I fredagsmorgonens ljus framträdde Margretetorps gästgifvaregård i all sin prakt, otroligt mysig plats och företagsamma som vi varit kunde vi avnjuta deras bastu och spabad efter tidig frukost.

Mina försök att uppnå de där "Remy-symfonierna" hade verkligen alla chanser dessa dagar, att uppleva den där kombinationen av smaker som ger ytterligare en nivå i munnen. Det gick sådär och har säkert gått upp minst tre kilo men försöken var intressanta och lärorika. En trevlig insikt var också påminnelsen att våra skattepengar inte enbart går till självhävdande politiker utan också bevarande och återuppbyggnad av kulturella arv. Hovdala slott togs över av kommun och stat för att tillse just detta och dess vackra omgivningar var inte i närheten av Sofieros blomsterprakt men likväl en väldigt fridfull och vacker plats jag också gärna avnjutit under en längre tid. 

Efter lunch i den soldränkta slottsgården gick färden till Flyinge Vingård som var en betydligt mer avskalad och trevlig kontrast till den mer kommersiella Arilds. Restaurang, konferens och logi var som man förstod en nödvändighet för finansiell överlevnad kring de verksamheter som grundats i ett brinnande intresse och engagemang utöver ekonomiska vinstambitioner.

Detta visade sig än mer vid den andra vingården för dagen, Flädies mat- och vingård. Varma och svettiga läste vi "egen tid" på programmet och bytte bara om i vårt mysiga vindsrum för att snabbt hoppa i deras svalkande pool. Bäst vi sitter där och avnjuter den dalande solen blir vi uppletade då vi tydligen har en spontan guidning och vinprovning tillsammans med andra gäster. Så där ansluter vi glatt i våra badrockar, avsvalkade medan de andra ännu svettiga fick lyssna till sommerlierens visning och kunniga provning av några av deras utvalda produkter.

Tröttheten hängde i när vi till nästa och sista dagen besökte Hällåkra vingård där vi bjöds att testa inte mindre än sex av deras olika viner och årgångar. Då jag har extra svårt för de röda vinerna var jag tacksam att de druvor som passar vårt svenska klimat bäst, Polaris är vita. 

Den vackra lunchlåda vi bjöds med lokala delikatesser var underbart goda och charkuterierna kunde vi köpa med oss strax intill när vi lämnade gården.

Mina av vin ovana doft- och smaksinnen började kännas lätt överbelastade efter alla provningar och fick svårt att verkligen särskilja och uppskatta erfarenheten på ett rättvist sätt. Mest intressat och fashinerande för mig var historierna och delgivandet av vingårdarnas respektive bakgrund och tillverkningsprocesser. Jag hade ingen aning om att vi hade så pass omfattande vinproduktion i vårt land! Mycket småskaligt javisst men likväl etablerad. Också hur de alla talade om de tydliga klimatförändringarna som främjat odling av vinddruvor hos oss, medan de stora vinproducenterna nere i Europa allt mer tvingas se över och anpassa sina odlingar och produktioner för att över huvudtaget se en överlevnad om tjugo-trettio år. Vilka är inte bättre att notera förändringarna i vårt klimat än de som levt beroende av den under flera generationer!

Försökte plugga på nya koreografin på tåget från Malmö men somnade som vanligt. Väl hemma inser Christer att hans mobil ligger kvar i stolsfickan framför vår plats på tåget och efter ilfart till centralen för att snabbt inse att tåget redan var på väg söderut igen lyckades vi få en tågvärd ombord att svara på våra uppringningar och bekräfta att den kommer lämnas in i Malmö. Happ. Jag hade fått panik om det varit min mobil - ALLT har man ju där nuförtiden, bär aldrig med mig plånboken.

Tömt tvättkorgen, klippt gräset och pulat hemmavid så man nu känner sig i fas inför morgondagen och jobbvecka. PI planeringen närmar sig med stormsteg och mycket ska förberedas. På tisdag har vi äntligen vårt första gemensamma samtal med Anna, terapeuten det nu blev då Hans inte ville. Får se hur hon känns och vad detta första nu ger.