Det pratas och publiceras ständigt vikten av personlig och professionell utveckling, att ständigt utmana sig anses nästan vara ett krav för att inte uppfattas som eller riskera att bli stagnerad eller kategorisk. Jag har värjt mig mot detta som ytterligare en orimilg förväntan på oss själva som vi själva skapat och funnit mig tillfreds med att obekymrat ducka för dylika självhjälpskurser, omgivningens hävdande av aktiviteter och nya influenser och förnöjsamt puttrat på i min tillrättalagda tillvaro.

Så insåg jag häromdagen att jag faktiskt är en kålsupare av stor grad då jag visst hoppar på nya saker och utmanar mig själv. Klivet uppåt på karriärstegen, kinesiskan, golfen och nu motorcyklandet, och att jag när jag gör det, går all-in. Hur jag puttrar mina oformliga cirklar på parkeringen om och om igen timme efter timme, tiden jag spenderade på korthålsbanan på World of golf för att nå mitt gröna kort, kurserna jag betat av i kinesiskan.

Framgången i dessa kanske kan diskuteras när tiden och ekonomin för golfen har prioriterats ned och jag inte kan mycket mer än presentera mig på kinesiska, men det är likväl nya utmaningar jag tagit mig an och lärt mycket utav.

Christer ville vi skulle ta en gemensam golfkurs men jag ser inte hur jag ska få ihop de fasta träningstillfällena med mitt schema där veckorna med Lilltjejen är fullbokade med träningar och matcher. För en dyr golfkurs vill man ju gärna kunna vara med mer än hälften av tillfällena, annars skulle jag gärna vilja ta upp spelandet igen nu när jag också har den ekonomiska möjligheten att göra det. Men när jag nu bokstavligen hoppade på motorcyklande kommer den att uppta dagarna med fint väder. Tiden är begränsad men jag inser att jag, trots mina tidigare föreställningar, faktiskt fyller den med en hel del meningsfulla ting!