Kom mig ut en sväng på lunchen och kändes rätt ok med tanke på att det var andra rundan sedan Göteborgsvarvet. Inte många kilometer som kändes ok men gett ömma vader så här dagen efteråt.

Fick fixat det jag behöver för att binda ihop några nya flugdrag och slank in på KappAhls rea och fyndade några basplagg i favoritfärgen...

 

Middag ett efter jobbet och middag två efter föreningens styrelsemöte. Har insett att jag gillar glass lika mycket som ovispad grädde till mina hubbelibubbar!

 

Känns overkligt att jag efter denna dag har semester. När Lilltjejen hämtas på söndag blir det full fart i veckorna tre så den riktiga semestern inträffar de facto när dessa är över och jag kommer tillbaka till sommarstängt kontor!

 

Känner mig ensam, trivs med att vara ensam men ensam i en tvåsamhet. Låter det vettigt? Jag behöver inga vänner eller socialt nätverk att hänga med över middagar och altanhäng. Jag vill ha en partner, en livspartner som jag vet alltid finns där och som jag kan finnas för, för vilken jag skapar mening och betydelse. Så många är ensamma i sin tvåsamhet, där det inte finns något känslomässigt och ömsesidigt "vi" och det är förstås inte det jag menar eller eftersträvar. Finns det ett ömsesidigt "vi" behöver jag ingen annan. För alla vill vi väl höra till ett sammanhang, en del av något om det så är en hobbyförening, idrottsklubb eller partnerskap. Där man kan bekräfta och bli bekräftad. 

Jag swipar förbi så många ansiken, så många som söker efter detta "vi" i någon form, men också många som endast är ute efter den tillfälliga tillfredsställelsen eller ytliga bekräftelsen. Alla är vi olika och på olika platser i livet och jag kan bara uppskatta dessa som är ärliga med sina ytliga avsikter.

 

Men så många ensamma människor, den nya folksjukdomen som det också talas om - ensamhet.

Jag är lyckligt lottad som trivs väl i mitt egna introverta sällskap men tänker på dessa som lever och behöver den mänskliga interaktionen lika mycket som jag behöver min ensamhet. Hur de likt blommor utan sol förtvinar, förtvivlat söker det ljus de behöver men inte finner åt vilket håll de än vänder sig. De ser ljuset utanför deras räckhåll i andra par eller vänrelationer vart de än går och liksom de förtvivlade barnlösa knappt står ut med att se andras barn skriker ensamheten dessa individer i ansiktet. Det gör mig ledsen samtidigt som jag känner mig lite mindre ensam. Swipe efter swipe.