Lennart, Josefin, Margareta, Ola, svetto, Birgit och Joel! Joel är en instruktörskollega som trodde han kunde komma och tjuvträna på nya koreografin men istället slets upp på scen för att teama - såklart! Han fick ta de två första och två sista låtarna så min hjärna kunde fokuesra lite mer på de övriga. Josefin lyckades jag utmana och uppmuntra till att också bli instruktör och till hösten ska hon gå utbildningen, kul! Även Joel var trogen deltagare, främst på andra klubbar för att till slut våga kliva upp på scenen.

Jag tycker min klippning blev i kortaste laget då det är precis att jag nu får upp det i en ordentlig tofs men jaja, det växer ju som ogräs. De nya skorna sitter inte bra kring hälen men jaja, de funkar.

 

Ola tröttnade på att grina och jag ser ut som en mupp medan jag febrilt försökte trycka av kameran. Måste ju dokumentera våra första blåkläder, med personlig namntag dessutom! Jag blev omotiverat löjligt glad när jag packade upp jacka och byxor men vi båda önskar nu att vi kunde dra dom lite längs golvet för att dämpa lystern av hur lite vi faktiskt hör hemma ute på fabriksgolvet.

Nu har vi lyckats irra oss igenom fabriken till restaurangen/caféet och tillbaka igen och jag har lyckats få skavsårsblåsa av de sprillans nya arbetsskorna. :o( 

 

Mina försök att förlika mig går sådär och det är kanske också mycket begärt efter mindre än en vecka. Men eftersom jag sluppit sorgearbetet och de stora känsloyttringarna har ett mer kliniskt tankearbete kring att vilja förstå uppkommit istället. Vad ligger bakom? Hur tänkte och resonerade han vid de val han gjorde? Ett behov av att försöka förstå för att därför kanske lättare kunna släppa det hela. Jag vet inte. Jag vet bara att min häl gör infernaliskt ont för varje steg!