Två matcher i stekande Stockholmssol avklarade, en förlust och en vinst. Farmor och farfar vilar på hotellet, Aron är på egen fotbollsmatch och Nina, Anders och Otto på konfirmationsfirande. Jag har precis tagit en dusch och slappar i deras soffa i väntan på dagens sista match. När jag rotar i väskan efter ombyte faller min blick på min bädd som min syster tillsåg redo till min ankomst igår. Denna morgon bäddade jag lite nödtorftigt men nu ligger lakanet slätt - och Mumintrollet däri! Så typiskt Nina, min lilla storasyster med det gigantiska hjärtat.

Hade vi varit biologiska systrar har hon fått alla kärleksgener som är möjliga i sin DNA-profil där jag kammar noll. Där jag knappt har koll på födelse- och bemärkelsedagar fixar hon personliga uppvaktningar trots att vi är på var sida om landet. Hon är den som ringt bara för att, sytt gardiner, skickat med färdkost och tröstat när föräldrarna bråkat på övervåningen. Själv drog jag täcket över huvudet, glömde bort att ringa, hinner kanske få iväg grattiskortet i tid och slår in paket med vänsterhanden.

Jag är den struliga lillasystern som väljer otrogna pojkvänner och flyttar femtioelva gånger innan jag fyllt trettio medan hon har vuxenutbildat sig, två fantastiska grabbar, radhus och en kulinarisk nallebjörn till man som installerar nya element i hela huset. Till det sin unika personlighet, sann till sig själv på ett sätt som exemplifieras i en sådan detalj som nu ligger nedbäddad i min provisoriska säng. Hon överstiger helt enkelt alla definitioner för en storasyster och jag har alltid sett upp till henne enormt mycket.

Nej, jag är inte missnöjd med min egna tillvaro, ångrar inte några val jag gjort eller skriver ned mig själv utan konstaterar bara hur olika våra liv och personligheter utvecklade sig. Hon är stabilitet, trygghet och kärlek, en sådan syster jag själv önskar jag kunde vara och är så oändligt tacksam att ha, den bästaste Lillstrumpa!