Min Lilltjej är tillbaka! Hade en fikaträff med min ena PO Archana idag på Mr Cake och köpte med mig en av deras gigantiska tårtbitar. Det har blivit en mysig ritual, C sover hos sig söndag till måndag så vi tjejer får egentid när jag hämtat henne. Vi pratar veckan som gått, högt och lågt, förhörde henne inför historieprovet imorgon och fortsatte i arbetsrummet och plitade kinesiska tecken tillsammans. Veckans uppgift är nu inlämnad en hel dag till godo. Tiden går så fort!

 

Lilla Liten pirrar intill mig, två möss levererades under natten och en som börjat lukta lokaliserades i arbetsrummet... Det är trevligt med katter!

Ännu en intensiv vecka väntar och workshopen jag ombetts facilitera på torsdag behöver jag förbereda, lite nervös då det känns som de som tillfrågade mig har höga förväntningar.

 

Kan knappt fatta att jag nu är fyrtioåtta. Det låter så gammalt, så mycket äldre än jag känner mig så misstänker att jag har en rejäl femtioårskris att se fram emot.

Vad har jag egentligen åstadkommit? Vad har jag egentligen upplevt? På jobbet pratar alla om sina resor och planerade sådana till när och fjärran, sommarställen och båtsemestrar. Jag känner mig som en otacksam unge som blänger avundsjukt på kompisens alla leksaker och förbiser det faktum att jag också har men andra sorter.
Man blir aldrig nöjd av att jämföra sig med andra, och egentligen är jag ju väldigt nöjd, glad och framför allt tacksam för det rika liv jag har. Men för att snart vara femtio känns det som jag borde ha åstadkommit och upplevt mer, och det är väl just därför det kallas "kris". Konstigt nog kände jag aldrig av någon sådan vid trettio eller fyrtio, men gissar att det för just mig låter så gammalt med femtio och så fjärran från en ålder jag mentalt kan identifiera mig med. 

Det är dock föga man kan göra åt tiden än acceptera dess faktum och framför allt inse att man inte vill slösa bort den med grämelser, bryderier eller bitterhet.