Skönt med inomhushall, tänkte jag men drog ändå på mig de fodrade tightsen vilket var ett lyckodrag när hallen visade sig vara både ny och tjusig men inte mer än ett plåtskal. Således är det med stela fingrar jag nu sitter här och pickar denna fredagkväll.

Kylan kan jag bokstavligen låta kyla av mina känslor när jag efter fyrtio minuters irrande till slut hittade hallen och således hann se tre minuter av matchen. Waze och Google maps bollade mig i dryga tiominutersvändor mellan bostads- och industriområde tills jag var så arg att tårarna var nära. 
Och det är så det varit senaste dagarna, inga marginaler över huvudtaget. Insåg det först igår med en dag som började redan i sängen med att sätta i klorna av tvivel i mig själv, när en jag hävdat inte betalat för julbordet påstod sig faktiskt ha tackat nej i god tid. Stress för att hinna till jobbet och därefter fortsatte det rätt ned i diket och återuppväcka mina tvivel på mig själv och min yrkesroll.
Lyfte lite under kollegans presentation av sig själv, sist ut i den runda vi gjort senaste veckorna för att lära känna varandra. Liksom av de övrigas presentationer växlade jag mellan imponerad av allt de gjort och åstadkommit, platser de sett och saker de gjort, till fattig med en känsla av sorg över att jag själv inte känner mig vara i närheten av deras erfarenheter.

 

Så delade kollegan ärligt och tydligt känslomässigt händelsen som blev droppen för äktenskapet, upptäckten av en pågående otrohet och det var nästan som att återuppleva känslan där jag satt i lärarrummet och intet ont anande öppnade mailet som skickats till mig, eller messen många år senare. Hur marken försvinner och ens inre imploderar.

Men hur beslutet varit rätt och hen kommit ut lyckligare och starkare på andra sidan och jag ville bara gråta när jag tänkte på att hen gått igenom allt det medan arbetet och livet rullat på som vanligt utan att märka hos de flesta i omgivningen.

 

Mötena rullar på, går i ett, omlott, åker för att hämta Lilltjejen från träningen och hon kastar sig in i bilen, arg och ledsen då något uppenbarligen hänt. Vi åker via Franks där C glömt sin halsduk vid deras besök i tisdags då han hämtade henne medan jag var på julbord. En velig kärring står framför mig i kön men till slut får jag handduken och en milkshake av den tillmötesgående men nye killen i luckan. Ser att Lilltjejen blir glad och hon är redo att prata, ösa ur sig sin ilska och sina tårar. Jag lyckas vända henne, få henne på bättre humör och till och med skratta på vägen hem. Där möts vi av Christer som lyckas komma med en klumpig kommentar så att hon med sina obefintliga tonårsmarginaler vänder ned igen och försvinner upp till övervåningen. 
Jag blir än tröttare och antagligen stingslig trots att C försöker muntra upp men till slut tröttna och fråga om jag vill ha honom där över huvudtaget och då rinner det över, jag blir en självföraktande ynkedom som steker raggmunkar med tårarna rinnande. Jag är värelös, suger på mitt jobb, vad gör jag där egentligen? Vill jag ens vara där?

När deras stämmor fyller utrymmet känner jag tårarna komma och får kämpa för att de inte ska svämma över. Det var då sjutton till att vara känslomässig!