Jag pausar ett tag innan jag börjar på Elisabet Nemerts "Ljusets dotter". Då har det börjat lugna sig i knoppen och jag kan lyssna med lite mera behållning, kanske också för att handlingen är mer engagerande, en vacker berättelse liksom hennes andra verk "Blå längtan" som jag tyckte ännu mera om.

Lugnet på jobbet fortgår när vi nu går in i sista veckan av industrisemestern. Sedan Rammstein har jag tillbringat varje dag med Christer. Han vill så mycket men låter mig bestämma takten. Att bara vara, med mycket prat, en del tårar, någon dos frustration, sorg, resonerande och tja, prat. Jag har hittat ett förhållningssätt där jag ger av min kropp men inte mitt hjärta, tillåter mig att avnjuta den tillfredsställelse som fysisk närhet och ömhetsbetygelser ger, ett komplement till alla hans övriga handlingar av gottgörelse. Han har öppnat upp sitt hem fullständigt och satt ned foten till sina barn. Vi är där, vi är här.

Min inbördes avgrund fylls med en skopa i taget för varje handling men botten läcker av de ouppklarade frågorna som vi väntar på terapeutens hjälp att bearbeta. Kanske blir de inte klarare eller mer lätta att förstå än det vi kommit fram till själva men då vet jag det i alla fall och får se hur jag ska förhålla mig då.

Tills dess jobbar jag lite, vi pratar vidare, spelar något okomplicerat kortspel, lagar mat och tja, bara är.