Kanske jag kan skylla på att det är lite mycket i min hjärna nu men än en gång hade jag missat tiden, denna gång till Lilltjejens terminsavslutning med kulturskolan. Det var två hjul in på parkeringen innan jag senare tillsammans med alla andra stolta vårdnadshavare kunde avnjuta nästan en timme av riktigt bra framträdanden av tvärflöjter och saxofon. 

Det är ju inte min Ronjavecka men endast en vårdnadshavare per barn var tillåtet på grund av det begränsade utrymmet och då instrument och musik mer är min grej hade Johan inga problem att låta mig ta det. Så fort jag lämnat av henne i Lindome forsatte mina samtal och min ifån måste undra vad som står på. Jag ringer vanligtvis aldrig till någon och de enda som ringer mig är telefonförsäljare. 

 

Jag saknar honom, vilket varken är konstigt eller oväntat och försäker än en gång förlika mig med att aldrig komma att förstå fullt ut. Jag vill vara oberörd men det går ju inte eftersom jag inte är gjord av sten trots mina färdigheter i att lägga locket på. Men det är likväl så oerhört mycket lättare denna gång att det inte ens är jämförbart, och så oändligt mycket lättare än det mina vänner går igenom. Det gör ont att höra deras smärta för den har varit min egen, det glädjer mig att höra deras ilska för den har också varit min egen. Och jag vet att de kommer att komma ut på andra sidan eftersom jag själv gjorde det.