Så här mot slutet av året börjar nog de flesta känna sig rätt slitna. Det deprimerande vintermörkret som i sin avsaknad av snö blir än mer nedslående, arbetet där man vill komma till avslut innan juluppehållet och vardagsgöromålen som obönhörligt rullar på. Ändå har jag bara ett barn, trots tonåren likväl ännu väldigt lättsam och dessutom bara varannan vecka. 

Min hjärna känns ändå som mos, ingenting går in och maskineriet går lika segt som sirap. Det händer liksom ingenting ens när jag försöker anstränga mig. Axeln värker liksom huvudet och fryser trots långärmat under tjocktröjan, hundkräket har pinkat på mattan och ja, jag är bara ett enda stort självömkande!

 

Läser en insändare där en make funderar på skilsmässa för att han inte klarar av sin extroverta hustrus alla sociala- och familjesammankomster och förstår honom precis, frustrationen över hennes brist på förståelse samtidigt som hur sårande det kan vara med hennes perspektiv att hon och hennes familj blir bortvald vid tillfällen som de anser vara högtidliga och viktiga. Kan han inte bara stå ut? Så illa kan det väl inte vara?

 

Strax har vi årets sista styrelsemöte och då vi vann "Sveriges bästa bostadsrättsstyrelse 2024" tyckte ordförande att det kunde passa bra att fira med lite julmat tillsammans. Jag kom med en ursäkt lika dålig som Trumps förmåga att tala sanning, att min dotter var hos mig och därför behövde underhållas. Alla vet att hon nu är snart fjorton och i föga behov av underhåll i två timmar.

Imorgon bitti har några entusiastiska kollegor planerat en gemensam frukost med julklappsutbyten och mitt mentala jag ryggade likt en häst vid ett vattenhinder med elektriska ålar. Och späckhuggare.  

 

Apropå hundkräket så börjar han bli till åren och Christer har beslutat att låta sin exfru få hela vårdnaden efter årsskiftet, något hon velat hela tiden. När barnen nu också är vuxna och utflyttade blev det naturligt att avsluta också den dysfunktionella förbindelselänken. Lilltjejen blev ledsen förstås men på ett sätt bättre än att hon får vara med tills han tids nog måste somna in. Nu är sagda avkomma på sin våning och hör och häpna, städar sitt rum, helt efter egen insikt. Tvättmaskinen har hon också kört igång och levererar julmust och pepparkakor till sin hårt arbetande mamma.

På fredag åker hon till Borås för en cup så det blir att klä julgranen imorgon. Allt måste liksom vara klart i helgen eftersom vi åker på måndag. Fixa presenter till kattvakterna får jag heller inte glömma.

Kallelser till Gothia cup har kommit och nästa år är det ju vår årskull som ska organisera och driva. Några av dessa som jag jobbade med ifjol adresserade mig med illa dolda antydningar om att jag skulle vara en bra kandidat att driva det hela. Nej tack, samtidigt är det en del av mig som ändå vill - den där delen av kontrollbehov och oro för att det blir kaos och pannkaka om någon annan som inte är prestationsknarkare sköter det hela. Men detta är en så stor och tidsgrävande grej och jag skuggade inte hon som drev förra året med bravur att det vore mentalt självmord att ta på sig detta.