Det är grått utanför mina fönster och med relativt få möten idag beslöt jag att jobba hemifrån. Har inte riktigt insett att jag har semester när morgondagen är slut och att vi på måndag åker till fjällen. Jag har ju inte börjat förbereda någonting! Eller jo, jag köpte mygghattar till oss igår... Behöver fixa nya flugdrag då vi förlorade minst två förra året. Baka behöver jag också göra inför midsommarafton och vad har man på sig? Regnkläder antar jag.

I brist på annat åkte jag in till stan efter kontoret i måndags för att nöta lite koreografi på Carinas pass. Jag hamnade på scenen istället och supporterade muy thai låten. Alltid så mycket roligare att stå där framme men man kan ju inte fuska så som tanken var! I Sisjön igår var ventilationen äntligen klar och stereo med headset fungerade! Det gjorde däremot inte bastun som jag hade sett fram emot.

Stötte på min instruktörskollega Carina på XXL igår. Hon drabbades av post-covid och mer än ett år senare kan hon fortfarande inte träna, knappt anstränga sig alls. Hon var en av de mest vältränade kollegorna som kört lika länge som jag, samt också Body Pump. Läskigt.

 

Han säger att han gör vad som helst för att få mig tillbaka och jag förstår inte varför. Att han nu kommit till insikt till fullo och att allt går att lösa. När han var gift kan jag förstå sweet-talks och tomma löften för att hålla ihop familjen, men nu? Tillit, går sådant verkligen att återuppbygga? Med den historia han har? Efter de handlingar han gjort? Varför fortsätter han inte bara vidare med nästa stackars brud i listan? Jag vet ju hur mycket han inte står för sina ord och problemet är att han nog faktiskt vill och tror på sig själv när han uttalar alla sina ambitioner och löften men är helt sonika oförmögen att leva upp till dem, som en knarkare inte kan låta bli att ta en extra sil, spelmissbrukaren som bara behöver testa en sista gång. Fast här handlar det inte om någon sjukdom, ett missbruk utan om ett djupt inrotat personlighetsdrag - av det djupt bedrövliga slaget.

Om han verkligen gjorde allt, gick med på alla krav jag skulle ställa, skulle det verkligen hjälpa? En öppenhet som snarare skulle handla om ren övervakning under vem vet hur många månader, till och med år som skulle behövas? Efter dubbelspel i flera år skulle ens den dubbla tiden räcka för att uppnå den tillit som skulle krävas för att verkligen våga sänka garden?  

Så... Jag hör vad han säger men ord är bara ord och inte handling och handlingen kräver tid utan några garantier i slutänden. Orkar jag spela det spelet? Är jag ens intresserad av att göra det?

Just nu står jag på noll. Swipar vänster och någon höger, men likt Turbo blir det "vänster, vänster, och vad nu? Jo vänster"!