Jag tillhör de personer som svettas för ingenting. Att jag hoppade över kepsen denna gång märktes direkt med störande rinn i ögonen. Halvvägs igenom tog jag av mig t-shirten som fick agera handduk. Syns det hur fullkomligen genomblöt jag är, hur det rinner?

Dusch och någon form av frukost innan första mötet men väldigt lugnt på jobbet som sagt. Jag drog tillbaka min ansökan till fortsättningskursen i kinesiska som jag blev antagen till då jag hade behörigheten i och med första kursens godkännande. Jag känner att jag inte fick med mig tillräckligt från den första för att klara den andra. Dessutom har jag en ledarskapsutbildning hela hösten som lär ta tillräckligt av min tid och mitt fokus.

Det är synd och frustrerande att mitt och Christers gemensamma samtal med hans psykoterapeut är först i slutet av augusti, jäkla semestertider. Frågorna vill inte släppa taget, gör sig påminda och snurrar i sina irriterande cirklar. Hur kunde han göra som han gjorde? Varför? 

Allt jag skrev om mitt egna samtal försvann ju, men grejen var bland annat att jag lyckades boka in exakt samma terapeut som Rosa. Terapeuten fick avbryta mig halvvägs igenom och bryta tystnadsplikten genom att berätta att hon också samtalade med henne. Vad är oddsen!? Ok, det fanns inte många lediga innan semestern som var lite äldre men ändå, i hela Göteborg? Jag hade dock inga problem med det, istället kunde det vara en fördel för terapeuten att få ytterligare ett perspektiv. Nackdelen var att jag hade hoppats på ytterligare en bedömning från en annan professionell. Hon skulle informera Rosa vid deras nästa samtal men jag sade att jag också skulle meddela henne direkt när vi var klara.

Rosa höll på att skratta ihjäl sig och nämnde ödet. Kanske det är en mening med allting ändå.

Likväl funderar jag på att byta terapeut efter nästa veckas samtal, just för ett ytterligare perspektiv. Jag delade detta och mitt samtal med Christer som höll med. Vi diskuterade också värdet av att jag kanske till och med kunde ha hans terapeut eftersom denne då skulle ha bådas våra perspektiv. 

Christer sade sig ju vilja göra "vad som helst" för en ny chans och visar det genom att på sätt och vis plocka upp de punkter han själv satte samman i den där "planen" han skickade. Mina och Rosas samtal betalar han, liksom min självrisk för backincidenten. Han har aktiverat sin platsinfo i Hitta-appen och jag skäms för att jag är nyfiken och tittar efter då och då, likadeles fascinerad över teknikens förmågor. Jag får dagliga mail med vardagshändelser och personliga reflektioner, blombud med farligt goda praliner, bjuds in till grannmingel och frågan att följa med till Lady Gaga dit han hade VIP-biljetter men jag varken ville eller kunde. Han vill så mycket och så snabbt att jag fick dra i handbromsen. 

Precis som med Johan har Christer på sätt och vis blivit en främling eftersom han visade sig vara någon annan, någon som fullt medvetet kunde göra mig illa och jag vet inte längre hur jag ska förhålla mig till honom. En nära vän kan och vill man uppleva saker med, dela saker så som en konsert men han är ju inte någon nära vän längre. Han är inte ens en vän eftersom jag inte kan eller vågar öppna mig för honom igen. 

Vi pratar dock, via mail då det passar mig bäst. Att i egen takt läsa, reflektera och svara när jag vill. Han bjöd på lunch ute på Öckerö och jag fick för första gången åka med på hans motorcykel. Det kändes vid förslaget för intimt att åka med och övervägde bil istället men jag älskar ju att åka mc och det gick bra, kändes inget speciellt ur den aspekten att sitta där tätt intill.

Han vill så mycket men en lunch och att bara sitta på klipporna en stund var lagom för mig, att bara på sätt och vis vänja mig vid honom igen, lära känna honom. Jag ställer mina frågor, ofta samma som jag ställt förut. Han bemöter och vi diskuterar, samtalar. Jag kan inte säga någonting om framtiden, är tillbommad med garden höjd. Jag behöver svar, svar som jag kanske inte kan få men försöken kanske kan få min hjärna att i alla fall acceptera och kunna gå vidare i någon form. Jag vill inte bli bitter!

Han vill så mycket och jag varken kan eller vill, men hans vilja och handlingar fyller sakta det hål han skapat inombords. Med Ronja drog jag parallellen till ett brott där en person skadar en annan. Handlingen kan inte göras ogjord, men en tro på uppriktig ånger hos förövaren, insikt i det man gjort och dess konsekvenser samt botgöring kan lindra och hjälpa offret att gå vidare. 

Det är skit att det är semestertider.