Jag fruktade att det skulle kännas jobbigare att gå runt i de tomma rummen som bevittnat de essentiella skeenden för mig med min Lilltjej. Räknar jag in tiden i den andra lägenheten i området vilket jag gör, vår tid i Balltorp och brf Solhem, är det från hon var barn, till flicka och ungdom. 
Likväl känns det inte så tomt som jag trodde det skulle göra och jag inser att det är min förmåga att släppa och gå vidare. Jag har gjort mitt val, det var tufft och satt långt inne, men när det väl var fattat gick jag genast vidare. Och trots kaoset som nu råder på andra sidan stan, dit jag valt att placera mina gamla bananlådor så har det känts bättre och bättre allt eftersom jag fått se mina personliga tillhörigheter komma på plats. Växten med sina avknoppningar som följt med mig från Tomtebo och studierna i Umeå, kärlekskronkarna som jag kallar keramikfigurerna jag och Johan fick i bröllopspresent av Jenny. De kallades nog något annat men tog dumt nog bort den förklarande lappen som ena hade runt halsen. Äktenskapet gick ju inte så bra, de vändes ifrån varandra men de är charmiga och oskyldiga så de kikar nu på varandra i ett av de stora fönstren i uterummet.

Hans avskalade hem har fyllts på med mina grejer och därmed känns det också mera som ett hem, mitt hem. Troligtvis än mer när vi fått vidare röjt och undan allt som nu fyller hall, korridor, bibliotek och övervåning. Insåg att vi kunde använda mina bokhyllor både i garaget och gästrummet uppe för mer effektiv förvaring och lagring. Alla mina garn- och broderilådor kan vi fylla bokhyllorna med där uppe där det nu är en salig blandning av möbler och stilar. Jag måste bara påminna mig om det där tålamodet...