Nu var det en helt ny väg som slingrade sig upp till en stor parkering samt ställplats för husbilar, toaletter och tjusiga informationsskyltar. En ny led hade dragits genom skogen med spångar trots att jag trodde sådana endast var förbehållna våtmarker eller övergångar. Först efter första kilometern tog riktigt skogsunderlag över som ledde oss runt till skrevans baksida, från havet sett.

Kunde äntligen visa Lilltjejen de klapperstensfält jag försökt beskriva. De är ju rätt obeskrivbara!

Vi tog oss först upp på Slåttdalsberget och njöt av solen och utsikten, helt magisk tur med vädret!

När vi sedan kom ned till själva skrevan visade sig ytterligare en så kallad uppdatering, en avstängning! På grund av risken med fallande stenar hade de spärrat av och lät leden hänvisa uppåt och över till andra sidan. 

Fördelen med att vi var så tidiga var frånvaron av folk - så vi gick igenom!

Vi kom helskinnade ut på andra sidan och jobbade oss nedåt mot havet och tillbaka till bilen. Då hade folket vaknat till och börjat komma på plats då vi mötte en hel del folk på deras väg uppåt.

Våra ovana ben var rätt trötta vilket bådar gott inför nästa vecka…!

Bilparkeringen var nästan full när vi kom tillbaka och läste i informationen att parkförvaltningen ofta får stänga Entré Syd då parkeringen blivit överfull så kände mig extra tacksam att vi var där såpass tidigt.

Plockade en sallad i ett söndagstomt Örnsköldsvik som vi intog i en från affären intilliggande liten park. Sedan fortsatte milknarkandet vidare norrut där Västerbotten istället för motorväg hade valt det för en tid populära 2-1 systemet vilket knappast är vare sig miljövänligare eller säkrare när hus- och lastbils- samt husvagnskaravanerna stoppar upp med sina åttio på hundratio-sträckor. 

Jag inser att det nu är slut med de lyxiga motorvägarna och de norrländska småvägarna tar över mer och mer.

Kändes lite konstigt att bara blåsa rätt förbi min barndoms stad Piteå som varje gång jag gjort mina fåtal besök känns lika bekant som främmande. Konstigt att en plats man lämnade för trettio år sedan fortfarande på ett sätt betecknas som hemma. Det är väl så med platserna där vi stöps.

Så efter drygt etthundratrettio mil plus några avstickare på två dagar, välkomnades vi av Anna, Idde och deras fantastiskt gulliga lilla Mona där tjejerna snabbt återupptog den fina kontakt de alltid haft när de setts. Jag fick mig en mycket välbehövlig dusch efter vandringen i Skuleskogen och kände tröttheten smyga på mig.

Vi slog oss ned i soffan och började pussla med den minsta tjejen som sällskap tills den välsignat sköna sängen, den utflyttade Emmas fick mig att somna på tre sekunder.

Här blir vi enligt planen för att bara vara och umgås till på onsdag då nästa Airbnb väntar i Kiruna!