Själv tillbringade jag timmarna i Lisebergs lustgård, en liten dold pärla i parken mot Korsvägen där jag hittade en avskild plats att breda ut min filt.

Podsen utestängde det intensiva byggnadsarbetet av Västlänken nedanför och jag kände mina introverta batterier återuppladdas medan jag löste korsord efter korsord. Solen gassade men den lägre temperatur vi haft senaste dagarna gjorde det bara behagligt.

Allteftersom solen passerade över mig för att slutligen påbörja sin nedåtgång fick jag på mig mera kläder och kryssade vidare. Packade ihop och återvände till folkvimlet bara när det skulle ätas, inhandlas sockervadd och läget kollas emellanåt. Välsignat skönt!

Det är ganska mysigt, framför allt när mörkret faller och parkens alla ljus tänds upp. Skriken, skratten, det upprymda pratet. Helix svishar förbi omlott med Lisebergsbanans skrammel med upprymda ansikten och lyfta armar. Tänk vad häftigt att arbeta där, på en plats med enda syfte att underhålla och skapa glädje! Att till exempel ett så tekniskt avancerat men likväl enkelt koncept som en berg- och dalbana kan ge upphov till sådan entusiasm, är inte det häftigt så säg?