Sömnlös

(null)
Nu har jag bott på västkusten i halva mitt liv men ändå knappt utforskat dess vackra skärgård. Styrsö som ligger praktiskt taget rakt utanför Göteborg har jag aldrig besökt, knappt ens känt till men nu när en ATM-kollega flyttat dit från huvudtaden förlade jag och Christina ett besök i måndags. Hennes lilla son har inte skolats in på förskolan ännu så hon har inte kunnat komma in till kontoret. Trots en kylig marsdag var det ändå vackert och smärtan över det vi hade på Lilla Varholmen återkom. En del av mig skulle vilja bo där ute, på en ö men den praktiska och självständiga delen av mig säger nej. Friheten att kunna sätta sig i bilen och åka när man vill, att inte vara beroende av en färja och den mentalitet som ofta råder ute på öarna.
Jag tror det är stillheten, naturen, avskildheten som lockar och drar. På öarna är husen ofta byggda nästintill på varandra där de försöker samsas på de ytor som möjliggör en smula skydd från den skoningslösa vintern och vindarna som hör havet till. Så naturen finns men inte avskildheten. Här på fastlandet har man anonymiteten men på öarna existerar den inte. Jag vill bo vid vatten men inte vid människor.

(null)
Fina Birgit hänger ännu med och nu är målet nära, att köra Body Combat tills hon fyller åttio år! Hon har redan nytt mål i sikte med den rätta inställningen att köra så länge hon förmår. Jag hoppas att jag själv kommer att ha lika mycket energi och en kropp som håller ihop tillräckligt i den åldern. Knät och höften värker, lätt irriterade men det har de inte mycket för. Jag och C tog en promenad på löpbanden och gymmade lite igår med fokus på ben. Jag är verkligen världens sämsta gympartner men kändes på en avogt sätt lite bra ändå, duktig för att jag gjorde som herr doktor ordinerade och jobbade på att stärka upp kring knät. 

Blev mäkta irriterad när jag denna morgon hittade en ledig plats, körde rengöringsproceduren bara för att upptäcka att musen saknades. Hittade en annan och boade in mig, efter jag kontrollerat att utrustningen fungerade. Tillbaka från ett möte dockar jag in mig men då fungerar inte skärmarna längre. Efter tio minuters egen felsökning och två omstarter av datorn lägger jag en halvtimme med supporten och vill skrika av frustration, jag hatar verkligen det platslösa landskapet! Kan jag inte få ha en egen jäkla arbetsplats med ett eget skrivbord och utrustning som är min och min allena att ansvara för, där jag inte behöver fixa inställningar varje morgon, torka  kafferingar och gnugga ingrodda beläggningar från tangentbord och mus? Där jag kan få ställa upp ett foto av min dotter, nåla upp anteckningar och fästa kom-ihåg-lappar på skärmen? Haft plats intill mina närmaste medarbetare för de där snabba och spontana frågorna och samtalen som utgör halva syftet med att faktiskt vara på kontoret? Då hade jag antagligen velat åka in till kontoret oftare, då hade det känts mera meningsfullt att åka till kontoret.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0