Det var ett tag sedan nu, naturligt nog eftersom Christer varit åtttio procent av veckorna hos oss, som Lilltjejen frågade om hon fick sova hos mig. Jag lyssnade färdigt på senaste boken och hon färdigställde ett arbete i religion. När vi är klara och släckt ljuset så berättar hon att det är något hon vill berätta, men hon är besvärad, värjer sig och gömmer sig under täcket. Men lirk och pock är hon orolig för hur jag ska reagera men jag märker snart att det inte är vrede eller besvikelse hon fruktar och då faller poletten ner. Hon har en pojkvän! Mamma får inte bli sådär fjantigt larvig med stora åh och glittrande ögon som om hon fått en livstids prenumeration på perfekta avokados. Jag stuvar undan underbar guacamole till hjärnstammens yttersta vrå och uppbådar ett unikum av fokuserat lugn och saklighet, livrädd att skrämma bort henne. Hon berättar och frågar lite och det är så skört, så okänt och mitt hjärta smälter av all denna oskuldsfullhet vid deras första trevande steg ut i kärlekens okända rymd. 

 

Jag ser mitt egna mellanstadie-jag där föremålet för mitt gryende hjärta är galet kär i min kompis, som vägrar bli ihop med honom, om han minsann inte blir ihop med mig med. På baksidan av hennes hus på Norra Pitholm, med glesa tallar och knirkande gungställning tar jag emot en puss på kinden för att demonstrera hur ofarligt det är och motvilligt, med resten av ansiktet dolt bakom händerna får han till slut placera en på hennes också. Det blev inte mer än så, och är väl heller sällan mer än så i den åldern då min älskade avkomma uttrycker att hon gillar honom men hellre vill vara med sina kompisar. Den där himlastormande, alltomfattande och förnuftskrossande kärleken ligger ännu framför henne att genomlida och då hoppas jag att hon inte drar sig lika länge och mycket för att berätta för mig. Hon tycker det är jobbigt att prata känslor, vem gör inte det? Jag försöker bara hitta alla uppmuntrande och berömmande ord jag kan för att hon ska fortsätta våga, känna sig trygg och öppen inför mig.

Nu får hon ta tag i nästa utmaning, att berätta för sin pappa och det måste hon ju till alla hennes vedermödor göra innan klassresan imorgon, eftersom han annars lär få reda på det av klasskompisarna då han ska följa med, och det vore ju värre än något annat! Enligt henne alltså. 

 

 

Också himlen lättade på trycket igår när ett åskväder passerade rakt över oss med inte ens en sekund mellan blixt och knall. Katterna sprang och gömde sig och jag förundrades mer över att strömmen inte gick. Efter denna urladdning vaknade vi upp till strålande sol och medan Lilltjejen slutför sin frukost plockar jag ned de av fett totalt drypande filtren i köksfläkten för ett maratonprogram i diskmaskinen. Därefter finner jag mig själv gå loss med den aldrig använda kemiska cocktailen Cillit Bang och trasa på ytor som är sådär skenheligt rena tills man drar en hand eller trasa över och känner det segsträva lagret av stekos och fett.

Jag älskar att vila ögonen på höghastighetsklipp där ingrodda mattor eller överbelamrade hem med årtionden av smuts skrapas, spolas, skrubbas och torkas rena, så det är med tillfredsställelse jag konstaterar kemikaliernas verkan att få undan de ingrodda kalkavlagringarna under diskstället. Varför har jag inte hälsat på herr Bang oftare utan gnuggat med diskborsten istället?