Hela området hyser en hoper stora IT företag som Salesforce och IBM med ett trevligt nav i form av fontäner och foodcourt. 

Det är otroligt tråkigt att jag inte kan smaka majoriteten av rätterna som hotellets dignande buffébord och rätter som restaurangerna erbjuder, då de är alldeles för starka. Det känns som man går miste om en massa smakupplevelser, men ett fåtal är mildare och upptäckte denna kväll ett lätt friterat typ bröd som puffar upp och serveras med olika dippliknande såser som antingen är starka eller milda och sötaktiga. Minns såklart inte namnet trots femtioelva upprepningar.

Imorgon kommer de av mina teammedlemmar som bor i Bangalore samt tre utifrån. Jag hoppas mina aktiviteter ska kunna fylla hela dagen som ska avslutas med middag tillsammans med Christina och Gauravs team. Blir intensivt, spännande men kul!

Rådfrågade hotellpersonalen om transport som resulterade i en Uber till Nexus, ett föreslaget köpcentrum. Tydligen är det lugnare ute på söndagarna så gick smidigt men relativt mycket folk i köpcentret som var rätt kommersiellt med de större varumärkesbutikerna.

När jag lite besviket vandrat igenom de tre våningsplanen testade jag istället att helt sonika ge mig ut på gatorna. Att ta sig över en sådan var ju bara ett äventyr i sig! Men hittade några roligare butiker för det jag var ute efter, nämligen en klassisk kurtas som är ett väldigt vanligt plagg här bland både kvinnor och män. Enklast beskrivet som ett mellanting av långskjorta och klänning där kännetecknet är de djupa slitsarna på sidorna.

När jag skulle tillbaka till hotellet ville jag testa en rickshaw istället men mobiltäckningen var så dålig att Uberappen knappt fungerade, och när jag väl fick napp på en förare så valde de bort mig! Anledningen var kanske mitt främmande namn, men kanske också destinationen. När jag till slut gav upp och istället försökte hugga en vanlig rickshaw fick jag också nej då de inte visste vart hotellet låg - förrän jag träffade på en som jag fick knappa in destinationen åt på hans gps, och då bar det av. 

Hundra rupees, typ tretton spänn för den drygt tio minuter korta färden som var betydligt roligare än en luftkonditionerad taxi! Det var något med alla människor, alla ljud och dofter tillsammans med den exotiska värmen som tilltalade mig, så totalt fjärran vår ordningssamma och sterila hemmamiljö. Jag kände mig modig som gav mig ut på egen hand, ville inte låta mig hållas tillbaka av förutfattade meningar och rädsla för det okända. 

Och ja, jag hittade en kurta, svart förstås trots mina färgambitioner. Kanske får chansen till nytt försök under kommande dagar.

Resan gick väldigt smidigt men visst hade ett extra benutrymme varit trevligt. Kollegorna som åkte dagen innan oss och med annat bolag hade den möjligheten utan att passera företagets begränsningar, värt att tänka på inför eventuell nästa gång.

Christina, min fina ATM kollega, Gaurav som är hennes PO och fantastiskt hjälpsam som den indier han är, dock nyligen innehavare av svenskt medborgarskap.

Malin och Johanna, PO och ATM som flög ned före oss anslöt till frukosten. Hotellet är inte lika lyxigt och fräscht som det i Mumbai men likväl väldigt fint och frukostbuffén var kontinental i dess rätta mening. Egenkomponerad omelett och pancakes lär bli min veckas morgondiet!

Känt mig stissig hela dagen, känner inte att jag hunnit förbereda mig tillräckligt och känns overkligt att jag ska sitta på ett plan om drygt sju timmar. Larmet är ställt på halv fyra och jag är inte trött. Har förvisso gott om tid att eventuellt sova efter mellanlandningen i Amsterdam.

Liten till vänster och C till höger, det är varmt men mysigt!

Vaknar av att det tisslar och tasslar och förstår att katterna släppt lös en mus som lyckats ta sig till sovrummet. Jag slumrar in i förvissning att det som oftast levereras till hallen lagom till morgonen.

Så känner jag den springa över kuddarna förbi mitt huvud och en dryg halvtimmes jakt tar vid, var sjutton är mina musjägare?!

Gör lockljud och den ende som visar sig vara inne för tillfället är store Mini, den sämste jägaren av alla visar det sig. Han är för stor för att smidigt ta sig in under sängen dit museländet flitigt pilar fram och tillbaka av mina jaktförsök. Jag ställer upp altandörren som det lilla eländet springer förbi flera gånger, så så mycket för att vädra friheten.

Till slut kliver Plutt in genom den öppna dörren och undrar vad vi håller på med men är genast alert när hon upptäcker orsaken till ståhejet. Problemet visar sig snabbt vara att denna mus är kaxig som fanken så inte ens Plutt kommer åt att hugga den i sina käkar. Jag försöker skopa upp den med händerna så som vi lyckats göra ibland men denna jäkel biter mig i fingret! Ja, jag har påfylld stelkramp sedan förra resan till Indien.

Så där står jag naken sånär på mina fluffiga tofflor och förorättelsen svidande i fingret med en pinne i andra handen och två värdelösa musjägare till katter och glor på vår över…mus.

Jag slinker ut för att tvätta bettet och hör Mini förtvivlat krafsa på dörren som jag stängt efter mig och klämmer sig förbi när jag kommer tillbaka. Liten, våt av regnet utanför visar sig ha anslutit men vågar inte heller bokstavligt talat bita ifrån så vem sjutton av dem drog in eländet från början? Men med dödsångesten och fight eller flight har denna mus uppenbarligen valt det första.

Till slut är det alltså jag som får göra jobbet och konstatera att alla mina tre katter är diskvalificerade.

Notera svansen som sticker ut och Liten som undrar vart ägaren tog vägen…

Eventuell trötthet över den tidiga timmen är bortblåst och jag inser att jag lika väl kan kliva upp och få både bra parkering och arbetsplats på jobbet. Har ändå sketmycket att göra innan vi åker på lördag. 

Kanske banalt men tycker det är så skönt att Christer liksom jag är en sådan som vill packa upp och undan så fort man kommer hem. Kunde bli galen på tidigare partners som kunde låta sina väskor stå dag efter dag, eller än värre, med halva innehållet utspritt högt och lågt. Samma sak med disken, fattar inte hur man klarar av att låta allt stå och byggas på i diskhon, gaah! 

All tvätt avklarad, en död mus, en levande mus och en död fågel avyttrade, dammsugat, skurat och akvariet rengjort innan jag kunde slappna av och avnjuta resten av kvällen, resten av helgen för den delen.

Skön söndag med lite Everdell innan proviantering och bråk med iTunes medan Ronja hängde med Elvira.

Då det var en vecka sedan jag körde mitt pass var jag speedad med massa energi och kändes galet skönt trots att höften grymtade lite.

Imorgon blir det att lägga på sommardäcken.

Över en decimeter nysnö natten till vår sista dag och vi fick åka obanat de elva kilometrarna Kalven runt.

Gjorde ett sista försök i backarna efteråt men det var alltför moddigt med is mellan vallar och pucklar, så blev bastu istället innan vi åkte till Lammet & Grisen och frossade tills jag blev nästintill illamående av mättnad.

Imorgon är det städning och packning för att åka hemåt!

Lite oordning bland bilderna men sammanfattar väl. Skidåkning både på längden och utför, spel och pusselkampen, kollat film och ätit alldeles för mycket onyttigheter. Typ som det ska vara på en skidsemester väl? Okej, öppnat jobbdatorn lite men med betoning på lite.

Sedvanlig karavan av takboxar och fullpackade bilar men påsklovet till trots tycker jag inte det var markant värre än vanligt. De flesta kanske åkte redan i fredags.

Bar asfalt hela vägen men mycket snörik vinter har det uppenbarligen varit men avseende på vallarnas höjder, vi hade några få plusgrader vid ankomst.

Lilltjejen ville ut på längdskidorna direkt, vilket jag såklart inte kunde neka till. Hon är verkligen jätteduktig så måste vara tack vare mammas gener, hehe!

Bastu och Kvacksalvare, chokladpudding och nu soffhäng med sängen nära förestående. Riktigt skönt att vara ledig!

Böckerna i mars månad blev fem till antalet. Lisa Ridzen bjöd på en vacker men sorglig berättelse som fick en att verkligen frukta åldrandet, att endast ha sina minnen från det forna tiderna att leva på medan kontrollen av ens liv fråntas allt mer av hemtjänst och felriktat välmenande. Man förstår deras resonemang men glömmer likväl människan bakom den nedbrutna kroppen.

Charlotte Kalla läste om sig själv, intressant där man bara mellan raderna kunde ana vilket hårt arbete det faktiskt innebär att vara elitidrottare i världstoppen, att ta nio olympiska medaljer och således vara Sveriges främsta kvinnliga olympier. Hon framställde det lika lågmält anspråkslöst som vilket arbete som helst med de avkall som krävs med den pragmatiska inställningen att det de facto var hennes val. Medan jag lyssnade kunde jag emellanåt känna det där suget efter skidåkningen, sakna att glida över de nypistade manchestermönstrade skejtspåren eller känna diagonalandes rytm i kroppen när det bara flyter. Jag var bara en unge när jag i princip från en dag till en annan lade skidorna på hyllan men undrar ibland hur min tillvaro kunnat se ut idag om jag istället hade satsat och sökt till skidgymnasiet som så många tyckte. Men jag hade inte den där yttersta viljan som krävs, är och har aldrig varit en tävlingsmänniska.

Pascal Engmans första del i sin serie om Vanessa Frank var bra men blev lite överdriven i slutet så läste inte fler, förrän jag i denna månad gjorde ett nytt försök och fastnade. Thrillers kring dagsaktuella ämnen som incels, terrorism, gängkriminalitet och droghandeln i Sverige. Skrämmande, intressant och alltid extra tyngd när det ligger gedigen research bakom. Han bygger också upp personporträtt som skapar det känslomässiga engagemanget att man inte vill sluta lyssna utan måste få veta hur det går. Uppläsaren Stefan Sauk låter väl dramaturgisk ibland men är riktigt bra att skildra karaktärerna som råkar ha dialektala eller språkmässiga varianter och skiftar snyggt mellan norska, skånska, arabisk brytning, stamning eller läspande.

På vägen upp började vi på nästa i ordningen och temat är spelindustrin och spelfixning.

Fick lite påskfint av gulliga stammisar i Majorna! Körde på ångorna till närmsta station, nu efter lön för att tanka fullt, phu!

Knäet värker efter min combatvecka och timmar på fötter med att rulla och steka över två kilo köttbullar, packa och röja inför morgondagens avresa.

Imorgon bitti kommer Lilltjejen så vi packar det sista innan utmaningen att trycka in allting i bilen. 

Blev mäkta irriterad när jag denna morgon hittade en ledig plats, körde rengöringsproceduren bara för att upptäcka att musen saknades. Hittade en annan och boade in mig, efter jag kontrollerat att utrustningen fungerade. Tillbaka från ett möte dockar jag in mig men då fungerar inte skärmarna längre. Efter tio minuters egen felsökning och två omstarter av datorn lägger jag en halvtimme med supporten och vill skrika av frustration, jag hatar verkligen det platslösa landskapet! Kan jag inte få ha en egen jäkla arbetsplats med ett eget skrivbord och utrustning som är min och min allena att ansvara för, där jag inte behöver fixa inställningar varje morgon, torka  kafferingar och gnugga ingrodda beläggningar från tangentbord och mus? Där jag kan få ställa upp ett foto av min dotter, nåla upp anteckningar och fästa kom-ihåg-lappar på skärmen? Haft plats intill mina närmaste medarbetare för de där snabba och spontana frågorna och samtalen som utgör halva syftet med att faktiskt vara på kontoret? Då hade jag antagligen velat åka in till kontoret oftare, då hade det känts mera meningsfullt att åka till kontoret.

Därför tyckte jag att det var ok när hon plötsligt uttryckte en önskan att göra slingor i samband med vår planerade klippning. Vi kom fram till att det var nästan ett år sedan sist.

De krossade Bergsjöns pojkar i samma ålder i halvklart kyligt väder, lite Java med C och städning. 

Tidig kväll, sen eftermiddag frossade vi på Pinchos innan cirkustema på Stora teatern och Euphoria som var betydligt bättre än senaste men likväl inte i nivå av tidigare vi sett. Inga små och tajta tjejer eller svällande muskler utan underhudsfett, inga bara överkroppar eller trikåer. 

Här var det löst sittande och anspråkslösa kläder, humor, hjärta och personlighet som till viss del kompenserade den relativt lågintensiva akrobatiken. 

Kunde hoppa in och vikariera i Kallebäck under Lilltjejens fotbollsträning, ett 45-minuters för hela två deltagare, två relativt nya tjejer. Jag struntade i scenen och körde med dem på golvet framför spegeln, vänd åt samma håll vilket kan vara lättare för nya och skapar mer vi-känsla. Glada och positiva tjejer hela passet igenom, hann en stund i bastun, lagade middagspannkakor och diggade musik med Lilltjejen, ett bra avslut på dagen.

 

Och nu kom Liten upp och lade sig på bröstet, hon är så mysig på det sättet, lilla Liten.

Lyssnar på deckare igen, en riktigt obehaglig på så sätt att den bland annat skildrar incels och män som tar och anser sig ha rätt till en kvinnas kropp. Fiktiv berättelse ja men kring dagsaktuell verklighet.

Skrämmande hur dessa män rättfärdigar sitt hat, projicerar sin bitterhet och självförakt mot kvinnor och ser sig själva som offer, men inte bara denna allt mer konstaterande grupp i samhället utan också den generella bilden och inställningen som fortfarande ligger som ett fundament hos många män. Kanske cyniskt och orättvist men svårt att låta bli när man bara behöver öppna en tidning vilken dag som helst och ta del av det våld, brist på respekt och diskriminering som flickor och kvinnor utsätts för. Lägg till ens egna erfarenheter och vittnesmål och uppfattningen må vara ytterst personlig men likväl bekräftande.

Feminister har hos många en negativ tolkning och själv har jag knapp uppfattning om dess begrepp, men ofta utmålas de, med en personligt ogrundad gissning av just dessa män, som bittra och av någon anledning ofta lesbiska manshatare som bara "skulle behöva lite k-k". 

Så från rena brotthandlingar till så kallad skämtsam jargong och nedlåtande könsuttryck är det egentligen kanske konstigt att det inte finns fler manshatare, och på ett sätt kanske det är skrämmande i sig för vad innebär det? Att vi är så vana, att det fortfarande är en accepterad del av vår kultur även om vi självklart säger att så inte är fallet och kommit mycket långt till skillnad mot många andra samhällen? Långt framme i jämställdhetsfrågan må vi vara i detta land men likväl tror jag inte det går att uppnå helt. Den där uppfattningen hos många män att vi är värda mindre, förtjänar mindre och underställda dem är inte bara så kulturellt inrotat utan också biologiskt betingat. Arv och miljö, alla påverkas olika men till syvende och sist är det de val man gör som spelar avgörande roll, men för att kunna göra ett val måste man också vara medveten om att sådant också föreligger. Och däri ligger det svåra.

 

Nu ska jag hänga tvätt för att äntligen kunna krypa till kojs.

 

Var medintervjuare till en intern rekrytering och med nya processen har vi ett färdigt script med frågor att tillgå. Har hållit en del intervjuer nu både för egen och andras del och fick själv också erfara samma frågebatteri inför min nya tjänst. Eftersom jag inte har något tekniskt kunnande är mitt intervjufokus "Behaviour and values"  och jag tycker dom frågorna är rent ut sagt skitsvåra. 

Vem kommer ihåg ett tillfälle man gjorde något som mot alla förväntningar gick vägen? Eller hur man uppmuntrar innovation? Kan det bli annat än klyschiga svar på det?

Hur rättvis är egentligen en bedömning av svar ställda i en stressande situation, men vad finns det egentligen för alternativ? I detta upplägg är vi två intervjuare som inte ska känna kandidaten om det är internrekrytering eller konvertering av konsult, och inte heller ska man känna den som anställer eller ha någon anknytning till deras verksamhet. Kort sagt ska man inte ha någon möjlig relation eller uppfattning om kandidaten eller den som anställer. Detta tycker jag är rätt bra approach, liksom att vi som intervjuar fyller i vår bedömning på egen hand utan att samspråka med den andre. Det kan på ett sätt kännas lite snöpligt att sitta en timme tillsammans för att därefter bara tack och hej.

Så blev det sen kväll och jag ligger nedkrupen under täcket, nyss hemkomna från Göteborgsoperan och Platee. Textredigeraren i mobilappens bloggportal möjliggör av någon anledning inte apostrofer, lägg till en ovan första e:et.

På vägen in till stan åkte vi via Hisingen och Bravida arena där Jitextjejerna skulle titta på Champions league match, tror jag det var så hon blev inte ensam hemma särskilt länge. Inte för att hon har några problem med det längre, mest mammagenen som tycker det är lite jobbigt.

 

Det ska bli riktigt roligt och spännande så i eftermiddag blir det att införskaffa nya vandringsskor till min avkomma vilkas fötter nu förhoppningsvis vuxit färdigt. De måste gås in omedelbums! Sedan kan vi bara hoppas att vi har sådan tur att vädret blir klart den enda dagen vi har för toppturen.

 

Vi bokade skidutrustningen för påsklovsveckan i Tandådalen och kan bara konstatera att min Lilltjej nu bara år några få centimeter kortare än jag, det är inte klokt! En veckas skidåkning och kort därefter åker jag till en veckas trettiogradig värme i Bangalore. 

 

Det blev ett nytt försök med Javan igår tillsammans med Christer och det är en känslomässig berg och dalbana med mestadels dalar. Bergen är frustration och dalarna hopplöshet, varför utsätter jag mig och oss för dessa timmar som vi istället kunnat ägna åt något trevligare? Man säger att man lär känna varandra ordentligt genom att bo och leva ihop på en liten yta. Att den ene ska lära den andra programmeringsspråk är också en bra metod...

 

Fick uppskattad leveransvecka för nya bilen, i augusti och kom ihåg att avboka däckhotellet inför vårbytet efter Tandådalen för att lägga pengarna på något vettigare. Känns också bra att inte ha elbil inför långresan upp till andra landsänden, det verkar mer än omständligt men förstår också någonstans att det handlar om vana och planering. Billigare är det ju onekligen, men var går gränsen mellan den ekonomiska vinningen och den tid och eventuell frustration som anpassning efter fungerande och tillgängliga laddstolpar kräver? 

 

Mycket lugnare på mötsfronten denna vecka så mycket fokus på rekrytering nu. Målet är fler anställda istället för konsulter i Bangalore men många kockar i soppan och flera ivriga att så då alla vill skörda. Jag tycker det är svårt!

 

Morgonens pass i Majorna gick och kändes som ett smäck, woho! Hinner aldrig ta någon gruppbild med dem eftersom efterkommande Body Pump-gänget hänger på låset. 

Provianterade för veckan, rastade dammsugaren och åkte sedan ut till Hisingen för att i isande snålblåst se Lilltjejens lag krossa Brämaregårdens mixlag med nio-noll.

Väl hemma satte jag mig framför Javan och ögonlocken blev omedelbart blytunga, såpass att jag däckade i sängen en kortis och väcktes av C som kommit tillbaka efter en sväng hem till sig.

Vi har plöjt senaste säsongen av "Blown away" och "Hela England bakar". Vad finns det nu för mysigt att kolla på? Monster. C bokade senaste Godzilla och Kong-filmen på bio så denna kväll betade vi av de två första. Jag har aldrig gillat apor eller förstått folks förtjusning i dem. Trots att en del arter kan vara söta finner jag dem mest obehagliga, kanske det är just för sina likheter med oss. Oresonligt kanske men likväl mitt faktum.

Apropå Javan är jag ohjälpligt efter och Kinesiskans lektioner lika otillfredsställande. Det får bli vad det blir, kanske snappar jag upp något.

Liten till vänster och en snarkande C till höger, ska försöka somna jag med.

Denna kväll hoppade jag in för Mikael i Landvetter, ett 45 minuters så fick skippa de tre sista låtarna och det blir onekligen lite snöpligt att så abrupt avsluta passet efter muy thaien. Koreografin satt bättre, men de jag också kan sämst är just de tre sista, så får se hur det går imorgon. Fem pass denna vecka så vore väl sjutton om jag inte lyckas nöta in den till slut!

Jag är ju inte intresserad av fotboll för fem öre, himlade med ögonen och blev faktiskt irriterad när Johan kunde gapa och skrika framför TVn. Men när min Lilltjej spelar tittar jag gärna men lever mig inte in i matcherna som andra föreningsföräldrar eller entusiaster. Jag tycker bara det är, i brist på bättre ord, mysigt att se när min unge spelar, isande kallt väder till trots är jag så galet stolt över henne! Att jag fick åka iväg så här över helgen blev dubbelt mysigt, byta miljö, krypa ned mellan hotellakan en natt och bara vara. 

I Lilltjejens lag är det ofta en likartat liten grupp föräldrar som tittar på deras matcher och gör det gärna tillsammans. Jag håller mig bokstavligt talat på min kant vilket de vid detta laget har förstått. All heder till alla dessa engagerade föräldrar som fixar, säljer och organiserar. Några föräldrar i Ronjas klass organiserar nu för en klassresa eller dagsaktivitet utifrån resultatet av den försäljning ungarna har gjort och ska göra igen. När nittio procent av försäljningen skett till föräldrar och deras respektive föräldrar undrar man vem som kommer att köpa nästa vända. De första salamikorvarna de sympatiköpt lär knappast hunnit gå åt tills dess! 

En del föräldrar var snabba att fråga om det gick att köpa loss sig istället och jag kan inte låta bli att känna oresonlig skuld över att inte kunna erbjuda min dotter morföräldrar som stöttar och hjälper. Föräldern som håller ihop det hela redovisar hur många beställningar alla gjort totalt tillsammans men också hur många som sålt till så och så många. Utan att nämna namn får jag ändå känsla av framkallad press av det som förmedlas som uppmuntran och pepp för att trigga mer försäljning.

Lilltjejen liksom jag, även om jag var ännu värre, tycker inte om att knacka dörr och  pracka på folk varor. Så med tanke på vilken ångest jag själv kände för det har jag svårt att göra mer än att försöka peppa och uppmuntra till försök.

Tjejerna kom tillbaka medan jag körde mitt söndagspass och äntligen börjar jag känna energin i kroppen igen! Trots rejäl träningsvärk efter koreografiträningen igår så kändes det bra och hostan är så gott som borta.

Men hur som helst har jag oavsett innerbyxor aldrig därefter haft några rymningar så jag vågade mig på att testa, och kanske just för att de är lösare i formen kändes de riktigt bra att köra i, det hade jag glömt. Kanske också för att mina trogna kortshorts börjar bli lite, av någon anledning tajta. Kanske av all den där ättikan jag kör träningskläderna i?

Rummet jag fick visade sig vara precis mitt emot det som min avkomma och hennes lagkompis delar. Två tuffa och jämna matcher blev det på den kylslagna Karlslunds arena. Tre lika mot hemmalaget och fyra lika efter riktigt spännande möte mot JL Borås. Ledsen Lilltjej efter hon släppt in 3-4 blev förtvivlad och sedan galet lättad och glad när hon kort därefter lyckades ta en straff. Sedan lyckades tjejerna kontra och kvällen var räddad!

Jag har tinat upp i hotellets lilla bastu, och bråkat med OneDrive och iTunes, tänk att det ska vara så svårt att få in releasen i fånens iTunes! Nu ska jag somna till den genom LesMills värdelösa app.

Halv sju samlades vi ett gäng från Procurement för att bygga på den senaste och mycket exklusiva Volvomodellen "V-trä". Alla som anställs som operatörer i fabriken har bland annat den som obligatorisk medan den för oss andra är en fantastisk möjlighet till inblick i deras verksamhet samt teambuilding. Detta var tredje gången jag gjorde den, lika roligt! Efter varje tar de en gruppbild som alla finns på en av väggarna. Det är hundratals över så många år och jag lyckades hitta den från vad jag tror är senaste gången år 2018!

Tiden gick fort och rätt vad det var så var morgonskiftet över och samma ström vi följt till fabriken följde vi med därifrån.

Imorgon bitti åker Lilltjejen till Örebro för fotbollssammandrag och jag har fortfarande inte förstått skillnaden på ett sammandrag och en cup, eller varför det ens heter sammandrag. Jag har bråkat med iTunes för att försöka få nya releasen till iFånen och blir nästan lika frustrerad som jag blir på Javan. På tisdag kör vi första releasen, tack och lov tillsammans med My då jag som vanligt knappt pluggat någonting. 

Jag är trött.

Det är ovant att se blå himmel och solsken. Med några plusgrader får man nästan en känsla av vår, i varje fall sett genom mina otvättade fönster eftersom jag inte gått många steg utanför dörren denna vecka. Jag tycker allt att hostan har lättat något, men slemmet har liksom förflyttat sig längre ned i luftrören. Det är så det känns i varje fall.

 

Jag kunde i vilket fall mygla ordentligt vid kvartalen där jag stod längst bak och så långt från alla som möjligt så det gick sådeles helt ok med mina Frölunda fighters någon timme senare. Nya releasen känns hyfsat ok, en del musikmässiga seglåtar medan en del har riktigt bra tryck. 

Denna dag har jag så lagt beställning på ny bil, sexton månader över den egentliga tiden för byte får jag finna mig till rätta i ledet och köra elbil, det enda som numera gäller för Volvo Cars. Tittade på summor, förmånsvärden och skatter tillsammans med C och kom fram till att det faktiskt blir något billigare med den nya, just för att det är el. Det är den minsta och mest avskalade modell som kunde väljas som förmånsbil, det enda jag konfigurerade var dubbade vinterdäck samt färgen. Det fanns verkligen inte mycket att välja på, den ena mer intetsägande än den andra, men blå hade de och således får Lilltjejen äntligen sin favoritfärg.

Ett antal månader lär det dröja innan den kan hämtas så får tillse att uppgradera min parkering till laddplats. Jag är faktiskt inte jätteförtjust i att köra helelektriskt, en hybrid hade känts bättre, att ha det fossila som en backup framför allt vid långkörningar. Men å andra sidan, hur ofta gör vi långkörningar?

 

 

Efter dessa tre tunga verk fick det bli mera verklighet men i form av Sveriges radios olika poddar, också skrämmande på sitt sätt med den oroliga och instabila värld vi sitter i idag.

 

Då känns det skönt att fly in i det ytliga i form av frosseri av stora mått! Steinbrenners lyxiga sopplunch med tårtbuffé samt middag och IMAX-bio på en och samma fredag. "Dune 2" var lång men helt ok trots sitt otillfredsställande slut. 

 

Vi lämnade en regngrå västkust och besökte Cloettas fabrik på vägen till en torr men kylig huvudstad dit vi ankom i såpass god tid att biljettluckorna inte hunnit öppna.

Slog ihjäl lite tid i Globens fantasilösa köpcentrum och spelade lite shuffleboard för att sedan utan problem finns våra biljetter som utlovat. Stor lättnad och glädje! 

Lyckan visste inga gränser när Lilltjejen efteråt blev så starstruck men tack vare hennes idols initiativ fick både selfie och autograf. Oändligt tack till Zecira som bjöd oss och framför allt min älskade unge på denna upplevelse!

 

Njäe, kanske är vi bortskämda av de många föreställningar vi nu varit på men detta var faktiskt så banal nivå att de inte ens är i närheten av att kunna jämföras med de andra. Cirkus Cirkör klev runt på "osäkra" stålställningar, balanserade på en annan och...tja, visserligen är mitt minne som det är men det fanns liksom inget som utmärkte sig eller lämnade tillräckligt med avtryck för mig att komma ihåg. De som utfört mest arbete här är nog de som konstruerat stålställningarna.

 

C ville ha "riktig" mat så blev middag på närliggande Olivia, bortkastat på mig som knappt känner någon smak så tog bara en pizza med stark salami, och blev just bara starkt jag kände också. Tycker den här förkylningen borde ge sig snart! Fick inse faktum och med galet dåligt samvete ställa in min söndagsklass då jag inte fick tag i någon vikare. Förfrågningarna duggar tätt i vår grupp, många sjuka nu.

Fick ett psykbryt när C försökte hjälpa mig med Javan, skönt att lätta på trycket med både fula ord och barnsligt hamrande med det oskyldiga tangentbordet men lyckades driva C hemifrån, tills jag ynkligt via Ronja fick honom att komma tillbaka. Kändes jobbigt att Lilltjejen fick finna mig i arbetsrummet med tårdränkt ansikte då jag trodde hon skulle bli rädd och orolig. Enda gångerna hon sett mig riktigt ledsen har varit när vi sagt farväl till katterna, men hon var väldigt fin och saklig och hon behöver nog se att också vuxna och föräldrar kan bli ledsna. Jag var inte heller värre däran än att jag kunde prata med henne. Jag var bara så trött, på förkylningen, efter arbetsveckan, på den förbannade Javakoden som är så långt ifrån logisk eller begriplig. Kändes lite klarare i huvudet efteråt och när Lilltjejen efter sin träning skjutsats till Johan satte jag mig några timmar fram till läggdags. Jag blev inte klar med inlämningsuppgiften i tid men hade lyckats komma en bra bit på vägen och inte fått något nytt psykbryt när jag inte kunde förstå vad som var fel. 

 

Till dagens pass i Sisjön fick jag inte heller svar på vikarieförfrågan men med många i kö kunde jag inte med att ställa in den också. Så i med två Ipren, Bisonatural och iväg, ömsom orolig för ett platt fall, ömsom inställd på att orken skulle infinna sig tillsammans med musiken. Jag valde medvetet låtar som jag både får energi av och inte tillhör de mest fysiskt tuffa och det fungerade! Okej, kanske inte mitt starkaste pass men klart över förväntan. Det som besvärade mig nästan mest var hur påtagligt lomhörd jag fann mig vara, som att ha vadd i öronen. Är det inte konstigt det där, hur man kan hosta som en galning, vara totaltät i näsan och känna sig glåmig och trött, för att nästan känna sig som vanligt när man står där framför deltagarna och musiken dånar igång, och nu sitta här igen framför skärmen med snor fulla näsan och svidande ögon.

 

Näe, när jag trodde att en veckas hostande skulle bedarra lades det till snor och feber till det hela istället. Inte många punkter på termometern, bara tillräckligt för ledvärk, ömsom svett och ömsom frossa. Mest det sistnämnda, frusit som en hund senaste tiden. Ögonen svider och jag är ett under av ynkedom, till och med såpass att jag redan igårkväll försökte hitta vikarie till mitt söndagspass vilket suger så fett att jag femton gånger övervägt at köra ändå när jag nu misslyckades med att hitta någon. Å ena sidan är det säkert ingen big deal för mina deltagare, men å andra känner jag mig som en svikare. Samtidigt vet jag hur missnöjd jag skulle vara med en mer än medioker prestation som jag, faktiskt, inser att det skulle bli när jag till och med blir flåsig av att gå ut med hundis, och snigelgudarna vet att den hunden inte är någon Turbo!

 

Skulle egentligen varit med i Hjärt- och lungräddningskurs idag som NW kör regelbundet för alla, men att komma hostande och snörvlande till ett sällskap av träningsnördar brukar inte vara populärt så fick avstå. Erkänner att jag dessutom blev trött bara av att tänka på att träna hjärtkompressioner och dela ut djupa andetag när jag knappt själv klarar av att andas ned i mina egna lungor.

 

Likväl finner jag mig själv stå där på fredagseftermiddagen och sno ihop paltbröd - för att det varit hela veckans plan, tack och pris för Kitchen-Aid som gjorde grovjobbet. Har blängt obeskrivligt mycket på Insta och FB och obeskrivligt obefintligt på Java. 

  

 

Strupen känns söndertrasad och hjärnan skvimpar runt för varje hostning, nu är jag trött på detta!

 

Tar locket till geléburken från diskbänken, vänder 180 grader och tar geléburken från matbordet där jag skruvar på locket. Gör en 180 tillbaka till diskbänken och undrar vart locket till burken tagit vägen. Frågar C och stirrar stint på honom och diskstället intill honom där jag förväntar mig att han försigkommet förväxlat locket till den andra bruken som jag under tillredningen tömt.
Han ser oförstående på mig och bådas våra blickar går ned till min hand där jag ännu håller i burken - med locket ordentligt på. Ridå.

 

Hostan är tillbaka så luftrören känns såriga och lämnade kontoret under eftermiddagen då det kändes sådär att sitta där i landskapet med mina strupvrängande oljud. Störigt.

 

Kanske man kan kalla det ännu ett tecken på att jag har lite för många olika bollar i luften, när jag i ett möte säger att vi kan ha ett uppföljande möte tillsammans med min kollega i slutet på denna vecka, min kollega som jag precis haft i ett annat möte och vi pratat om det faktum att hon åker på semester på torsdag! Snacka om att skämmas som en hund och verkligen skapa en undran över min egentliga hjärnkapacitet. Det är sådana banala grejer som min hjärna helt sonika glömmer bort, guldfiskminne på riktigt!

Föreningens styrelse bad mig skicka kallelse samt uppdatera dagordningen för måndagens styrelsemöte och ikväll klockan nio har vi Gothia coremöte. Om en knapp halvtimme ska jag hämta Lilltjejen från hennes gymnastik - som hon inte längre vill vara med på eftersom den nu plötligt blivit tråkig. Liksom skolan, och tvärflöjten. Tvingade med henne för att söka några sommarjobb igår, en hungrig och således grinig avkomma som inte blev bättre när hennes knä tydligen gjorde så ont att hon inte kunde köra de fyrtiofem minuterna på löpbandet som hon tidigare proklamerat som mål. Förebyggande övningar var heller inte intressant då det gjorde för ont och vägrade lyssna på det faktum att det var därför de kallades förebyggande och att den där proffskarriären som målvakt skulle bli synnerligen kort om hon trodde på mirakulös bättring utan åtgärder. 

Jag är inte den som krusar, passar inte galoscherna eller vettigt resonemang så får det vara och jag fick ihop tre kilometer i varje fall, så jag bara gick och duschade. 
Efter ett samtal på vägen hem som var mer en monolog från min sida, vände hon och blev sig själv när vi var hemma igen, trots att middagen inte hunnit intas. Men jag vet ju själv hur svårt det är att erkänna sina tillkortakommanden och återfinna tonen och balansen när man känner att man själv är orsaken till att ha brutit den, så jag som vuxen får skjuta undan den eventuella personliga prestigen att den som började osämjan också ska ta första steget att lösa den. Det räckte med en lättsamt neutral kommentar och hon var tillbaka.

 

I luckorna jag har finner jag varken ork eller motivation att försjunka i Javan och har börjat fundera på om jag skulle ta ledigt från jobbet en dag eller två och göra ett ordentligt försök. Jag har ju en rejäl tidbank att använda men det svåraste är alla möten som jag känner förpliktelsen att närvara vid. Och hattar jag mellan möten fallerar just den där fokusen som jag tror jag behöver. På söndag ska den andra uppgiften lämnas in och jag blir bara trött när jag läser den. Det hade lika gärna kunnat stå att jag ska utföra ett svetsarbete hundra meter under vattenytan vid en oljerigg i Atlanten.

 

Måndag igen? Hur gick det till? Vart tar tiden vägen, hallå?

Barnfria och således träningsvärk veckan passerade i ett huj med värkande knä och höft som belöning. Fick till några kilometer på löpbandet endera dagen dessutom, det är ju inte så länge kvar till Göteborgsvarvet!