One to go
Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag klarade den muntliga delen av min första kurs i kinesiska. Två delprov varav den sista renderat en del ångest och total hjärnsläpp när jag denna förmiddag kopplade upp mig till min bokade Zoom-tid med läraren och en annan kurskamrat. Sent omsider fylldes bokningarna upp och jag fick en parhäst som tack och lov var lika osäker som jag. Vi kämpade med att förstå hennes frågor då det är så mycket enklare att se dom i skrift. Sedemera gick det också mycket lättare när jag ställdes inför siffror, tidpunkter och priser som presenterades framför oss.
Med nöd godkändes jag och det tycker jag var generöst! Men så vet jag heller inte på vilken nivå de faktiskt satt kraven, men med tanke på att det är en nybörjarkurs - det finns ingen enklare att tillgå, så är det kanske schysst att lägga kraven därefter.
Jag har faktiskt sökt till fortsättningskursen i höst men funderar på att skjuta på det då jag har en annan ledarskapskurs som också går ända fram till årsskiftet och under tiden försöka träna mer med det material jag har.
Men först måste jag i vilket fall klara av den allra sista deltentan, den skriftliga. Inget strålkastarljus tack och lov men med tanke på vilken tid det tagit att beta igenom all text för ett första utkast blir det till att sitta varje ledig stund till deadline på torsdag.
På tal om krav skildrar en av kvällspressens tidningar vad som verkar vara en dåligt hanterad organisation hos fotbollsklubben Brommapojkarna. Hög press från inflytelserika och kravställande föräldrar renderar elitsatsningar som i slutändan lämnat entusiastiska unga spelare i utanförskap och krossade förtroenden. Varför jag av någon anledning läst dessa artiklar är av den inbjudan som Lilltjejens lag erhållit för att delta i deras Volkswagen cup i höst. När jag går in och läser på deras hemsida är det inte direkt svårt att missa deras ambitioner. Vilka lag som helst är uppenbart inte välkomna.
Redan när vi fick frågan för Ronja kändes det känsligt då det är många tjejer i laget och alla uppenbarligen inte skulle ges möjlighet att följa med. I de cuper och matcher vi hittills deltagit i har vi haft med två lag som varierats för jämnhet utifrån tillgänglighet. När nu endast ett lag bjöds in var Jitex strategi att utgå från närvaro på träningarna, en strategi som känns rättvis och enkelt för alla inblandade att förstå och acceptera. Lilltjejen som kämpar med sin närvaro på grund av sina andra aktiviteter fick inbjudan för att hon helt enkelt är den enda som vill vara målvakt, men också för att hon kompenserar för sin frånvaro genom att delta i den äldre och till och med de två år äldres träningar och matcher när hon kan. På så vis pusslar vi ihop så mycket träningstid för att hon inte ska ses som särbehandlad.
Elitsatsningar eller uppdelning efter nivå av barn är inget nytt eller ovanligt och sker inte bara i det som brukar börja som en fritidssyssla. Skolan delar upp elever utefter hur lätt och svårt man har att tillgodogöra sig exempelvis matematik, på min tid i "särskild" och "allmän" medan det i dagens på gott men också mycket ont ska inkluderas rakt över och läromedel samt undervising istället har anpassats. Vi lär barnen att alla är olika, att alla har olika förutsättningar och oftast har de inga problem med detta.
Utanför skolans väggar blir det ofrånkomligen svårare. Man kan fortfarande vara en i klassen även med en annan lärbok, men när man flyttas från lagkompisar eller till och med ut från hela klubben har man skapat ett utanförskap som går emot den ideologi som många föreningar så gärna skyltar med.
Alla fritids- och idrottsföreningar kämpar att få in de ofta ideella och otacksamma insatser som behövs. Det är föräldrar och individer som brinner för verksamheten eller dessa ungdomar som möjliggör att de över huvudtaget kan existera. Ju äldre ungdomarna blir desto mer ofrånkomliga blir förväntningar och ökade krav på både tränare och ungdomar. Få frivilliga-föräldrar har tid att tillmötesgå dessa högre krav både vad gäller kompetens och den tid som krävs för att både uppnå och tillhandahålla den och man tackar för sig. Behovet finns likväl kvar och följden blir att alla omöjligt kan vara med och selektionen är ett faktum. Hur ska detta skötas då? Har en privat förening några egentliga skyldigheter förutom de rent legala? Föreningar med medlemmar baserade på finansiella muskler är ju intet nytt men när de är appplicerade på våra barn är det mindre uttalat och än mindre accepterat hos gemene man, framför allt när förväntningarna ligger på en "förenad bredd- och elitverksamhet". När det gäller fallet med ovan fotbollsklubb kanske det skulle vara ok, men då kan det verkligen vara läge att uppdatera sin värdegrund och vision.
Efter en fullsmäckad dag fick jag äntligen sträcka på benen genom att rasta röjsågen i området, apropå frivilliga insatser. Jag tycker det är rätt ok att knata runt och bidra till områdets underhåll med ljudboken i öronen, känna att man utför lite vanligt hederligt kroppsarbete. I denna förening likaså är det svårt att finna tillräckligt många frivilliga så jag ska ut igen och ta den zon som vi inte lyckats fylla. Det får dock bli en annan kväll, nu måste jag försjunka i kinesiskan igen.
Kommentarer
Trackback
