots att jag proppade i mig av de läckra småkexen som Anders levererade i ständig ström. Det slog mig att det nog var första gången jag socialiserade med så många människor sedan mitt tacksamma hemmasittande. Visst träffar jag mycket folk på mina pass men det handlar om få minuter innan och efteråt. Hur ska det gå när vi alla återvänder till kontoret? Jag kan väl inte vara den enda som kommer drabbas av social överbelastning första dagarna, veckorna?
Jag kände mig som en oförskämd tråkmåns som min stackars storasyster fick skämmas för när jag till slut gav upp och sökte mig upp till köket och Anders med barnen. När mitt batteri är slut kan känslan närmast beskrivas som en kombination av utmattning, likgiltighet och minipanik, att bara behöva komma ifrån. Hej introvert. 

Det blev hämtmat från närliggande restaurang med ordet grill i namnet som ändå hade sushi på menyn så blev en barn-sådan efter allt snaskande och chipsande på vägen upp. 
Jag blir av någon anledning alltid stressad när jag kör i Stockholm. Att munhuggas med min syster är då en lättnad och väldigt roligt men kan undrar vad Lilltjejen där bak egentligen tänkte. Vi, eller var det kanske bara jag som gormade och ylade mig in till Zinkensdamm på lördagen för att kyla av oss i bandyhallen där Aron tränade. Jag fick ont i vristerna av att bara titta på deras övningar. Och ja en kliché men ack så sant att han har blivit så stor! En första flickvän har han också med scrollmeter av bilder i mobilen. När han vuxit till sig och mognat ännu mer tycker jag mig se en riktig snygg kille och hjärtekrossare. 
Otto är bara så mysig med sin väldigt speciella personlighet som han innehar med sådan trygghet och kommer så väl överens med Lilltjejen, närmast i ålder som han är av de två kusinerna. Han följde med oss tjejer för lite shopping i Täby centrum då jag var ute efter att fylla på med några burkar Lawrys kryddsalt från The American store. Förutom dom blev det några doftsudd för Ronja. Vi är verkligen ett par urdåliga tjejer på att shoppa!
(null)

Middag på Pinchos och Wingspan till kvällen innan Ronja slank iväg för att titta på Eurovisionfinalen. Hann avsluta och ansluta lagom till det var Tusses tur innan omröstningen tog vid som jag mer eller mindre slumrade mig igenom, tillräckligt för att skratta till Islands presentatör av poäng "Spela Ja-Ja Ding dong!" till oturen att bevittna Sverige och Carolas självförhärligande. Skämskudde för att slutligen himla mig blå när hon klämde till med lite gudadyrkan på slutet.

Gjorde lite bättre ifrån mig på shoppingfronten dagen efter - på Intersport... men också Dechathlon där jag lätt kunnat spendera alldeles för mycket pengar. Efter lunch styrde vi till slut hemåt, glada över vårt besök.
När vi kommit hem och jag lämnat Lilltjejen hos Johan kom jag tillbaka för att mötas av denna syn. 
(null)

Japp, nästa morgon hittades musen ännu levande i en av mina skor dit de ofta tar sin tillflykt undan grävande tassar. Den släpptes ut i det fria och slank iväg, säkert för att sova extra länge efter en hel natts terror. Somliga har tur.
Sova ska jag också göra, stressade dagar har startat denna vecka och satt fem och en halv timme idag, parallellt under möten med två webbläsare och fånen innan jag till slut kom igenom för att boka biljetter till Liseberg. I år får de öppna men med begränsade platser så klockan tio noll två, två minuter efter biljettsläpp gjorde jag första försöket. Sidan hade kraschat. Gonatt!

Vardag

(null)
Bror gjorde oss sällskap en skön kväll då regnet hade lättat. Tagit min runda med röjsågen i området och ett typexempel på min arbetarlunch. Piffade till med lite grönt idag.
 
Mötena går i ett, klickar mig ut från det ena och in i det andra. Mina skinkor och svanskota har härdats medan ryggen och axlarnas överlevnad är beroende av combatveckorna. Då Lilltjejen legat lågt med sina träningar på grund av fot- och handledsproblemen har tillika mina promenad- och löprundor jag passat på och gjort under tiden också fått stå över. Rörlighet och tabata har det blivit med de fåtalet medarbetare som ansluter tre gånger i veckan. Bättre än inget. Nu när vaccinationerna är på gång och samhället försiktigt börjar öppna upp känns det liksom för sent att lägga pengar på höj- och sänkbart skrivbord och ordentlig kontorsstol. Har jag klarat mig så här länge så.
 
Lilltjejens ligament i foten är det bara att vänta in men den ofrivilliga vilan under hennes förkylning samt övningarna har gjort gott. Handleden där hon fick ett skott vid säsongens första fotbollsmatch verkar dock inte bli bättre så vid senaste besöket hos den jag trodde var ortoped men istället fysioterapeut tittat färdigt på fossingen frågade jag om handleden. Hon misstänkte att det kunde vara en spricka så nu är det läkartid imorgon som Johan tack och lov kunde ta då jag inte kommer ifrån mötet som krockar.
Lilltjejen är försäkrad via Jitex då detta skedde under en match och försäkringskillen som verkade ha vaknat på fel sida dolde inte sin förebrående ton då han sade att det borde kollats upp när över en vecka gått. Nu har det gått snart tre...
Både jag och Johan är ju sådana som tycker att man kan träna bort en förkylning, mer eller mindre vara medvetslös eller ha benet i uppenbart fel vinkel för att söka vård resonerade att det med tid och vila skulle bli bättre. Tårarna av smärta i fotleden samt uppenbar ovilja att träna fick oss till slut att söka råd och nu får årets föräldrar inse att hennes tårar och fysioterapeutens ord gällande handleden också mäste undersökas.
 
Lunchrasten över, nu blir det kurs resten av dagen.

Söndagsgrått

(null)
Lindholmen är lite av en annan värld för mig med sin framåtdrivande atmosfär och smarta människor överallt. Varannan onsdag kommer jag dit från buschen och kör med ett gäng som dock inte alls känns uppåtnästa eller fokuserade på nästa teknologiska landvinning. I vilket fall puttrade den lilla självkörande bussen förbi mina stora och förtjusta ögon. Hur gullig är den inte!? 
Gått två rundor på bana, säsongens första och avnjuter nu trots mulet väder solklåda på armarna. Rundorna gick hyfsat, ömsom skitbra och ömsom åt skogen bokstavligen talat. Andra rundan slog jag sällskap av en man med bonusson och hans mormor. Grabben var elva och spelade som ett proffs, jäklar vad imponerande. Fashinerande också att hela hans outfit bestod av snordyra märkeskläder, från kepsen till skorna. Men med den talangen skulle jag inte förvånas om han snart spelar in sin klädbudget på egen hand. Tydligen spelade bonuspappans svåger på PGA-touren i USA vilket jag inte har stenkoll på innebörden annat än att det nog är rätt bra.

Igår lördag regnade det faktiskt hela dagen. Jag spenderade tid på att kuska kors och tvärs i jakt på en packning till vattenlåset i Lilltjejens badrum. Mission impossible. Extra skojigt att ställa sig i kö i regnet för att genomblöt upptäcka att kön gällde en helt annan butik än den jag skulle till. Upptäcker hur en del tågar rätt förbi men står kvar och byter blickar med medblöta köare - tills vi ser så många passera att en går och kollar och uppdagar vårt misstag. Typiskt svenskt att bara lalla fram och foga sig i kön. Eller kanske typiskt enfaldiga lamm som jag...
Ännu bättre att så komma in och upptäcka att deras reservdelsbutik är helgstängd. En liten sketen o-ring krävde till slut köp av helt vattenlås, rör och golvkåpa inkluderad! Inga stora pengar men vilket slöseri.
Slocknade i sängen några timmar(!) efter den uppenbara prövningen innan middag och kubbar med Christer. Vi gör dom på helt olika sätt där mitt med resultatet till höger definitivt är det korrekta.
(null)
Har fått två möss och två fåglar som morgonpresenter senaste dagarna. Undrar om Fågelcentralen skulle betacka sig mina tjänster om de visste vad mina pälsbarn gör med beståndet i Balltorp!



Trötter

Tror faktiskt det var Lilltjejens första riktiga förkylning. Den där som börjar med halsont, går över till massproduktion av snor för att avsluta med hosta. Igår skönjades en rejäl förbättring då den vanliga energiska Ronja tittade fram så efter jobbet idag hämtades hon till Johan. 

Hon ville och fick följa med till Sisjön för mitt stream-pass som kändes ovanligt segt i kroppen men ändock skönt efter hela dagen framför skärmen. Körde en till-bilen-levererad middag hos Max efteråt.
(null)

Kändes bättre i kroppen vid passet i Lindholmen idag, varmt i salen så extra svettigt. Frölunda imorgon men dagen ledig vilket blir väldigt skönt!


Lång dag

(null)
Mitt lilla Magnoliaträd är i sitt vackraste när värmen nu är tillbaka och de gigantiska knopparna slagit ut.
Ett utdraget styrelsemöte har avslutat denna hektiska måndag och de två kommande är lika fulltecknade innan Kristi himmels ger möjlighet att andas lite. 
Lilltjejen är kvar hos mig för att undvika risken att smitta Johan och bonusfamiljen, även om det inte var Covid så innebär eventuell smitta testning, extra hemmatid och så vidare. Min mogna lilla tjej har klarat sig själv hela dagen medan jag suttit låst framför skärmen. Visst blir det mycket Netflix men hon varierar sig med olika aktiviteter och skolarbete. Med en rastlös och utåtagerande unge hade en dag som denna aldrig fungerat. Javisst bidrar det att hon de facto är sjuk med därmed lägre energi och nu har hostan gjort sitt inträde i förloppet.
(null)

Själv har jag lyckats fixa ett blodrött öga, tydligen lättare när man väl haft förut vilket jag erinrar mig att jag hade för ett längre tag sedan. Kan bokstavligt talat ge mina teammedlemmar onda ögat om de inte uppdaterar sina items i Azure DevOPs.

Blev en snabb rulltårta under söndagseftermiddagen då jag blev så himla sugen! Med vispad grädde på är det riktigt jäkla gott.
(null)

Lilltjejen kom ned under natten så fann mig plötsligt inklämd mellan henne och Christer. Visst är det mysigt med två som vill ligga nära - en stund, och det är så gott som omöjligt att sova. Det blir varmt och klaustrofobiskt och högljutt när båda dessutom sätter igång och snarkar! Således kommer jag sova gott inatt - såvida Lilltjejen håller sig kvar i sin säng. 


Negativ

(null)
Hallands län är verkligen supersnabbt vad gäller deras Covid-19 test hantering. Såg att jag skrev fel i förra inlägget, Kungsbacka skulle det såklart vara. Redan till fredagseftermiddagen hade vi svaret - negativt. Tills dess hade det halsonda hållit i sig och snoret hälsat på och där hänger det ännu kvar denna lördag. När mössor och extra tröjor krängdes på misstänkte jag feber men inget som bekräftades av termometern. Ronja är så väldigt sällan sjuk, kan inte ens minnas när det hände senast och således sjavar hon omkring likt ett yttersta lidandets offer och betar av den ena filmen efter den andra i soffan. 
Under tiden rullar ömma modern sina fantastiska köttbullar och bakar biskvier à la långpanna. Litet avsteg från de klassiska är inte bara formen utan också den krossade Daimen uppepå, kanske inte lika snyggt som receptets hackade men smaken var lika sliskigt goda som förväntat. Lilltjejen tycker dock att smörkrämen blir för mycket och avstår(!)
Grillar till middag och soffhäng till kvällen medan min avkomma hittat annat fokus i form av Lego Boost. Efter en längre tids uppehåll är hon åter sugen på byggklossarna och vill uppföra sin Legostad igen. Mysigt!




Mamma Mu

När jag var barn hade jag några ljudböcker på kasettband, några med tillhörande bilderbok och plingljud då det var dags att vända blad. Det var en liten men salig blandning där jag minns TinTin och någon meteorit med exploderande svampar och en Mästerkatt i vilda västern som var lite läskiga. Bernand och Bianca påminde lilla storasyster om så sent som i vintras och indianpojken Hiawata gick också många varv. 

Nu går "Mamma Mu får ett sår" här intill medan Lilltjejen somnar. När hon ska sova är det de snälla och enkla berättelserna hon alltid haft som gäller.  
Hon kom hem efter lunch idag med halsont så bokade en tid i Kungsbacka där det fortfarande fanns överflöd av lediga vid deras olika drive-in ställen. Hoppas detta svar kommer lika snabbt som mitt gjorde.

(null)
Vet inte riktigt vad som hänt med min kalender men den har senaste tiden varit sprängfylld. Hann handla åt Lisbeth och så var det introduktionskurs på Fågelcentralen där vi pumpades med information men ändå känner oss redo och taggade för vårt första läropass som enligt erhållet schema blir i början av juni. Sextimmarspass åtta på morgonen till två på eftermiddagen eller tre till nio på kvällen så vi har valt förmiddagar. Innan vi fick gå rekommenderades vi att bevittna en del av förberedelserna till utfodringen, klippning av kycklingar. En del backade nämligen ur uppdraget vid insikten att behöva sätta saxen i de fluffiga små gula kropparna. Förståeligt och inte det trevligaste jag ser fram emot men tror man vänjer sig. Klippa itu huvudet blir klart värst. 
Lilltjejen klarade det utan problem och kikade nyfiket på den skinande bänken där en hel hög halvtinade kycklingar låg prydligt uppradade. Hon hade svårast för lukten men erkände också att hon gärna överlät klippandet åt morsan. Tror heller inte hon har handkraften som krävs.
Kycklingarna köper de från uppfödare där hanarna med sin oförmåga att värpa ägg istället för att kasseras kommer till Fågelcentralen i fryst form. 
Tror detta kommer bli lärorikt för Lilltjejen och både nyttig samt rolig aktivitet för oss tillsammans. Ett ansvar och faktiskt arbete, ideellt sådant med allt vad det innebär och är värt. Till en början kommer vårt arbete främst bestå av att mata fågelungar, det är senvår och sommar och därmed högsäsong för alla upphittade och kidnappade ungar. De kallar dem kidnappade, de många ungar som plockas trots att de oftast inte alls är övergivna eller kunnat återbördas om vilja och kunskap funnits.
Var tjugonde minut ska de matas så nyhetens behag lär hinna bedarra, något jag pratat mycket om med Lilltjejen. Det är ingen djurpark eller lekstund det handlar om utan ett faktiskt arbete vi nu åtagit oss och inte kan backa från bara för att man inte råkar känna för det eller tröttnat. Vi får se hur det går.


MagKATTarr

(null)
Människomedicin till katten och Lilltjejen har skapat ett eget bibliotek. Hon har hittat och gillar mina ämnesböcker sedan lärartiden och organiserat så fint!

Bror har under en tid haft en annorlunda hosta, djupare och slemmigare liksom, så idag fick det bli besök hos kattdoktorn. Han klämde och kände, lyssnade, frågade och luktade. Typ magkatarr blev trolig diagnos, orsakad av stress på grund av Plutt! Han undviker henne, nästan smyger när hon är i närheten och gömmer sig bakom sovrumsdörren eller under sängen dit hon ofta jagar honom. När jag och Plutt var hos veterinären för hennes tass i mars köpte jag sådan där hormonessens man sätter i eluttaget men märkte ingen större skillnad. Veterinären hade inga fler råd än att försöka hålla dem isär men hur ska det gå till? 
Om medicinen nu inte funkar lär det bara vara tillfälligt eftersom det inte löser rotproblemet - att Plutt och Bror inte fungerar ihop. De kan äta tillsammans på morgnarna utan problem och Plutt som oftast är färdig före honom kan då tvätta honom lite på huvudet. Jag förstår inte riktigt och det har ju inte alltid varit så här, så himla ledsamt!
Plutt är nog en sådan kattpersonlighet som trivs bäst som enda husdjuret i ett hem utan barn. 
(null)
Stor och liten. Den store så snäll och den lilla så icke-snäll!

Måndagstrött

(null)
Bar designarmband signerade Lilltjejen till kontoret idag. Det är ännu väldigt glest i landskapen så jag har mitt rörlighetspass som ursäkt att bära tights och Gustaf t-shirt. Passerade en dam på vägen till toaletten som körde hela kitet med svart knälång dräkt, vit blus och pumps. Att hon skulle bära ett armband gjort av Loombands på kontoret är lika troligt som att jag skulle bära stilettklackar. Jag kände mig som en luffare och det var så skönt! Klicketi-klack lät det över stengolvet och hennes blick fastnade en liten sekund för länge. Jag förstår att en del saknar och längtar efter känslan av normalitet, att klä upp sig och lämna hemmet, men för jobbet? Jag kan inte ens förmå mig till att dra på mig ett par jeans!

Handlat åt Bo som tillsammans med sin fru nu haft hembesök för sin första dos. Även Lisbeth har fått sin första och de är så glada men några gånger till får jag hjälpa dem innan de kan göra det själva igen, drygt ett år senare.


Veckoslut

(null)
Fick över fyra kortsidor av pallkragarna så det fick bli ännu mer rabarber - och en liten kompis av den harmlösa sorten. Jag har ju aldrig varit ett fan av rabarber men mina numera hyfsat vuxna smaklökar fick ju feeling förra sommaren då Monica gjorde kräm och jag fick till någon paj. Dessutom föredrar jag nyttoväxter framför blommor så när temperaturen går upp igen finns plats för basilika, i varje fall så länge rabarbern är såpass liten. Om några år hoppas jag de fyllt ut hela lådan.

Söndag igen och sjätte combatpasset på sju dagar, phu! Kanske i flesta laget då jag nu också vill ut i skogen, hm. 
(null)
Ganska nöjd att jag tog mig tid att svinga klubborna för första gången i år då det kändes och gick över förväntan. Riktigt sugen att ge mig ut på banan, då det lär gå åt skogen bokstavligt talat. Behöver jobba med inspel och järnklubborna då bollarna flyger hejvilt. Skulle man våga sig på att sikta på att komma under 25 i handicap denna säsong? Eller i varje fall under 28 som jag lyckades med mitt allra första år.
Magnolians gigantiska blommor är på gång och vår planterade sallad har redan börjat kika fram. Är så nöjd med min lilla uteplats!



Solmorgon

Det har visserligen varit kallt men när solen strålar är det klart att föredra framför regn. Så mysigt att dra upp gardiner och persienner och mötas av ljuset.

(null)
(null)
Kunde inte hålla mig, knappt hade fredagseftermiddagen passerat fem då jag åkte ned till Sandsjöbacka för skog och klippor. Visst går det långsamt och tungt men att springa i skogen är väldigt förlåtande, det märks liksom inte lika väl mot för när man nöter asfalt. Tiden går dessutom fortare och en dryg timme senare var jag tillbaka och på väg hemåt.

(null)
April månads böcker blev en blandning. Trots att Elon Musk verkar ha en personlighet jag väljer bort kan man ofrånkomligen inte låta bli att fascineras och imponeras.
Nadjas bok vars dotter var hemmasittare var intressant och så väl man kunde identifiera sig till mammans känslor och reaktioner, naturliga och förstående från ett föräldraperspektiv men helt fel för dottern. Sedan kunde jag bara inte få ihop ekvationen kring de oerhörda resurser som krävdes för att till slut lyckas vända skutan, flera år senare. Tydligen kan ju en skola få det att gå ihop rent ekonomiskt men å andra sidan framgick inte vilka andra delar av skolans verksamhet som fick betala. Självklart ska resurserna fördelas så att varje elev kommer till skolan men går det verkligen ihop? En heltidsanställd för en enda elev på en skola där det hundraprocentigt finns många fler med samma behov? 
Än svårare än den finansiellt hopplösa ekvationen finner jag lärarnas tid. Tillgängliga i princip dygnet runt och sådant personligt engagemang, igen för en elev där ytterligare minst tjugofem i dennes klass behöver och har behov av tid. Tänker mig själv där i klassrummet i Stenungsund för tre livstider sedan, om en elev mådde dåligt, var arg eller försvann ur klassrummet, kunde man bara släppa allting för att följa efter och ägna en kvart åt samtal och hjälp? Dag efter dag, vecka efter månad för som sagt en elev? 
Författaren som då arbetade för SVTs Uppdrag granskning och således torde ha ganska bra förutsättningar att ta reda på fakta, hade undersökt möjliga orsaker till den ökade mängden hemmasittare och presenterade två teorier: Inkluderingen som infördes av beslutsfattarna med avsikt att alla elever skulle inkluderas i vanliga klasser, dvs alla små- och specialgrupper skulle bort och elever med särskilda behov inkluderas i vanlig klass. De ekonomiska resurserna nyckelmärktes dock inte utan försvann i andra hål. 
Vid min skola hade de behållit en liten grupp men vissa ämnen skulle utföras i helklass. En elevassistent hade de att tillgå så följdaktligen hamnade alla fem i min klass. Vilket jobb hon gjorde! Det var mitt första lärarår och illa var jag förberedd för de behov dessa elever hade som innefattade hela spektrat av de relativt nya diagnoserna av damp, ADHD, Ashberger och så vidare. Jag fokuserade på min huvudklass samt ordnade anpassade uppgifter till specialeleverna, men de var för dem som grupp och inte individer. 

Hade jag varit äldre med mer erfarenhet och rutin hade jag säkert kunnat hantera det på bättre sätt, framför allt tidsmässigt men likväl inte för att det skulle kännas tillräckligt för mig personligen och således också en anledning till att jag efter några år inte orkade längre. Jag engagerade mig och ville för mycket.

Författarens andra teori gällande inte bara hemmasittare utan den ökade psykiska ohälsan hos unga, eller kanske man skulle säga de teorier som forskare och studier hon tagit del av framställt var de sociala medierna.  Behov och förväntan att bli godkänd av inte bara den närmsta kretsen utan praktiskt taget hela världen. Dessa hade ju knappt fått sitt stora genomslag när jag var lärare och när jag nu är så mycket äldre och förhoppningsvis något klokare av erfarenhet undrar jag ibland hur min lärarroll skulle se ut om jag återvände. Det är ju ett fantastiskt roligt och givande arbete!
Så en tänkvärd och nyttig bok som gav mig större behållning än jag trodde.


Vuxen

Ibland är det bara så trist att vara vuxen! Jag menar, hur roligt är det att lägga sina surt förvärvade slantar på - en torkvinda? De där tusen kronorna hade jag definitivt kunnat spendera på roligare saker men icke! När mina uppspända linor skapar lutande avskiljare till grannen och jag som alla normala människor älskar doften av sänglinne och kläder som torkats utomhus, måste man bita i det sura äpplet.

När kan man betecknas som vuxen? När man fyllt arton? När man flyttat hemifrån och är självförsörjande? När jag lämnade gymnasiet och barndomsstaden Piteå för studielån och universitetet i Umeå tycker mina snart fyrtiofemåriga ögon att jag kanske på sin höjd kunde anses som semi-vuxen. Jag klarade mig förvisso själv men hade egentligen rätt dålig koll på ungefär allting.

Ett tydligt minne från den tiden var flytten till lägenheten i Tomtebo och jag fick inse att mitt studiebidrag behövde spenderas på städartiklar, en sådan där sop och sopskyffel där man hänger sopen på den långskaftade skyffelns skaft. Inte mycket pengar egentligen men kändes så och megatråkigt. Till slut måste det ha blivit en dammsugare men det var antagligen så traumatiskt att min hjärna förträngt det.

Nåväl, måste ändå medge att det kändes tillfredsställande att banka ned jordankaret och visst doftade det lite extra härligt när jag kröp med i sängen till kvällen?
(null)
(Vuxenbeviset!)



Söndagsmorgonsol

Gottar mig i sängvärmen och hör att Lilltjejen också är vaken ovanför. Persienner och mörkläggningsgardiner men morgonsolen letar sig in genom glepor och kattlucka. Prognosen säger ännu en strålande vacker men isande kall aprilsöndag. Gårdagens timmar utomhus känns i ansiktet. 
(null)
Elvira sov över och till lördagen kom tjejerna ned och bidrog med jättefin hjälp, bland annat med det tråkiga görat att rensa mellan plattorna. Mini var nyfiken och hängde ut genom luckan så som jag kommit på honom att göra inifrån.
Väldigt skönt att se den försummade baksidan fräschas upp - jag nyttjar den ju aldrig men alltid känt grannen pedantiska ogillande.
När jag avyttrade de gamla pallkragarna fick jag ett infall och letade upp närmsta handelsträdgård. Det blev mer blommor och rabarber!
Innan jag åkte iväg fixade jag en liten skattjakt åt tjejerna och fick en tillbaka vid hemkomsten, så gulligt!
(null)

Tjejerna lekte och kompletterades av ännu en kompis, så härligt att de också föredrog att vara ute utan att jag behövde säga till. 
Väl ensamma igen åkte vi till affären och kompletterade lite, men viktigast - fyllde på med Magnums glassbyttor!
Frosseri i soffan därefter framför en av Miyazakis vackra filmer, Lilltjejen älskar dom.


Fredag

(null)
Jag har ett nytt beroende, uppkommet helt och hållet på grund av min avkomma. Hon övertalade mig till att köpa en sådan där Magnum glassbägare till henne och naturligtvis måste jag ju sympatiköpa en också. Jag bankar mig igenom det där tjocka fantastiska skalet och goffar i mig hela alltet på två kvällar. Vet inte hur många jag betat av sedan den där ödestigra dagen på Ica Maxi.
 
När Lilltjejen inte får delta i sina aktiviteter får vi hitta alternativ. Med simhallarna stängda för allmänheten får vi gå på ortopedens andra rekommendation i form av cykel så blev en tur ned till Kållered. Jag har ju inte cyklat sedan vi var i Malmö för, eh, två år sedan så kände mig faktiskt lite instabil. Däremot tog det inte många kilometer förrän jag påmindes varför jag verkligen undviker att sätta mig på cykelsadeln. Jag får så in i glödheta ont i skrevet! Det är ren och skär pina och jag tvingas upp att pedala stående. Det känns som att sitta direkt på bäckenbenet, vilket man väl också i princip gör men är det så det ska vara? Handlar det helt sonika om att härdas?
Jag minns ju hur jag knappt ens kunde slutföra ett spinningpass då jag väl testade och min, Johans och bäbisRonjas cykelutflykt på Visingsö som förvisso var en mental trevlighet men outsäglig fysisk plåga. Är cyklister som kickboxare och muy thai-utövare att de helt sonika nöter bort allt vad nervceller heter i skrevet respektive underben? Jag cyklade ju hela uppväxten och överallt när jag bodde i Umeå och vill minnas att det blev en del pedalande i Stenungsund också, utan några smärtsamma minnen. Till och från jobbet kanske var för kort sträcka helt enkelt. Lite trist när det onekligen verkar rätt mysigt med cykelutflykter och dessutom med Lilltjejen. Jag minns hur jag satt upphöjt på våra ihopvikta badhanddukar runt Visingsö så är väl dunkuddar eller liknande som ska till för att möjliggöra någon längre tur framgent. Vi cyklar helt enkelt för sällan för att möjliggöra någon form av försök till att härda.
 
Jahopp, ett helt stycke om mina skrevproblem. Det råder verkligen skrivtorka på min front. Kikade in på Skrivpuffs sida och upptäckte att de inte uppdaterat sedan februari. Det var ju ett bra tag sedan jag sökte inspiration där men känner ofta en frustration över att vilja skriva men inte få ned något. Förut behövdes det inte mycket för att trigga igång mina skrivfingrar, en tidningsrubrik eller vardagshändelse men nu är det som jag blivit mer oberörd av det jag ser och hör. Eller i varje fall så pass att jag inte känner behov att skriva av mig om det. Ändå vill jag ju det, saknar det och behöver det på något sätt.
 

Sommarvärme

(null)
Bror håller mig sällskap i arbetsrummet på det sätt som katter gör - sovande. Fine Bror!
 
Tyckte ortopeden var grundlig och vi lämnade Ortho center med tre övningar att göra varje dag till nästa veckas uppföljning. Hon var inne på ligamenten så inte springa eller hoppa, till Lilltjejens stora sorg. Ingen fotbollsträning, ingen gymnastik eller studsmatta, men försöker ta det en bit i taget, fram till nästa onsdag med övningarna och se hur det utvecklar sig.
Handlat åt en av mina Hemmahjältar och ibland får man luska lite kring vad de kan vilja ha. "Fast honung till bra pris" säger inte mig så mycket som aldrig köper sådan. Ibland kan det bli upp till fyra telefonsamtal i affären då något är slut eller oklart. Nu börjar de skönja vaccinationerna vid horisonten och längtar vilket man kan förstå. 
 
(null)
 
(null)
 
Det fina vädret håller i sig med över 25 grader på vår soliga uteplats. Morötterna och salladen är nu planterad och redo och Plutt bidrar med gödsel... lär inte bara vara hon som bidrar.
Med det fina vädret passade det med premiär för grillmiddag där jag testade att göra smashed potatoes för första gången, rackarns vad gott!
 
Andra dagen för Lilltjejens fotövningar och det kinkas och protesteras redan. Hon surar för att hon inte kan vara med på skolans idrott, gymnastiken och fotbollen och vägrar därför helt kontraproduktivt att göra övningarna. Investerade i en stunds resonemang, initialt  kryddat med en bit ilska innan de till slut genomfördes med trumpen min. Får se hur det går idag.
 
 

Skönt slut!

(null)
Före och efter! Tänk vad mycket pengar man kan spendera på jord! Jord och pallkragar och några kompletterande jordgubbsplantor och titta vad fint det blev! Fick köra två extra vändor för att jorden inte räckte, tolv säckar totalt att bära och tömma, förutom den jord som redan fanns som skulle tömmas för att byta kragarna. Ville ha dubbla för bekvämare plock- och rensningshöjd. Kunde inte stå emot och köpte till och med några blommor till utekrukan. Vattnar jag mina bär borde jag kunna vattna dem också tycker jag. Får se huruvida de överlever...det är ju ändå jag och mina svarta fingrar vi snackar om...
(null)

Energin var ännu kvar i kroppen vid veckans femte och sista combatpass. Lite träningsvärk i axlarna men annars grymt bra känsla i kroppen, skönt! Extra skönt att nu slappna av lite i sängen medan Lilltjejen frossar Magnumglass i badkaret. Kompisen Evelina har varit här hela helgen så tror vi båda tycker det är extra skönt att bara ta det lugnt nu. Rena sommarvärmen har vi haft så de har hängt mycket nere på vallen med en fotboll medan jag kört mina pass och grejat hemmavid. Tycker det är härligt när de är där nere och aktiverar sig men konsekvensen är nu att Lilltjejen har så ont i sin fot att tårarna kommer. Imorgon bitti har vi en tid hos specialist som förhoppningsvis kan guida vidare. Som det är nu kan hon inte vara med på vare sig fotboll eller gymnastik.
(null)

Lyckades hitta churros-stället i Sisjön efter en del snirkel-snorkel, tack och lov väl skyltat och väl värt mödan. Mycket bättre än Lisebergs klent friterade och nej, jag tryckte (faktiskt) inte i mig alla de där själv utan överlämnade lådan en handfull fattigare till tjejerna.
Känns i ansiktet att man varit i solen hela dagen men mycket tillfredsställande att se sin lilla täppa! Nu återstår en plan för hur man ska hålla sniglarna borta. Den där koppartejpen hjälpte marginellt och blev superful och trökig. Idéer någon? Jag har en konstruktion i huvudet som involverar salt men vet inte riktigt hur jag kan verkställa den. Får se vad det kan bli!


Fredag

(null)
Minis skål är förvisso lägre ned men storleksskillnaden är ändå tydlig. Kolla svanslängden!
 
En intensiv vecka är snart till sin ände. Hållit i utbildning, styrelsemöte och tre pass. En del pusslande med mina och Lilltjejens aktiviteter men med Johans och farmor och farfars hjälp har det gått ihop.
Var lite orolig inför tisdagens streamade pass, det första efter min covid och även om det kändes bra visste man ju inte hur lungor och ork skulle kännas. Men det gick över förväntan, likaså onsdagen och gårdagen. Onsdagen blev ju spännande, ska köra igång i Lindholmen igen, varannan vecka med Robert. Lilltjejen fick följa med mig eftersom hon inte hade någon aktivitet men innan Tingstadsmotet hände förstås en trafikolycka. Kvart över ööörnade vi fram och parkerade på trottoaren utanför entrén. Receptionstjejerna hade förberett headset och informerat deltagarna om att jag skulle bli fem, tio och så femton minuter sen.
Tack och lov hade jag bytt om på överkroppen innan vi åkte så sprang direkt in och körde i mysbyxorna. Lilltjejen flängde efter och boade in sig i materialalkoven. Hann inte gå på toaletten så de ljusgrå byxorna visade mina uppenbara inkontinensproblem! Det kunde kanske föranledas till svett...heh.
Kände nästan alla deltagare som väntat tålmodigt och också börjat improvisera till egen musik så de var uppvärmda och klara. Det tog någon låt innan min stressade hjärna kom ikapp och jag släppt all prestige kring min förväntade byxkatastrof, jag kunde ju inte göra något åt det ändå. Fick otroligt mycket cred och positiva kommentarer efteråt, phu! Det var ju inte riktigt så jag tänkt min comeback till Lindholmen!
 
(null)
Igår stod mina Frölunda fighters på tur och energin höll i sig. Det kändes toppen i kroppen och den fulla salen gav extra boost, jäkla skönt att vara tillbaka! Denna gång glömde jag överdel och vägrade köpa ännu en. Hade som tur var en extra tröja för efteråt.
Dock verkar det som man inte vågar andas ut riktigt ännu. Både rubriker och bekanta som känner sig friska men många dagar senare får återfall, en del som håller i sig till långtids-covid. När vågar man ropa hej tro?
 
När jag ska hämta min avkomma ligger hon och myser med farfar. Jag blir alldeles varm i hjärtat när jag gång på gång ser hur fina de är mot henne, det är så totalt fjärran från min egen kontakt med min mormor och morfar. Farfar dog ju redan då pappa var liten och farmor då jag var knappa året. Inför besöken hos morföräldrarna skulle man vara välklädd, sitta fint och ta i hand och tacka för maten. Monica och Tomas älskar verkligen Lilltjejen och vill vara med henne och således är hon också galen i dem, känner sig trygg och vill också vara med dem. Det är så främmande och så fantastiskt!
Egentligen skulle hon ha varit på fotbollsträning och farfar endast skjutsat henne, men de återkommande problem hon haft med sin fot har nu gått så långt att vi måste kolla upp det. Har tid på måndag morgon för en första undersökning.

Tillbaka!

(null)
Minst två feberfria dagar och jag är per definition smittfri! Äntligen fick Lilltjejen komma hit där hon blir kvar trots att det egentligen ska vara pappavecka nu. Hon blev ju två veckor där nu så kör vi två här, min älskade Lilltjej! 

Torsdagen hade jag så ont i höfterna att jag testade ett glödhett bad - vilken succé då smärtan försvann direkt! Oändligt skönt att känna igen sig själv i kropp och knopp, endast lukt och smak är inte riktigt tillbaka fullt ut. Skumt det där.


Upp och ned

Tja, alltså det är inga större förändringar. På morgonen är det ingen feber och både kropp och knopp känns nästan som vanligt. Efter två standups är jag ganska trött och till eftermiddagen väldigt trött. Har tagit en promenad varje dag vid lunch som känts helt ok i sina snigeltempon.
Till kvällarna har tempen gått över 38 och värken i benen varit galen. Trodde jag skulle krevera igår och såg definitivt inte klok ut där jag låg och rullade, vevade, sparkade, viftade och vred för att hantera smärtan i höfterna. Eller det är liksom i höftböjaren, ledkulan? Just nu infernalisk värk i den vänstra men skönt att slippa feberkänslan i knoppen i alla fall.
Lilltjejen har ju fått vara kvar hos Johan hela veckan och hon saknar och är så ledsen när vi hörs på telefonen vilket skär i hjärtat. 
Det har gått sju dagar men jag har ju inte lyckats vara feberfri i de erforderliga två så blir isolerad ett tag till, börjar räkna från varje dag nu.

På C-fronten intet nytt

Första arbetsdagen igår kunde genomföras men tack och lov inte många möten. Har hört från andra att det kan pendla upp och ned, att man tror det är över för att sedan komma tillbaka, så också för mig där febern pendlat upp till dryga 38 och så ned igen. Denna morgon var första dagen jag kom ned till 36 men ropar inte hej ännu. Benen smärtar och av någon anledning mitt bråkiga knä allra mest och jag vet inte om det är på grund av min fysiska inaktivitet eller febern då båda brukar ge den där känslan av växtvärk. En lugn promenad rejält påpälsad i gårdagens solsken kändes gott men fick ändå göra ett gäng squats under kvällen för att mota den värsta smärtan.
 
Första standup-mötet avklarat, strax dags för det andra. Jag svettas och knät värker. Det är nog inte riktigt över ännu nej. Christer har varit feberfri sedan de första två dagarna förra veckan och räknas därmed nu som frisk. Klarar jag mig utan febergrader på termometern idag kan jag om det håller i sig imorgon också anses smittfri från och med fredag. Vi får se.

Påskisolering

(null)
Johan och co är på roadtrip så jag får mysa mera med deras små pälsansikten, som behöver jobba med sitt bordsskick.
Jag har ännu en liten släng av feber och lite hosta har letat sig fram hos oss båda. Vi påbörjade en session av Mansion of Madness innan han åkte hem. Dottern har tydligen antikroppar men de håller ändå avstånd. Med mutationer och som man förstått kan man smittas ändå både en och två gånger. 
Med minst sju dagars isolering inser jag att jag måste leta vikarie till nästa söndags klass och mina hemmahjältar Bo och Lisbeth som jag varje vecka handlat åt får hitta andra lösningar.
En omtänksam stammis erbjöd sig att handla åt mig liksom underbara Monica så jag klarar mig. Finns ju så många alternativ till hemleverans eller avhämtning också.
Nu ska det bli några varv på filten tillsamman med Elon Musk.

Positiv

(null)
Ja, det var ju som sagt bara en tidsfråga och när smittan krupit närmre och närmre var det till slut min tur. Christer fick symptom i tisdagskväll när vi sågs och troligtvis smittades han av en kollega måndagen innan. Mikael som jag träffade på lördagen meddelade i torsdagskväll att han testat positivt men tror inte jag fått av honom. Vi satt så långt ifrån varandra hela tiden vi var hos Krupa, endast för selfie-bilden gick vi ihop. Men man vet ju aldrig och spelar egentligen ingen roll. Jag hade kört min  torsdagsklass när jag fick meddelandet av Mikael så är såklart lite orolig för mina kära deltagare. Jag står ju visserligen på scen en extra bit ifrån första raden och alla är duktiga på att hålla avstånd före och efter. 

Kände mig lite glåmig i ögonen sådär som vid begynnande förkylning i fredags men inga lediga tider fanns för testning förrän tidigast måndag. Ville så gärna ut och vandra lite med sikte på Tjolöholms slott och messade med Johan om eventuella smittomisstankar på vägen söderut. Han tipsade om att kolla tester  i Kungsbacka istället, de har alltid kunnat testa sig och barnen snabbt och mycket riktigt, massor av platser och tider hela dagen. Jag svängde av direkt och hade en kvart senare testkitet i handen. 
Christer testade sig i onsdags och fick svar i förmiddags. Jag testade mig igår och fick också svar idag.
Han är så gott som symptomfri nu och min feber verkar vara på tillbakagång. Känns som en rejäl förkylning med tät näsa och glåmigt allmäntillstånd. Förhoppningsvis blir det inte värre än så och snabbt avklarat.
Jag var inte i värre skick än att vi kunde testa den sista tillgängliga expansionen till Everdell, Spirecrest. Ytterligare en dimension och helt ok men visst blir det mycket att tänka och hålla reda på. Nu körde vi också enbart med Spirecrest och ingen annan av de andra expansionerna. Två till verkar tydligen vara på gång! 
(null)
Området kring Tjolöholm är ju himla fint med sina ekskogar och strandmiljö. Christer var ännu febermatt så jag avnjöt min nyponsoppa på egen hand. För säkerhets skull sökte jag vikarie till min lördags- och söndagsklass men i brist på respons fick de tyvärr ställas in, fullbokade med kö. Många är sjuka nu men också bortresta under påskhelgen.

I onsdags blev jag så himla sugen på chokladtårta. Himla opraktiskt för vad ska jag med en hel tårta till? Den blev dessutom gigantisk och galet mastig. Det är onekligen en nackdel när man är introvert och gillar att baka - man har ingenstans att göra av resultatet. Jag kan ju inte ens ta det till jobbet som det nu är. Grannen var ute och påtade i rabatterna så gav bort två tredjedelar till henne. Hon skulle hälsa på sin dotter med familj så passade ju perfekt.
(null)


Marsavslut

(null)
Ljudböckerna för mars månad. Deckare och en livsåskådning vilket jag tycker var ett imponerande avsteg samt uppfyllande av min ambition att bredda min lästrepertoar. Jag är extremt skeptisk till inspirations- och självhjälpsböcker som sida efter sida fylls av klichéer och självklarheter. Texter som läsaren kan relatera till är såklart uppskattade och kanske behöver en del orden svart på vitt för att komma till insikt.
Björns bok innehöll också mycket sådant men var egentligen mer just självbiografi än självhjälpsbok och hans ödmjuka titel genomsyrade också innehållet vilket gjorde läsningen behaglig. Att det var han själv som läste, och på ett bra sätt var extra plus. Onekligen fascinerande livsval.

Plöjt de första tre av Keplers men körde fast i början av den fjärde. Christer gillar inte deckare med sådana blodiga och psykologiska mörker och efter tre stycken var jag böjd att hålla med och tyckte det var nog. 
Får se om jag nu kommer igenom "Elon Musk, Tesla, Space X och jakten på en fantastisk framtid". 



Måndag dårå

(null)
Så var det dags igen, fästingarna har uppenbarligen vaknat!
Mina älskade trailskor som jag köpte i juli släppte i sulan framtill och efter Löplabbets misslyckade försök att limma dem erbjöds jag halva dess pris vid nytt köp. Modellen är utgående sedan två säsonger men hon hittade ett oregistrerat par som fallit ned bakom lagerhyllan- som jag fick helt gratis! Såå glad!
Kändes betydligt lättare att köpa nya löparskor, nya modellen av Nikes Zoom Pegasus som gått sönder inuti bakom hälarna. Testade andra märken men är uppenbarligen van vid dessa nu och minns hur ont jag fick första rundan med dessa med högre form under trampdynan.

Väl hemma avslöjade den tillstökade hallen att katterna dragit in något levande. Hittade inget lik men väl en otroligt söt större mus som tryckte vid skohyllorna. Omöjligt för mig att jaga fram så bara att låta Plutt sköta den saken...

(null)
I lördags fick jag tummen ur att nyttja Re-flight presentkorten på Bodyflight. Måste säga att båda jag och Lilltjejen skötte oss ypperligt i tunneln, andra gången för oss båda. Jag fick börja testa att styra min kropp med små handrörelser, det behövs inte mycket! Lilltjejen vågade följa med upp denna gång och älskade det.

Fick dokumentera vad-den-nu-kallas som Ronja entusiastiskt köpte för egna pengar vid vår efterföljande shoppingtur. Grejen ska uppenbart tilltala samma hjärncenta som går igång på bubbelplast. Man flipp-floppar de där  gummimembranen. Ett alternativ till stressboll.
(null)

Vi testade också Max tjänst där de levererar ut till bilen. Kön till drive-in var lång och restaurangen välfylld men detta fungerade finfint! 
Och självklart mera kattmys!

Ett av mina team, Dragonstone krymper mer och mer allteftersom applikationen kommer närmare och närmare nedstängning. Från två fulla team knappt två år sedan till en handfull utvecklare i sommar. En nyckelperson, Krupa åker tillbaka till Indien nästa vecka så jag och Mikael bjöds på liten avskedsträff. Eftersom det var Ronja-vecka fick hon lov att följa med, typ andra gången jag drar med henne på en ren "mamma-aktivitet", ännu en fördel med att inte ha några kompisar. Visst blev det än tråkigare för henne när hon inte kunde förstå vår engelska men hon var väldigt snäll och höll ut med sin padda tills jag tre timmar senare med gott samvete kunde tacka för oss. Då hade vi servats med massa gott, framför allt Binods fantastiska kycklingrätter. Såå makalöst gott och kyckling som smälte i munnen! I deras anda "gästen är kung/drottning" servade de ivrigt och stod eller satt och bara tittade på medan vi åt. Lite obekvämt ja men bara acceptera och tacka på det sätt de värdesätter mest - att bara äta och visa sin uppskattning.
(null)

Jag var så mätt att jag var på gränsen till illamående. Bara det där riset som de gör hur de nu bär sig åt! 

Näe

Tagit igen gårdagens missade våffeldag, avslutat en sprint och kattgosat. Sedan har jag lyckats övertalas till att se på andra Svamp Bob filmen. Jag fattar verkligen inte hur stora namn som Keanu Reeves kan nedlåta sig till att vara med i dessa pinsamma bedrövligheter. Jag soffligger med Mini som skärmskudde å hans vägnar!
(null)

Knäet värker vilket innebär att jag måste ut igen så snart det känns bättre. 

Min profilbild

- Nedflyttad -76:a
- IT på Volvo Cars
- Body Combat-instruktör
- Mor till Ronja 110104
- Tre katter: Syster (Plutt), Bror och Simba (Mini)

Tashmira är det alias jag kom på när jag för första gången år 1997 klev in i första Diablospelets Tristram. Sedan dess har det fått hänga med i alla möjliga alias-sammanhang!



Instagram:

tashmira

Maila mig






bloglovin


RSS 2.0