It takes two
Vilken skön start på långhelgen med morgonpasset i Majorna som kändes bra i kroppen. Fina stammisarna Hana och Annica gav mig en flaska bubbel bara för att!
Därifrån blev det goffarfrukost på Linnégatan innan vi rullade till det för mig okända området Sandarna där Lilltjejen spelade seriematch, igen en serie med pojkar i samma ålder. Ofta har man kört Västerleden mot stan eller just Majorna
men varit helt ovetande om detta intilliggande Sandarna med sin gröna oas så nära stans centrum.
Tjejerna vann första och spelade lika i den andra och vi blev rejält tagna av solen i ansiktet under tiden.
Vi har börjat spela "It takes two", ett spel av Josef Fares som verkligen gör skäl för sin titel - det går inte att spela ensam. Det är fint och fyndigt gjort men jag kämpar med Playstations handkontroll och kameran som man behöver hantera
i 3D-miljön, jag är inte van!
Jag blir galet frustrerad när jag inte kan kontrollera min karaktär, eller ja, vi båda gormar och gruffar när vi inte får till det med alla knappar och spakar och jag påminns om tiden jag satt med Super Mario om och om igen. Timme efter timme satt man
och repeterade, tragglade och mötte samma banor och bossar ända tills man klarade det.
Så vi fastnar, klurar, tjurar och kämpar men kommer till slut ändå framåt - för att vi är två och vi tillsammans löser det, vilket är det bokstavliga temat och budskapet med hela spelet. En kliché illustrerad i två föräldrar som ska skiljas men förvandlats
till den ledsna dotterns dockor och tillsammans måste samarbeta för att, tja vad vet vi inte riktigt ännu eftersom vi inte kommit så långt. Men att gissa upplösningen är lika enkelt som vissa utmaningar i spelet i verkliga livet är
svåra - att kommunicera och samarbeta.
Kommentarer
Trackback
